Ibland, eller låt oss säga oftast, är det smärtsamt att läsa etablerad medias kultur- och ledarsidor. Vinklingarna i nyhetsreportagen, vitpixlingarna och selekterandet av nyheter som passar den egna agendan har man närmast vant sig vid, men det oförblommerade hat som växer på ledar- och kultursidor i såväl dags- som kvällstidningar har nått nivåer man innan knappt trodde var möjligt. Som tur är finns det ett knep för att orka läsa svamlet, och dessutom gå stärkt ifrån det.

När Lisa Bjurwald spänner upp sina blå ögon, som hade kunnat vara så vackra men bara är alldeles tomma och mest påminner om ögonen hos en antagonist i en tidig Disneyfilm, och i sin roll som "nazistexpert" menar att anonymitet är hemskt och att vi måste kunna straffa folk som tycker fel. När Oisín Cantwell berättar att svenskar är av dåliga gener och släkt med "de vedervärdiga vikingarna". När Åsa Linderborg fabricerar mordhot mot sig själv och kräver hårdare lagstiftning mot nationalister. När Katarina Mazetti påstår att svenskar inte existerar och hånar svensk kultur och svenska traditioner.

Klart fan bubblar det inom mig även då. För några korta sekunder, ibland kanske en hel minut, tillåter jag mig själv också att känna förakt, ja rentav hat.

Sen brukar jag utbrista i ett skratt, och efter att ha tränat magmusklerna ordentligt i några minuter fyllas av positiva känslor om att vi är på rätt väg.

Maktens hegemoni är nämligen hotad i grunden. Den är attackerad underifrån av ett folk som tröttnat på kulturmarxism, massinvandring och globalisering. Den är attackerad ovanifrån av ett system som är ohållbart, med allt tätare cykler mellan lågkonjunkturerna och etniska motsättningar på gatorna som resulterar i kriminalitet och rena upplopp. Kvar står den politiska och kulturella eliten i sin bubbla som är så nära att spricka att de viftar åt alla håll i ett desperat försök att skrämma bort angreppen, men för en utomstående betraktare är det närmast att betrakta som dödsryckningar.

Med den vetskapen kan jag le åt deras galenskaper, även om deras ord i en första omgång gör ont så vet jag att de är att betrakta som ett trängt vilddjur, men med kraften av en skadeskjuten råtta. De försöker burra upp sig, göra oväsen och förnedra, men bakom ytan finns rädsla och uppgivenhet.

När vi är inne i en positiv sporal, en vinnande trend, då är det lätt att ta allt som kastas emot en och förvandla till vapen. Så till alla galna kulturmarxister: Fortsätt med era påhopp. Fortsätt med era galenskaper. Vi tar emot och omformar till projektiler som ska rämna era piedestaler och fördriva era idéer tillbaka till det helvete de kom ifrån.

Sen ska vi dansa och sjunga. Men då får ni inte vara med.