Som nationalist talar man ofta om att man älskar sitt land, sitt folk och sin kultur. Det är själva drivkraften för ens arbete, och vi fyller gärna våra strupar med patriotiska sånger och våra bokhyllor med böcker om Sveriges ärorika historia. Men vad är det som vi säger oss älska? Varför menar vi att vi älskar Sverige, svenskarna och den svenska kulturen? Tillåt mig bena ut mina tankar i ämnet och försöka förklara min bild av varför jag älskar mitt land och mitt folk.

Efter fem år av mer eller mindre permanent boende utomlands har jag kunnat få perspektiv på vårt land på ett sätt som jag tror är svårt när man bor och verkar i Sverige hela tiden. Det är lite som om man flyttar ifrån den ort där man är uppvuxen, och plötsligt upptäcker de skillnader och likheter som går att skönja. Eller när man träffar en ny kärlek och märker att den gamla inte var så bra som man trott, eller att hon kanske inte alls var så pjåkig och det man gnällde på då ter sig ganska litet jämfört med hur jobbigt den nya förälskelsen beter sig. Lite så har det varit för mig att flytta utomlands, och när jag nu hunnit avverka flera länder så kan jag börja skönja ett mönster.

Det första som skett för mig, och många andra, när jag flyttat utomlands är att jag slagits av alla bra saker med det nya landet. Med perspektiv på det hela så kanske det inte ens var bra saker, men jag antar att det här handlar om nyhetens behag eller att omväxling förnöjer. Men med tiden har jag tydligt kunna känna att landet inte är mitt, folket inte är mitt och kulturen inte är min. Andra saker, som kanske är mer av det organisatoriska slaget och som man finner självklara i Sverige är ofta sådana som den tidigare arbetarrörelsen tillkämpat sig, och som många gånger utvecklats i det tidiga folkhemmet. Dessa lyser delvis eller helt med sin frånvaro i andra länder, och som svensk kan man stå förundrad över hur underligt vissa system är uppbyggda.

Denna krönika publicerades ursprungligen i det första gratisnumret av den nya tidningen Framåt, som delades ut vid "Stoppa svenskfientligheten" i Stockholm i december 2011.

Men det jag älskar med Sverige är inte den lagstadgade semestern, lagen om allmän försäkring eller 480 dagar föräldrapenning. De är alla saker som jag anser underlättar och som gör Sverige till en relativt bra plats att leva på även idag, men det är inte i första hand det som jag som nationalist vill framhäva när jag talar om min kärlek till Sverige och det svenska. Istället ser jag något djupare, mer underliggande som jag delar med andra svenskar och den närmast fysiska längtan till den svenska naturen som kan ta tag i mig i tid och otid.

Det kan vara svårt att förstå den samhörighetskänslan med andra svenskar när man ser på våra samhällen idag. De svenskar man stöter på i Stockholms innerstad kan ibland kännas som de kommer från en annan planet än en själv, och deras värderingar ligger så långt ifrån mina att jag tillochmed har svårt att formulera dem. Det är oftast ett hopkok av liberala värderingar och socialistiska teorier om internationell solidaritet. En sörja som en del kallar socialliberalism och som smetat av sig på stora delar av det politiska spektrat, ända från Sverigedemokraterna till Vänsterpartiet. Det tar sig underliga uttryck i hipsters på Södermalm, eller arbetarklassbarn som sparar lönen i en hel månad för att kunna låtsas vara rika på Stureplan eller i Båstad under tennisveckan. Gemensamt för dem alla är att deras definition av självförverkligande och framgång är baserad på egoism, ytlighet och materialism, något som känns långt ifrån mina nationalistiska värderingar eller det svenska lynne jag vill framhäva.

Men detta är bara yta, och därför kan jag ändå finna gemenskap med dem om jag får skrapa bort det översta lagret. Vi delar historia och är en del av samma kedja, och precis som jag inte avfärdar min bror för att han hamnar snett tänker jag inte avfärda en folkkamrat för att han eller hon tagit dåliga beslut eller blivit formade av sin tid. Dessa människor är snarare ett levande bevis på varför vår kritik mot den parlamentariska demokratin är viktig, den konformistiske svenskens ovilja att sticka ut och medias makt över människors vardag. De är barn av sin tid, och deras livsstil kan förändras när vi erbjuder ett riktigt alternativ.

För det är heller inte det “moderna” Sverige jag menar när jag säger att jag älskar mitt land. För mig är Sverige mer än en nationalstat för att organisera ett samhälle, eller ännu värre en delstat i den Europeiska Unionen. För mig är Sverige tusentals år av arbete, krig, myter, svält, rikedom och hundratusentals kärlekssagor, barnafödslar och vigslar. Sverige är det gemensamma som vårt folk arbetat ihop, försvarat med vapen och författat i skrifter. Sverige är allt som vi har skapat under tiderna då vi hyllade Oden och Tor, men även under tusen år av kristendom.

Jag vet att en del skulle påstå att det gränsar till någon form av flum, och att det blir alldeles för abstrakt. Men det är just den materialistiska synen på samhället, tiden och folket som hjälpt oss att hamna där vi är idag. Ett folk utan myter, andlighet och en känsla av tidslös samhörighet med tidigare och kommande generationer är dömda att reduceras till producenter och konsumenter i ett ekorrhjul av själslig meningslöshet.

Det jag älskar med Sverige och svenskarna, eller kanske kan man säga att jag lärt mig att älska, är många gånger sådana saker som en del kan tycka är något dåligt med vårt folk. Svenskarnas sinne för ordning är fantastiskt, och vår respekt för natur och djur är i absolut världsklass. Den så kallade Jantelagen är ett fenomen som jag har en riktig hatkärlek till, men måste jag välja så vill jag nog inte leva utan den. Just att svenskar inte känner att de alltid måste skryta, framhäva sig och visa sig bättre än alla andra är något jag finner vackert, även om det så klart måste finnas en balans även där.

Men framförallt så älskar jag att svenskarna är mitt folk. De är verkligen en förlängning av min familj. Och även om vi inte alltid kommer överrens, eller om vissa ur familjen gjort väldigt dåliga val, så är de fortfarande mitt folk. I framtiden kommer vi förhoppningsvis kunna se tillbaka på den här tiden som ett kapitel i vår historia då vi var på väg åt fel håll, men där vi till slut rätade upp skutan och lärde oss att omfamna svenskheten istället för att bespotta den. En framtid där vi lär oss att respektera våra förfäder och se till att arbeta för att skapa bästa möjliga förutsättningar för kommande generationer.

Då blir det naturligt att säga att man älskar Sverige, men redan idag vet jag varför jag älskar mitt land och mitt folk. Jag älskar dem just för att de är mitt land och mitt folk. Sverige och svenskarna är en del av mig och jag är en del av dem, och vi kommer för alltid vara oskiljaktiga.