Staten är ett intressant fenomen. Vi som bor inom statens gränser tvingas betala oerhörda mängder i skatt, vi måste följa statens lagar oavsett om de överensstämmer med våra egen moral eller inte, och in- och utresa ur statens territorium sker egentligen bara med statens goda minne. Om vi inte betalar skatten, inte följer lagarna eller bryter mot ut- eller inreseregler kan vi hamna i fängelse.

Det kan verka konstigt att människor går med på att leva under sådana villkor, men det är ju för att det, åtminstone i teorin, finns en annan sida av myntet också. Vi ger staten en stor del av våra pengar, följer statens lagar och håller oss till reglerna och staten lovar i sin tur att ge oss något i gengäld.

Så vad är det då vi får? Eller, vad är det för något vi borde få kanske det snarare borde formuleras.

Vi gav upp frihet för utlovad trygghet

Staten lovar oss trygghet. Vi ger upp massor av vår frihet för att få trygghet. Det är så konceptet säljs in. Andra alternativ än staten, och framförallt den så kallade välfärdsstaten, är inte lika trygga, det får vi tidigt lära oss att förstå. Utan välfärdsstaten hade vi bara haft barbariet, det enda ursvenska enligt före detta statsminister Fredrik Reinfeldt.

Vi blev lovade trygghet från vagga till grav; om vi blev sjuka skulle staten se till att vi fick den vård vi behövde, när vi blev gamla skulle vi få en värdig omsorg och ett par fina sista år efter årtionden av slit. Vägarna skulle fungera, vattnet skulle rinna ur kranen och elen skulle flöda oavbrutet till uttagen i våra hem. Polisen skulle hålla gatorna trygga, våldsbrottslingar skulle hållas inspärrade, våra gränser skulle säkras.

Det var löftet. Och det är det minsta man skulle kunna kräva av en stat som tar så mycket från oss i så väl resurser som friheter.

Men stämmer det överens med verkligheten?

Vi fick ingetdera

En mängd politiska beslut de senaste sjuttio åren har lett till att skatterna fortfarande är skyhöga, att lagboken är tjockare än någonsin och de senaste åren har resandet varit mer komplicerat än på mycket länge.

Samtidigt har vi rekord i dödsskjutningar, kriminella gäng som kontrollerar hela bostadsområden, en överbelastad sjukvård, en underfinansierad äldreomsorg och nu, som kronan på verket, varning för elbrist.

Det är ingen slump att vi hamnat där vi gjort. Det är inte i första hand yttre omständigheter som vare sig gjort elen svindyr eller våra gator osäkra.

Det är politiska beslut och statens totala inkompetens som gjort att vi inte alls investerat våra pengar, eller bytt vår frihet mot trygghet. Istället har våra pengar bestulits oss, getts till främlingar och lagts i ideologiska uppfostringsprojekt för att göra oss till goda världsmedborgare. Vår energiförsörjning har monterats ned, vår krigsförberedelse sålts ut tillsammans med vår suveränitet.

Vi gav bort vår frihet, men fick inget i utbyte.

En frihetlig framtid

Så vad har staten ens för legitimitet längre? När man nu kallat till presskonferens och uppmanat svenskar att "spara el" inför vintern har man, en gång för alla, visat att man är så totalt inkompetent att man inte längre ska ha någon rätt att förvalta varken våra pengar eller vårt förtroende.

Framtiden stavas minimal stat och maximal decentralisering. Produktiva människor måste få behålla så mycket som möjligt av det de producerar, eftersom de uppenbarligen vet mycket bättre än politruker hur värde kan skapas och vad folk i allmänhet faktiskt efterfrågar.

Makten måste tillbaka till människan och bort från anonyma tjänstemän på meningslösa myndigheter.

Inkompetensens tyranni måste få ett slut.