För några veckor sedan sa den lesbiska och “kristna” (ja, jag tycker det bör vara citationstecken där då jag är oerhört trött på folk som säger sig följa en bok och sedan bryter mot delar ur den) Maria Drakenby i Svenska Dagbladet att det är “lättare att vara gay än att vara kristen i dagens samhälle, i alla fall i Stockholm”. Jag är varken gay eller kristen så jag kan kanske inte svara på det, men som utomstående betraktare skulle jag ändå vilja påstå att Drakenby har rätt. Att vara troende kristen står inte högt i kurs bland kultur- och mediaeliten idag, vilket lätt får den övriga massan att “tycka” likadant. Det har uppenbarligen inte med vare sig religion eller eventuell fundamentalism att göra, då både muslimer och judar omfamnas trots medeltida slaktmetoder, omskärelse av barn och herrefolkstänkande. Men om jag tar mig friheten att travestera Drakenbys uttalande så skulle jag vilja säga att det är betydligt lättare att vara kristen än att vara nationalist i dagens samhälle, inte bara i Stockholm.

Som nationalist och invandringskritiker har man vant sig vid att jämnt och ständigt bli överöst med lögner kring ens egen övertygelse, som man sedan förväntas försvara sig emot. Det påstås till exempel att vi önskar folkmord, vill förbjuda yttrandefrihet och att vi vill låsa fast kvinnan vid spisen. Inget av detta är sant, men det spelar mindre roll när den politiskt korrekta massan fått vittring, för då kan våra nekanden bara förklaras med att vi “ljuger”. Alla som någonsin fått bemöta dessa absurda påståenden, och det har nog de flesta nationalister, har förmodligen fått höra att våra svar inte är våra “egentliga åsikter”, utan vi säger det bara för att “det låter bra”.

Missförstå mig inte, jag har inga som helst problem med kritik mot min nationalistiska övertygelse. Jag har inte heller några problem med att folk driver med den i passande sammanhang. Genom åren har jag stött på ett flertal personer, aktiva inom både politik och media, som haft intressanta resonemang och väl underbyggd kritik mot nationalismen, något som i vissa fall även fått mig att revidera mina tidigare någorlunda svartvita ställningstaganden.

Det jag har ett problem med är att vi som nationalister inte får möjlighet att faktiskt själva diktera vad det är vi står för. Jag har ett problem med att det alltid är våra meningsmotståndare som får lägga åsikter i munnen på oss -- i mediala sammanhang ofta utan att vi ens får möjlighet att försvara oss. Men jag har också ett problem med att vi nationalister ofta finner oss i att behandlas på det här sättet, att vi låter andra människor styra debatten och ta kommandot så att vi hela tiden hamnar i defensivt läge. Ibland känns det som att man som nationalist spenderar majoriteten av sin tid på att förklara vad vi inte står för, istället för att själva ta tag i taktpinnen och faktiskt börja tala om den nationalistiska visionen med folkgemenskapens kärleksbudskap i spetsen.

Vi måste sluta låta antinationalister sätta agendan när vi diskuterar med dem, och istället bli skickliga på att vända deras absurda påståenden till en möjlighet att förklara fördelarna med vår politik. Etablerade politiker är proffs på detta, och därför fungerar inte så enkla tjuvknep som vi ofta faller för på dem. Vi kan bli minst lika duktiga, bara vi ser till att alltid ha i bakhuvudet att det är vi som ska ta kommandot, vi som ska sätta agendan och vi som ska styra diskussionen dit vi vill ha den.

För sanningen är ju den att vi inte alls är de onda och inskränkta människor som media och politiker vill måla upp oss som. Jag har träffat tusentals nationalister och de allra flesta har varit trevliga, intelligenta och resonerande människor. De har visat prov på att kunna belysa saker från flera håll och våga ifrågasätta sin egen övertygelse på sätt jag så gott som aldrig märkt hos de antinationalister jag har träffat i mina dagar.

Den politiska delen av vår rörelse har människor av en kvalitet som de flesta etablerade partier skriker efter; de är idealister, studievilliga och brinner för att skapa ett bättre samhälle. Det är dags att vi inser detta och låter bli att köpa medias bild av oss själva som inskränkta, trångsynta och hatiska -- istället måste vi jämnt och ständigt visa upp oss som de empatiska och tänkande människor vi faktiskt är.

För kom ihåg; genom ditt nationalistiska leverne har du redan visat att du är av den godaste sorten. Du ger upp ditt eget kortsiktiga nöje för en betydligt mer långsiktig vision. Du sätter samhällets väl framför egennytta och ofödda generationers frihet framför din egen materiella njutning.

Det är sann kärlek och godhet, glöm aldrig det.