Veckobrev #33-2026 (läs tidigare veckobrev här)

I morgon är det val till Sveriges riksdag. Och kommuner. Och regioner. Vilket är jäkligt dumt. De borde så klart vara på olika dagar, så att det blir fokus på kommunpolitik när kommunpolitiker ska väljas, och regionpolitik när det ska väljas till regionerna.

Men det är inte det viktigaste, eftersom det i morgon också är min födelsedag. Jag fyller 44, och därför skriver jag det här veckobrevet en dag tidigare än jag brukar.

Jag har varit politiskt intresserad och engagerad i ungefär 25 av de 44 åren. Men aldrig tidigare har det varit valdag på min födelsedag. Nu kanske det inte betyder något, men nog hoppas jag på en födelsedagspresent i form av att det inte blir någon rödgrön vinst. Skulle det ändå bli det så tänker jag hursomhelst tillbringa kvällen med goda vänner, god mat och bedövningsdryck.

I morgon kommer jag gå till vallokalen och rösta på Sverigedemokraterna. Jag tror det är första gången jag gör det. Tidigare har jag röstat på små partier utanför riksdagen. Att jag inte gör det i år har fått en del uppmärksamhet bland de renläriga på internet. Jag såg till och med någon med stirrig blick och vattenkammad frisyr som gormade något om att jag var en “förrädare” rätt in i kameran.

En förrädare av vadå? Den sektliknande del av “den nationella rörelsen” som jag i över ett årtionde sagt att jag inte vill vara en del av?

Man kan inte förråda något man inte har en lojalitet till. Men för sakens skull, låt mig förklara hur det kommer sig att jag inte vill ha med den “rörelsen” att göra. Hur jag i deras ögon blev en “förrädare”.

Read more

Veckobrev #32-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Sedan min första valrörelse 2002 har jag återkommande stött på en människa som vet precis hur Sverige ska räddas. Det egna partiet är lösningen. Allt hänger på att tillräckligt många begriper det före valdagen.

Jag har själv varit den människan flera gånger. Jag känner igen hur övertygelsen gör det lätt att förklara både de egna misslyckandena och andras ovilja att ansluta sig. Betydligt svårare blir det att lyssna.

Du kanske också känner igen dig.

Till en början handlar det om hopp. Du har hittat människor som ser det du ser, som vågar säga sådant andra undviker och som tycks vilja göra något åt eländet. Du engagerar dig. Ger av din tid, försvarar partiet och försöker få andra att förstå.

Med tiden har du lagt ned så mycket av dig själv att kritik mot partiet börjar kännas som kritik mot ditt eget omdöme. Den som ifrågasätter strategin får höra att han splittrar. Den som vill lägga sin kraft på annat sviker när det gäller. Någon som delar större delen av din samhällssyn men drar andra slutsatser kan rentav framstå som mer motbjudande än en vanlig politisk motståndare.

Han borde ju veta bättre.

Sedan kommer valet och alldeles för få röstar som du hade tänkt dig.

Förklaringarna infinner sig snabbt. Medierna ljög. Väljarna skrämdes. Ett annat parti stal uppmärksamheten. Kanske var det rentav skapat för ändamålet, en kontrollerad opposition med uppgift att suga upp just era röster.

Nästa val går ungefär likadant. Förklaringen får justeras.

Efter några sådana omgångar borde åtminstone en misstanke få plats: det kanske inte finns något större folkligt stöd för partiet. Människor kan ha hört vad det säger och ändå valt bort det. De kanske misstror företrädarna, ogillar delar av politiken eller har andra prioriteringar. Att du tycker att deras skäl är dåliga får inte deras röster att upphöra att räknas.

Det där kan vara förbannat svårt att ta in när man har satsat flera år.

Visst kan medier behandla ett parti illa. Konkurrenter kan spela fult. Sådant ska granskas och beläggas. Men om varje nederlag bekräftar att ni hade rätt från början har ni ordnat det mycket bekvämt för er. Då finns det inget valresultat som tvingar fram en omprövning.

Och om varje konkurrerande initiativ kallas kontrollerad opposition behöver ni aldrig fundera över varför människor hellre söker sig dit.

Read more

Veckobrev #31-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Staketet runt din mark stoppar ingen som verkligen vill ta sig in. Ett par spjälor och en grind håller inte tillbaka en beslutsam människa. Vad staketet gör är att märka ut var ditt slutar och någon annans börjar. Det fungerar därför att vi är överens om vad den markeringen betyder, och därför att det finns en rättsstat som beivrar den som struntar i den. Utan den överenskommelsen är staketet en bit trä i gräset.

Men fungerar det, så begränsar det andras rörelsefrihet. Och samma begränsning är skälet till att du kan bygga och odla innanför utan att någon starkare tar marken ifrån dig i morgon. Begränsningen och möjligheten är samma sak.

Så ser jag på statens uppgift. Den ska finnas till för att göra oss fria, och den gör det genom att sätta upp ett fåtal tydliga staket, försvara dem och sedan lämna oss i fred innanför dem. Verklig frihet uppstår inte i frånvaron av gränser. Den uppstår när gränserna är få, kända och försvarade.

Två ytterligheter står i vägen för den ordningen. Den ena säger att nästan varje begränsning av individen är ett övergrepp, och att friheten maximeras när var och en får göra precis vad han vill. Det fungerar utmärkt så länge alla andra är hyggliga. Men utan någon som försvarar äganderätten är din mark din bara fram till dess att någon starkare bestämmer sig för att den är hans, och utan någon som upprätthåller avtal blir handeln en fråga om vem som har mest folk med sig.

Den andra ytterligheten ser staten som lösningen på varje problem. Varje missförhållande kräver en ny regel. Varje olycka en ny myndighet. Varje orättvisa ett nytt bidrag. Varje olämpligt mänskligt beteende en ny handlingsplan. Kvar står till slut en människa som är tryggt inbäddad i staten och som inte kan bygga ett skjul på sin egen mark utan att fråga om lov.

Jag vill ha tydliga gränser och stor frihet innanför dem.

Odalbonden och entreprenören är för mig den högerradikala tankens två gestalter. De ser olika ut, men de behöver samma sak. Bonden måste veta att marken han arbetar på fortfarande är hans i morgon. Entreprenören måste veta att spelreglerna inte ändras därför att en politiker behöver visa handlingskraft före nästa mätning. Båda behöver äganderätt och förutsägbarhet. Båda behöver rätten att fatta sina egna beslut och sedan leva med följderna.

Det är en betydligt intressantare frihet än den konsumtionssamhället bjuder på. Att välja mellan femtio sorters tandkräm är ingen frihet värd namnet. Att köpa en bit mark och bygga någonting där är det. Att starta ett företag, bilda familj och skapa någonting som står kvar när man själv är borta.

Odlingsfrihet kallar jag det. Jag menar odling i vidare mening än potatis och morötter.

Read more

Veckobrev #30-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Jag sitter och skriver ett anförande som heter Efter valet. Valet hålls den 13 september. Anförandet hålls den 29 augusti.

Det är ingen felskrivning.

I flödet handlar allt redan om den trettonde. Mätningar som rör sig inom felmarginalen och ändå får en rubrik. Liberalerna och spärren, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Uträkningar om stödröster som förutsätter att väljarkåren är ett schackparti och att någon annan är pjäserna. En del frågar mig hur jag tänker rösta. Ibland har jag inte svarat. Ibland har jag gett motstridiga uppgifter, beroende på dagsformen. Det är ingen medveten protest. Jag tänker rösta. Svaret säger bara påfallande lite om vad jag faktiskt gör.

Den intressanta dagen är inte den trettonde.

Vad gör du den 14 september?

Valdagen är den enda dag då det svenska samhället fortfarande beter sig som ett folk. Man går till skolan man en gång gick i. Man står i kö bland grannar man annars nickar åt. Någon delar ut kaffe. På kvällen sätter man sig framför en valvaka där seriösa människor kommenterar staplar i realtid, och nästa morgon står valdeltagandet i tidningen som ett friskhetsintyg. Åttiofem procent. Vi är alltså friska.

Jag menar det inte hånfullt. Det finns något värdigt i den dagen. Problemet är inte högtiden.

Problemet är proportionerna. I båset känns det som makt. Du håller papperet i handen, du är ensam bakom skärmen, och i en sekund är hela apparaten din. Sedan lägger du kuvertet i lådan och går ut i septemberljuset. Handlingen räknas. Den räknas ungefär lika mycket som var och en av de tusen andra saker du gör under de fyra år som följer. Skillnaden är att den här enda handlingen får all uppmärksamhet, medan de övriga tusen inte får någon alls.

För under valet ligger något som inte står på valsedeln. Myndigheterna som skriver föreskrifterna. Avtalen som redan är undertecknade. Utredarna, tjänstemannakåren, EU-rätten, budgetramarna, hela det maskineri som fortsätter arbeta oavsett vem som håller presskonferens. Titta på migrationspolitiken den här mandatperioden. Under 2023, 2024 och 2025 beviljade Migrationsverket sammanlagt omkring 285 000 uppehållstillstånd till personer som sökte för första gången. Kurvan pekar nedåt, det ska sägas, från 102 000 till 89 000 om året. Under tiden har Tidöpartierna sålt hårdare utvisningar som om det vore en annan politik. Det är inte hyckleri. Det är hur en apparat fungerar när man byter ansikte på den.

Regeringen byts på en kväll. Riktningen ändras långsammare, och av betydligt mer än regeringar.

Felet ligger alltså inte i valet. Det ligger i växelkursen. Vi lägger fyra års hopp och ilska i en enda handling som tål kanske en hundradel av det, och när växeln uteblir kallar vi det svek.

Låt oss ta de två möjliga utfallen under valnatten i tur och ordning, för de leder till samma plats.

Först förlustnatten. Du vet redan hur den låter. Svek. Röstfusk. Fel kandidat, fel kampanj, fel taktik i slutveckan. Någon startar ett nytt parti innan veckan är slut. Under hösten går energin åt till att förklara varför det gick fel, och förklaringarna blir efter hand skickligare än politiken de skulle ersätta. Ingenting byggs. Det känns bara som arbete, för det är intensivt.

Sedan vinstnatten. Lättnaden i rummet. Nu händer det. Man skålar, man delar klipp, man skriver att svenska folket äntligen har talat. Sedan börjar väntan på regeringsförklaringen. Sedan på propositionerna. Sedan på utredningen som ska ligga klar lagom till nästa mandatperiod. Fyra år senare står du i samma kö till samma skola och undrar var tiden tog vägen.

Poängen är inte att nätterna är lika bra eller lika dåliga. De skiljer sig, och skillnaden spelar roll för människor som lever här. Poängen är att båda bjuder in till samma tanke: att röstsedeln var insatsen. Att du har gjort ditt.

Det är den tanken jag vill åt. Inte partiet du kryssar.

Så rösta. Det är bättre att rösta än att låta bli, och den som påstår motsatsen har förväxlat trötthet med analys. Lägg din röst på det parti som står dig närmast och gör det utan skam. Sedan har du fyra år kvar, och det är dem jag vill tala om.

Read more

Här satt Martin Luther efter riksdagen i Worms och översatte Nya testamentet från grekiska till tyska. Hans arbete bidrog till att forma ett gemensamt skriftspråk över ett tyskt område som fortfarande var politiskt splittrat.

Nästan trehundra år senare samlades studenter här under Wartburgfesten 1817. De krävde tysk enhet, politiska reformer och en framtid bortom småstatsväldet.

I den här filmen besöker jag Wartburg och berättar om sambandet mellan språk, kultur, historiskt minne och nationell identitet.

För innan Tyskland blev en stat fanns redan berättelserna, språket och känslan av att tillhöra något större.

Nationer börjar inte vid gränsposteringen.

De börjar i människors medvetande.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Den här veckan blir veckobrevet något annat. Jag lyssnade nyligen på den här intervjun med Daniel Koktajlo och har funderat mycket på den. I stället för att resonera om den tekniska utvecklingen tänkte jag pröva att gå några år framåt och se tillbaka på vår tid därifrån. Resultatet blev en novell om ett krig som ingen ville kalla ett erövringskrig, en soldat som behövdes just därför att maskinerna klarade sig utan honom, och en framtid som kanske redan har börjat.

Sista godkännandet

Sydkinesiska havet, januari 2031

Det första Brian såg när han vaknade var barnets vänstra hand.

Joann hade skickat bilden medan han sov. Fem vita streck mot kornigt svart, fingrarna böjda som om de höll om något. Själva barnet gick knappt att urskilja. En panna kanske, ryggradens svaga pärlband. Under bilden stod bara:

Hon vinkade åt dig.

Brian läste meningen tre gånger. Sedan låste han skärmen och lade handen över bröstfickan där telefonen inte längre låg.

Klockan var 03.40 ombord. Fartygets dygn följde fortfarande amerikansk västkusttid, fast de befann sig i norra delen av Sydkinesiska havet, drygt tvåhundra mil söder om Peking. Utanför skrovet låg natten över vattnet. Här nere fanns inget hav, bara ventilationens torra sus och lukten av plast som hade blivit varm för många gånger.

Kapten Ortiz stod bakom hans stol med en pappmugg i handen.

”Sov du?”

”Ja, ma’am.”

”Bra.”

Hon frågade aldrig hur länge. Alla ombord hade lärt sig att en lögn räckte om den var kort.

Brian satte på sig glasögonen. Väggen framför honom försvann och ersattes av en svart himmel sedd från 18 000 meters höjd. Längst ned glimmade en kustlinje. Shandonghalvön. Gula havet låg som en mörk kil bakom de sex farkosterna.

De hade startat från tre olika platser. Två från ett bergsrum på norra Luzon, två från en koreansk motorväg som byggts om till startbana, två från en plattform som enligt de offentliga kartorna fortfarande var ett containerfartyg. Nu hade de samlats till en formation och vänt nosarna mot Peking.

Brian flög ingen av dem. Det hade han förstått redan under utbildningen i Nevada, även om instruktörerna fortsatte att kalla honom pilot. Farkosterna valde höjd, väg, hastighet och motmedel själva. De talade med satelliterna, jämförde luftvärnsradar, bedömde falska mål och bytte taktik flera gånger i sekunden. Om Brian försökte ge en sämre order fick han en gul varning. Om han försökte ge en farlig order blev varningen röd. Om han stod fast försvann reglaget.

Hans uppgift var att finnas där när någon måste trycka på GODKÄNN.

Sex gröna ringar pulserade på väggen.

”Förbindelse?” frågade Ortiz.

”Stabil på fem. Kestrel sex går via reservlänken.”

”Hotbild?”

Brian såg svaret innan hon talat färdigt.

”Måttlig. Två J-50 från Cangzhou, men Morrow bedömer att de vänder mot skenmålet.”

Morrow var koalitionens stridsledningssystem. Ingen kallade det artificiell intelligens längre. Sådana ord hörde hemma i kongressförhör och gamla filmer. Morrow var beslutsstöd, samma formulering som myndigheterna använde om systemen som skrev domar, fördelade organ och räknade ut vilka bostadsområden polisen kunde överge.

På skärmen vek de kinesiska planen av åt öster.

Ortiz drack sitt kaffe.

”Morrow hade rätt.”

Det hade Morrow nästan alltid.

Målet kallades Anläggning 14. Officiellt var det ett geologiskt forskningscentrum i bergen norr om Peking. Satellitbilderna visade tre låga byggnader, en parkering och en väg som slutade vid ett skogsbryn. Under marken fanns enligt underrättelserna sexton våningar, fyra slutna reaktorer och mer beräkningskraft än vad hela Europa hade förfogat över före pausen.

Det var där Kina hade brutit mot avtalet.

Brian mindes undertecknandet 2028. Hans far hade dukat i vardagsrummet framför teven och öppnat en flaska som han sparat sedan Brian föddes. Presidenter och premiärministrar satt i en halvcirkel i Genève, även de som några månader tidigare hade anklagat varandra för att försöka utrota mänskligheten. De skrev under med likadana pennor. Kommentatorerna talade lågt, som under en begravning.

Genèveprotokollet stoppade all träning över den fastställda beräkningsgränsen. Befintliga modeller fick användas men inte förbättras. Nya arkitekturer skulle rapporteras till Internationella modellmyndigheten, testas i öppna anläggningar och godkännas enhälligt av rådets tjugotvå medlemsstater. Inspektörer från Washington fick gå in i kinesiska datahallar. Kinesiska inspektörer fick göra samma sak i Arizona och Oregon. Varje träningskörning lämnade ett spår som alla kunde se.

Fadern hade höjt sitt glas.

”De hann stänga dörren.”

Modern hade frågat vilken dörr han menade.

”Den sista.”

Då hade båda fortfarande arbete. Han underhöll försäkringsbolagets betalningssystem. Hon handlade upp läkemedel åt tre sjukhus. Ett år senare skötte en modell bådas avdelningar. Fadern fick tre månaders omställningsbidrag och en virtuell rådgivare som föreslog att han skulle utbilda sig till samtalsvärd för äldre. Modern fick stanna två veckor längre för att kontrollera att modellen som ersatte henne inte hallucinerade. Sedan behövde den inte kontrolleras längre.

När Brian tog värvning hade åttio procent av de gamla jobben försvunnit. Regeringen kallade det befrielse från lönearbete. Hans far kallade det tisdag.

”Pilot?”

Ortiz röst drog honom tillbaka till rummet.

En av de gröna ringarna hade blivit bärnstensfärgad.

Read more

Läser intervjun med Sanna Hill i Dagens Nyheter. Vi är Facebookvänner, Sanna och jag, men vi har bara träffats i verkligheten någon enstaka gång. Senast i Milano 2013, tror jag. Att denna typ av artikel skulle komma hade jag dock väntat mig, med tanke på några av hennes senaste Facebookinlägg och vänskap med vänsterextremister.

När jag läser intervjun slås jag av att hon har rätt i mycket av sin ”kritik” mot dem hon valt att umgås med. Hon (eller författaren) väljer att kalla detta för den ”nationalistiska rörelsen” men det är precis lika oärligt som DN brukar vara. Jag, och vi som idag driver Vårdkasen, har under lång tid riktat liknande kritik mot både ”manosfären” och konspirationsteoretikerna, och förklarat behovet av att hålla dem borta från nationalismen. Vi har använt våra kanaler för att inte bara berätta att de har fel, utan också för att erbjuda alternativ.

Men genomgående för Sannas uttalanden är att hon inte verkar ta något eget ansvar. Så djupt sitter kanske det konspirationsteoretiska tänkandet fortfarande. Det är hon som aktivt valt att bli ihop med dömda kvinnomisshandlare, arbeta med dem och skaffa barn med konspirationsteoretiker. Men just oviljan att ta eget ansvar sträcker sig uppenbarligen längre än bara till de valen.

Att hon och hennes tidning blev taltrattar för Kreml berodde tydligen på ”naivitet”. Det är ett bekvämt sätt att fly undan ansvar.

Kanske var det enkelt att vara ”naiv” så länge presstödet flödade. När resorna till Moskva och Mellanöstern för att träffa Europas fiender kunde finansieras. Kanske blev det betydligt sämre stämning när man skulle stå på egna ben och faktiskt börja ta ansvar. Jag vet inte. Och det spelar inte så stor roll. Hon har uppenbarligen brutit sig ur minst en destruktiv relation och flytt med sin son, och det finns inget så starkt som en mor som vill skydda sitt barn. Jag hoppas hon nu får frid och möjlighet att göra något som stärker henne i livet och som ger hennes son en trygg uppväxt.

Jag är bara ännu mer övertygad om att vi gjort rätt som konsekvent sparkat ut eller brutit med kvinnohatare, kufar och knarkare. Det är sådana typer som idag tillåts fronta andra organisationer och projekt och som en del ”naiva” nationalister sätter sin tro till och öser sina resurser över.

Vi har kanske inte valt den enklaste vägen. Men jag är övertygad om att vi valt den rätta. Även om vi så klart trampar snett ibland.

Och jag är väldigt glad att jag har noll och ingenting med Sanna Hills ”rörelse” att göra.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Dela

Prenumerera nu

I helgen deltog jag i en träff med en gemenskap här i Tyskland som jag lärde känna under åren då jag bodde i landet.

Genom åren har jag lärt känna många människor där och själv blivit en del av gemenskapen. Där finns gamla aktivistveteraner och yngre människor, politiker, jurister, arbetare och familjer. Människor med olika bakgrund och olika roller, men med en lång gemensam historia.

Många av dem har upplevt saker tillsammans som de flesta politiska bekantskaper aldrig behöver prövas mot. Framgångar och nederlag, konflikter, rättsprocesser och repression. Den politiska repressionen i Förbundsrepubliken Tyskland är dessutom betydligt hårdare än vad de flesta svenskar känner till.

Men träffarna handlar sällan bara om politik. Man äter tillsammans, pratar om barnen, frågar vem som bytt arbete och vem som har problem med hälsan. Man sjunger gamla sånger och berättar historier som några runt bordet har hört hundratals gånger tidigare.

Just detta har gjort starkast intryck på mig genom åren. Gemenskapen finns kvar också när den politiska aktiviteten inte längre står i centrum för varje enskild människa.

På träffen mötte jag en gammal vän som jag inte hade sett på mycket länge. Han har tillbringat många år bakom murar i en dom som bara kan ses som politisk.

När vi fick syn på varandra blev det en lång kram, mycket skratt och sedan den där korta osäkerheten som uppstår när man inte riktigt vet var man ska börja. Vad frågar man en människa som har suttit inspärrad i åratal?

Read more

Det tyskspråkiga Europa var uppdelat mellan kungariken, furstendömen och fria städer. Men bland unga studenter växte tanken fram att tyskarna redan utgjorde en nation, även om nationen ännu saknade en gemensam stat.

Burschenschaftsrörelsen blev därför mer än en studenttradition. Den förenade nationell enhet, politisk frihet, personlig bildning och livslånga förbund mellan generationer. Medlemmarna organiserade sig kring en framtid som ännu inte existerade och förde idén vidare genom förbud, censur, revolutioner och politiska omvälvningar.

I den här filmen besöker jag Burschenschaftsdenkmal i Eisenach och berättar om den första Burschenschaft i Jena, Wartburgfesten 1817, Karlsbadbesluten, revolutionen 1848, det tyska rikets grundande och monumentets öde under senare politiska system.

Men berättelsen handlar också om något större:

Varför räcker det inte att människor delar samma åsikter?
Hur formas människor som kan bära institutioner?
Och varför måste en nationell rörelse bygga gemenskaper som överlever både kampanjer och enskilda ledare?

En publik kan upplösas på några dagar.

En institution kan överleva sina grundare.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Veckobrev #27-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Året var 2007 och jag besökte en tysk vän i Jena. Eller snarare i en förort till Jena, byggd i den östtyska stil som kallas Plattenbau och som påminde om ett svenskt miljonprogramsområde.

Husen var ungefär lika vackra som ordet antyder.

Området verkade också ha ungefär samma socioekonomiska sammansättning som ett svenskt miljonprogram: arbetarklass, arbetslösa och människor som inte stod först i kön när återföreningens välsignelser delades ut. Skillnaden var att området fortfarande beboddes av tyskar. Där fanns tyska pubar i stället för klanbaserade närbutiker, och kvällens kulturella konflikt stod mellan olika sorters öl.

Det passade mig utmärkt.

Besöket innehöll sådant som hör Thüringen till. Öl, schnitzel, Thüringer bratwurst och mer öl. Det var vinter och minusgrader, vilket gav oss goda skäl att tillbringa större delen av tiden inomhus med mat framför oss.

En dag frågade min vän om vi skulle gå och bada.

Badhus är en rimlig tysk lösning på problemet att vintern är kall och havet långt borta. I Sverige har nästan varje mindre ort en badsjö inom cykelavstånd. I Thüringen får man söka sig till en tempererad bassäng och betala inträde.

Jag hade förstås inte packat badshorts inför en vinterresa till det forna Östtyskland, men min vän lånade mig ett par. Vi gick till badhuset, som såg ut ungefär som större badhus brukar göra. Några bassänger, en barnavdelning, en vattenrutschkana och den välbekanta doften av klor.

Efter en stund sa min vän:

”Let’s go in the Sauna.”

”Sure”, svarade jag.

Jag hade bastat förr. Svenska badhus brukar ha en bastu i anslutning till omklädningsrummet, en för herrar och en för damer. Jag har dessutom släkt i Tornedalen, där bastun ligger närmare religion än friskvård. Men där sker den inom familjen, eller åtminstone bland människor som man redan sett göra andra pinsamma saker.

Jag ansåg mig med andra ord kvalificerad.

Vi gick dock inte mot omklädningsrummen. Min vän ledde mig i stället till ett vändkors där man betalade extra för att komma in. På andra sidan stod en barsk tysk dam. Hon gav oss varsin badrock och sa sedan något som jag inte förstod.

På den tiden kunde jag ingen tyska, så jag log på det sätt man gör när man vill signalera att man är en artig utlänning som inte begriper någonting.

Damen pekade på mina badshorts. Sedan gjorde hon en bestämd rörelse med fingret: av med dem.

Jag vände mig mot min vän. Han hade redan badbyxorna i handen och höll på att ta på sig badrocken.

Det fanns uppenbarligen inget förhandlingsutrymme.

Jag krängde av mig badshortsen under badrocken med samma försiktiga gymnastik som när man byter om under en handduk på stranden. Det gäller att hålla tyget på plats, behålla balansen och samtidigt försöka se ut som om man inte är det minsta rädd för att blotta sig inför en barsk tysk kvinna.

Ansträngningen skulle snart visa sig helt bortkastad.

Runt nästa hörn öppnade sig det som tyskarna kallade Sauna.

Det var inget litet träklätt rum med ett elektriskt aggregat i ena hörnet. Det var ett eget badhus. Där fanns flera bastur, en ångbastu, bubbelpooler, en vanlig pool, en utomhusbassäng och en bar.

Överallt fanns nakna människor.

Nakna män. Nakna kvinnor. Unga och gamla. Några simmade i bassängerna. Andra låg utsträckta på solstolar. Ett par satt i badrock vid baren och drack öl, vilket åtminstone gav mig hopp om att kläder fortfarande var tillåtna i vissa delar av anläggningen.

Jag sa ingenting. Jag försökte orientera mig och spelade världsvan, fortfarande tryggt insvept i min badrock.

Read more

Jag befinner mig utanför Eisenach i Thüringen, vid minnesstenen över den preussiske löjtnanten Friedrich Hellwig. Här utspelade sig den 17 oktober 1806 en händelse som knappast förändrade Europas historia, men som ändå säger något väsentligt om handlingskraft, ansvar och motstånd.

Tre dagar tidigare hade Napoleon besegrat den preussiska armén vid Jena och Auerstedt. Nederlaget var militärt förödande, men det verkligt anmärkningsvärda var hastigheten med vilken hela den preussiska ordningen därefter tycktes falla sönder.

Förband upplöstes. Befälhavare förlorade kontrollen över sina män. Fästningar med stora garnisoner kapitulerade efter begränsat motstånd. Tusentals soldater gav sig åt fransmännen och fördes bort som krigsfångar.

Preussen hade fortfarande soldater, vapen och befästningar. Vad staten och armén saknade var tro på den egna förmågan att fortsätta.

Mitt i detta kaos fick löjtnant Friedrich Hellwig veta att en stor kolonn preussiska fångar skulle föras västerut genom Thüringen. Han samlade en liten styrka husarer och lade sig i bakhåll vid Hörselbergen.

När kolonnen hade passerat anföll husarerna den franska bevakningen bakifrån. Fransmännen överrumplades och skingrades. Enligt den lokala traditionen kunde omkring 4 000 preussiska krigsfångar befrias.

Hellwig hade bara några tiotal män till sitt förfogande.

Det är en sådan händelse som lätt lockar fram överdrifter. Den vände inte kriget. Den räddade inte den preussiska staten. Napoleons trupper fortsatte framåt och Preussen tvingades året därpå acceptera en förödmjukande fred.

Men just därför är händelsen intressant.

Hellwig kunde inte förändra hela situationen. Han kunde inte återuppbygga armén, avsätta de inkompetenta befälhavarna eller reparera årtionden av strategisk stagnation. Han kunde däremot se en konkret möjlighet framför sig och handla utifrån de resurser som faktiskt stod till hans förfogande.

Några pålitliga män. Hästar. Vapen. Kännedom om terrängen. Överraskningsmomentet. En erfaren officers förmåga att fatta ett beslut.

Det var tillräckligt för att befria tusentals.

När vi talar om historiska sammanbrott gör vi dem ofta alltför opersonliga. Vi talar om strukturer, ekonomiska krafter och stora politiska förändringar. Allt detta har naturligtvis betydelse. Men varje sammanbrott består också av tusentals mindre beslut.

Någon kapitulerar fast motstånd fortfarande är möjligt. Någon väntar på instruktioner som aldrig kommer. Någon avstår från att ta ansvar eftersom uppgiften egentligen tillhör en högre chef. Någon annan ser samma situation och frågar vad som fortfarande kan göras.

Institutioner faller sällan samman i ett enda ögonblick. De förlorar först sin vilja. Därefter slutar människorna inom dem att handla självständigt. De fortsätter kanske att bära uniformer, titlar och ämbeten, men de väntar redan på att någon annan ska avgöra deras öde.

Hellwig representerade motsatsen.

Hans insats var inte ett uttryck för planlös desperation. Han var en erfaren officer. Aktionen krävde underrättelser, disciplin, terrängkännedom och en riktig bedömning av fiendens svaghet. Det handlade inte om att kasta sig mot en överlägsen motståndare för att dö heroiskt. Det handlade om att identifiera den punkt där en liten styrka kunde uppnå ett oproportionerligt stort resultat.

Sju år senare återkom Hellwig i kampen mot Napoleon. Under befrielsekrigen 1813 ledde han ett eget rörligt förband som genomförde överfall, störde franska förbindelser och befriade ockuperade orter. Den unge löjtnanten från 1806 slutade så småningom sin militära bana som preussisk generallöjtnant.

Mer än tvåhundra år senare står stenen fortfarande kvar.

Den påminner oss inte om den stora armé som föll sönder, utan om den lilla grupp som fortfarande kunde agera. Inte om de befälhavare som betraktade nederlaget som fullbordat, utan om officeren som såg att en konkret möjlighet ännu återstod.

Vi lever inte i Friedrich Hellwigs värld. Våra uppgifter ser annorlunda ut och våra konflikter utkämpas på andra arenor. Men den grundläggande frågan är densamma.

När de stora institutionerna förlorar riktning och vilja, gör människorna det också?

Hellwigs svar var nej.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Det avgörande är inte vilket europeiskt land som vann ett visst slag eller stod på den segrande sidan när vapnen tystnade. Det avgörande är vad krigen gjorde med Europa som helhet.

Första och andra världskriget bör inte förstås som två helt åtskilda konflikter, utan som två faser av samma europeiska katastrof. Det första kriget slog sönder den gamla ordningen. Det andra fullbordade förstörelsen och lämnade kontinenten delad mellan nya maktcentra utanför Europa.

Mellan 1914 och 1945 förbrukade Europas folk en stor del av sin styrka på att bekämpa varandra. När krigen var över hade kontinenten förlorat den ställning som byggts upp under århundraden.

Det är i den meningen Europa förlorade världskrigen.

Före katastrofen

Före 1914 var Europa världens självklara centrum.

De ledande stormakterna låg här. Världshandeln organiserades från europeiska huvudstäder. Europeiska flottor kontrollerade haven. Europeiska företag byggde järnvägar, gruvor, hamnar och industrier över hela världen. Våra universitet ledde vetenskapen. Våra språk, idéer, lagar och tekniska uppfinningar spreds långt utanför kontinentens gränser.

Europa var inte en politisk enhet. Kontinenten bestod av rivaliserande nationer och imperier. Britter, tyskar, fransmän, ryssar, italienare och österrikare konkurrerade om makt och inflytande. Men denna konkurrens utspelade sig inom en värld som fortfarande var europeiskt dominerad.

När europeiska stater tidigare hade krigat mot varandra hade det ofta varit blodigt och förödande. Trettioåriga kriget ödelade stora delar av Centraleuropa. Napoleonkrigen drog in nästan hela kontinenten. Religionskrig, tronföljdskrig och territoriella konflikter hade återkommit under århundraden.

Men efter dessa krig förblev Europa världens centrum. Maktbalansen förändrades mellan europeiska riken, men makten stannade i Europa.

Världskrigen blev annorlunda.

De avgjorde inte bara vilken europeisk stat som skulle dominera kontinenten. De förstörde Europas samlade förmåga att dominera världen.

Ett europeiskt inbördeskrig

Du kan betrakta perioden 1914 till 1945 som ett långt europeiskt inbördeskrig.

Det betyder inte att alla sidor bar samma ansvar för varje händelse. Sådant får historikerna reda ut in i minsta detalj. För den större civilisatoriska analysen är något annat viktigare: Europas besläktade folk vände hela den moderna industrins kraft mot varandra.

Vi använde vår vetenskap till artilleri, bombflyg och stridsvagnar. Vi använde våra fabriker till att massproducera förstörelse. Vi skickade generationer av unga europeiska män mot taggtråd, kulsprutor, granater och pansar.

Två gånger på en generation tömde Europa sina nationer på människor, kapital och framtidstro.

Det första kriget fällde gamla dynastier och imperier. Det förstörde den ordning som hade upprätthållit en europeisk maktbalans. Det radikaliserade politiken, skapade revolutioner, skuldsatte staterna och lämnade efter sig olösta motsättningar.

Det andra kriget växte ur det första. Det avslutade det som 1914 hade påbörjat.

När kriget var över låg Europas städer sönderbombade, dess ekonomier utmattade och dess politiska självständighet kraftigt begränsad. Kontinenten delades mellan USA och Sovjetunionen.

Östeuropa hamnade under Moskva. Västeuropa hamnade under Washingtons säkerhetsparaply.

De europeiska länderna fortsatte att existera. De fick flaggor, parlament och regeringar. Men de hade förlorat sin tidigare strategiska frihet. De viktigaste besluten om Europas säkerhet fattades inte längre enbart i London, Paris eller Berlin. De fattades i Washington och Moskva.

USA och Sovjetunionen blev supermakter.

Europa blev deras främsta frontlinje.

Återhämtningen förändrade inte nederlaget

Efterkrigstidens ekonomiska återhämtning var imponerande. Västeuropa byggde upp sina städer, industrier och välfärdsstater. Miljontals människor fick ett materiellt bättre liv än tidigare generationer.

Men rikedom är inte samma sak som makt.

Europa återhämtade sin konsumtion snabbare än sin suveränitet. Vi byggde bostäder, motorvägar och fabriker inom en världsordning som någon annan garanterade. USA stod för den yttersta militära säkerheten. Dollarn blev central för världsekonomin. Amerikanska företag, medier och kulturella ideal fick ett växande inflytande.

Den europeiska återhämtningen skedde inom ramen för Europas nederlag.

Samtidigt började de gamla europeiska imperierna falla sönder. Storbritannien och Frankrike kunde formellt räknas till krigets segrare, men båda förlorade snabbt stora delar av sin globala maktställning. Kolonier blev självständiga. Handelsvägar, resurser och marknader gled ur europeisk kontroll.

En militär seger kan alltså sammanfalla med ett historiskt nederlag.

Storbritannien besegrade Tyskland, men kunde inte längre bära sitt imperium. Frankrike satt vid segrarnas bord, men bestämde inte längre världens riktning. Tyskland låg delat. Östeuropas nationer hade befriats från en ockupation bara för att hamna under en annan makts kontroll.

Vem vann Europa?

Ingen.

Den andra revolutionen

Europas försvagning slutade inte 1945.

Under 1960- och 1970-talen genomgick Västeuropa en kulturell omvandling som fördjupade flera av nederlagets konsekvenser. Den nya liberalismen satte den frigjorda individen framför den ärvda gemenskapen.

Familjen skulle inte längre vara samhällets grund utan ett av flera livsval. Sexualiteten skulle befrias från tradition, ansvar och fortplantning. Aborter liberaliserades. Skilsmässor normaliserades. Konsumtion och självförverkligande fick större plats. Nationella identiteter började beskrivas som trånga, misstänkliga eller föråldrade.

Människan skulle inte längre förstå sig själv främst som en länk i en kedja mellan förfäder och efterkommande. Hon skulle bli en självständig konsument som valde identitet, livsstil, relationer och hemvist.

Globaliseringen tog samma princip och applicerade den på nationerna. Kapital, varor och människor skulle röra sig friare. Gränser blev hinder. Lojaliteter blev förhandlingsbara. Nationen skulle öppnas, omformas och till sist reduceras till ett administrativt område.

Denna utveckling fick demografiska konsekvenser.

När familjen förlorar sin centrala ställning, när barn framställs som ett hinder för individuell frihet och när samhället slutar förvänta sig att varje generation ska föra folket vidare, då sjunker födelsetalen.

Europas relativa demografiska nedgång beror inte bara på krigen. Andra delar av världen växte snabbt, samtidigt som Europa blev rikare, äldre och mer urbaniserat. Men den efterkrigstida kulturen gjorde det svårare för européerna att svara på denna förändring.

Vi utvecklade en civilisation som kunde producera nästan allt utom en tillräckligt stor nästa generation.

Från världens centrum till världens marknad

Europa har ännu rikedom, kunskap och institutioner. Men vi lever inte längre på den kontinent som självklarast formar framtiden.

USA gick om de europeiska stormakterna och byggde den ordning som fortfarande omger oss. Kina har därefter vuxit till en industriell, teknisk och geopolitisk makt som Europa har svårt att möta.

Europeiska stater diskuterar regleringar medan andra bygger fabriker, flottor, energisystem och digital infrastruktur. Vi konsumerar teknik som andra har utvecklat. Vi är beroende av andras säkerhetsgarantier, råvaror, produktionskedjor och plattformar.

Europa har gått från att vara världens verkstad och politiska centrum till att i allt högre grad bli en välbärgad marknad mellan USA och Kina.

Detta började inte med någon enskild regering eller något enskilt EU-beslut. Det började när Europa under första halvan av 1900-talet förstörde sin egen maktbas.

Vad vi måste återvinna

Att förstå Europas nederlag handlar inte om att återuppliva gamla motsättningar. Tvärtom.

Det handlar om att förstå att Europas folk delar ett civilisatoriskt öde.

Vi är inte identiska. Vi har våra språk, nationer, minnen och intressen. Dessa skillnader ska inte utplånas. Men tysken, svensken, italienaren, fransmannen och polacken står varandra närmare än någon av dem står de globala makter som i dag formar deras framtid.

Vi behöver inte ett nytt europeiskt inbördeskrig. Vi behöver ett Europa som återfår sin vilja att leva.

Det kräver mer än ekonomisk tillväxt. Det kräver familjer, barn och framtidstro. Det kräver nationer som vet vilka de är. Det kräver teknisk och industriell förmåga. Det kräver strategisk självständighet. Framför allt kräver det att européerna åter börjar betrakta sin civilisation som något värt att ärva, försvara och föra vidare.

Europa förlorade världskrigen därför att vi förlorade mer än slag och territorier.

Vi förlorade vår ställning, vår sammanhållning och vår tro på vår egen framtid.

Det är detta vi måste återvinna.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Veckobrev #26-2026 (läs tidigare veckobrev här)

För ungefär tio år sedan stod jag i en hyrd lokal och förklarade för en besviken hyresvärd att jag förstod honom.

Vi hade bokat lokalen för en födelsedagsfest. Det var åtminstone vad vi hade sagt. I själva verket pågick Manhemsdagen, ett nationalistiskt arrangemang med flera hundra gäster, tal, lekar och festligheter. När uthyraren dök upp insåg han att någon födelsedag inte stod på programmet. Han hade blivit lurad och var, fullt rimligt, inte glad.

Jag hatade att vi hade gjort så. Jag vill inte ljuga för människor, särskilt inte för någon som hyr ut sin egendom och har rätt att veta vad den ska användas till. Därför ställde jag den fråga som hela situationen kretsade kring:

Hade vi fått hyra om vi från början berättat att nationalister skulle samlas?

Nej, svarade han.

Han var rädd för våldsvänstern.

Då gav jag honom en väg ut. Berätta för medierna att du blev lurad. Säg att du tar avstånd. Vi kommer inte att hålla det emot dig.

Det låter absurt, men vid den tiden hade vi blivit vana. Nationalister som ville ordna ett möte, en konferens eller en fest fick räkna med det sedvanliga samtalet från uthyraren. Lokalen hade blivit dubbelbokad. Ett missförstånd hade uppstått. Någon i styrelsen hade protesterat. Försäkringen gällde plötsligt inte. Farbror Gunnar hade kanske dött och hela släkten behövde just den konferenssalen.

Inför Gästabudet i Södermanland 2008 ringde hyresvärden några dagar före arrangemanget. Polisen hade kontaktat honom och varnat för att informationen om lokalen kunde nå våldsvänstern. Då kunde hans egendom vandaliseras.

Det presenterades som omtanke. Budskapet var ändå svårt att missförstå: hyr du ut till de här människorna kan din lokal förstöras.

Vi funderade förstås över hur våldsvänstern skulle få veta adressen. Någon ordentlig utredning av den saken erbjöds inte.

Fyra år senare var jag med och arrangerade den internationella konferensen Vision Europa. Den skulle hållas lördagen den 24 mars. På fredagskvällen ringde uthyraren och meddelade att lokalen blivit dubbelbokad.

Vi hade över hundra betalande gäster. Utländska talare hade just landat på Arlanda. Framför oss låg en lång natt av telefonsamtal och en morgon då vi fick försöka lösa något som redan varit löst tills någon bestämde sig för att det inte längre var det.

Till slut lyckades vi övertala hotellet där talarna och vi arrangörer bodde att hyra ut en av sina större konferenssalar. Evenemanget kunde genomföras. Nästa gång kunde samma sak hända igen.

Efter Manhemsdagen 2016 hade jag fått nog. Vi kunde inte bygga en verksamhet på lögner, panikartade telefonsamtal och förhoppningen att en hyresvärd skulle stå emot när påtryckningarna började. Ville vi garantera vår rätt att samlas återstod en lösning.

Vi måste äga huset själva.

Ett drygt år senare lanserade vi insamlingen till det första Svenskarnas hus.

Namnet valde vi inte för att provocera. Det beskrev huset. Svenska nationalister hade stängts ute från kommunala lokaler och Folkets hus. Privata hyresvärdar utsattes för hot och påtryckningar. Vi behövde ett hus där vi själva hade nyckeln och där inget telefonsamtal på fredagskvällen kunde göra hundra gäster hemlösa.

När huset var öppet för allmänheten fick vem som helst komma in, förutsatt att man uppförde sig. En vänsterpartist fick dricka kaffe. En imam fick titta i bokhyllorna. Vi hade inga problem med människor som var nyfikna eller tyckte annorlunda. Hela poängen var att skapa den mötesplats som andra hade förvägrat oss.

Vänstern svarade med att tillkännage Sammanhållningens hus.

Jag minns att vi skrattade. Något annat var svårt att göra. Tillsammansskapet, organisationen bakom initiativet, beskrev för Sveriges Radio sitt planerade hus som ett nationellt antirasistiskt center som skulle motverka vårt försök att få inflytande i Töreboda. En insamling startades. Medierna rapporterade. Något hus blev det inte.

Vi hade hundratals människor som ville samlas men svårt att få tillgång till en lokal. De professionella antirasisterna hade tillgång till Folkets hus, studieförbund, kulturhus, kommunala lokaler och bidragssystem, men saknade uppenbarligen en egen fastighet i Töreboda.

Så vi köpte ett hus. De lanserade ett namn.

Namnet rymde hela föreställningsvärlden. Ett hus för svenskar ansågs hota sammanhållningen. Ett projekt som bildades för att bekämpa människorna i detta hus fick däremot kalla sig sammanhållande.

Fortsätt läsa: Vad antirasisternas låtsashus har gemensamt med Folkhälsomyndighetens ”tillsammanshet”, hur misslyckad integration förvandlas till nya skattefinansierade ord och vad som väntar Svenskarnas hus efter sommaren

Read more

Jag var sexton år första gången någon riktade en pistol mot mig.

Det var bakom Skogås centrum. Jag och min kompis Tomas satt på en av de där blå sandlådorna, en sådan där stor plastbehållare för vägsand, och pratade om en fest som skulle vara i helgen i en av villorna nere vid Drevviken. En helt vanlig eftermiddag. Två sextonåringar som pratar om en fest.

Runt hörnet kommer en grupp killar. Turkar och afrikaner, och en jugoslav, bosnier tror jag. När de går mot oss vet man redan att det kommer bli tjafs. Man vet. Det är en kunskap man skaffat sig genom åren, ungefär som man lär sig läsa av vädret. Vi tystnar. Blir nervösa.

Bosniern drar upp en pistol och sätter den mot mitt ansikte.

Jag blir likblek. Han skrattar hånfullt, stoppar tillbaka pistolen i byxlinningen, så som han sett gangsters göra på film. Alla skrattar. Svennen hade blivit rädd.

Sedan gick de vidare.

Det är den detaljen jag vill att du stannar vid. De gick vidare. De ville inte ha något. Inte min jacka, inte mina pengar, inte festen vid Drevviken. Det var inget rån. Det var ingen konflikt. Jag hade aldrig bråkat med någon av dem. Hela poängen var skrattet.

Jag vet inte om pistolen var äkta. Jag har aldrig fått veta. Vad jag visste då var att han var aktivt kriminell, och att det därför inte spelade någon roll. Man synar inte den handen när man är sexton.

Jag vet inte heller vad det blev av honom. Han fortsatte i det kriminella några år, sedan försvann han från min radar. Sådana som han försvinner åt två håll, och man frågar sällan vilket.

Vi pratade aldrig om att anmäla. Jag kan inte minnas att tanken ens fanns. Polisen existerade inte som alternativ i vår värld, ungefär som man inte överväger att ringa kungen. Det var ingen kalkyl vi gjorde där på sandlådan. Kalkylen var gjord för länge sedan, av alla år som föregått den här eftermiddagen, och resultatet satt i ryggmärgen: sådant här hanterar man själv eller inte alls.

Skrattet var poängen

I många år tänkte jag på händelsen som ett minne bland andra. Obehagligt, men isolerat. Det tog tid innan jag förstod att det inte var en händelse. Det var en ritual.

Ett rån har ett syfte man kan begripa. Rånaren vill ha något, tar det, försvinner. Det är brutalt men rationellt. Det som hände bakom Skogås centrum hade inget sådant syfte. Utbytet var ett annat: min rädsla mot deras skratt. Rädslan var varan. Skrattet var betalningen.

Förnedring är inte våldets biprodukt. Den är en egen valuta, och den köper något mycket specifikt: rangordning. Den som kan förnedra en annan inför publik, utan konsekvenser, har demonstrerat vem som äger platsen. Inte äger i juridisk mening. Kommunen ägde marken, staten ägde lagen. Men bosniern ägde eftermiddagen, och alla som såg det visste det. Framför allt visste jag det.

Det är därför publiken är obligatorisk. En förnedring utan åskådare är meningslös, som ett mynt ingen erkänner. Skrattet från de andra killarna var inte grymhet i största allmänhet. Det var kvittot.

Och lärdomen fastnar, precis som den är avsedd att göra. Man lär sig var man inte sitter. Vilka vägar man inte tar. Vilka blickar man inte möter. Ingen behöver säga något, ingen skylt behöver sättas upp. Rädslan sköter administrationen själv, tyst och effektivt, år efter år. Det offentliga rummet krymper för vissa och växer för andra, en sandlåda i taget.

Ordet som kom tjugofem år för sent

Runt 2020 fick Sverige lära sig ett nytt ord: förnedringsrån. Unga rånades på jackor och mobiler, tvingades kyssa förövarnas skor, filmades, hånades. Filmerna spreds. Debatten blev upprörd och kort, som svenska debatter blir. Fanns fenomenet? Var det nytt? Var det månne rasistiskt att ens tala om det?

Jag mindes sandlådan.

Fenomenet var inte nytt. Det nya var att det fått ett namn, och att det drabbade barn vars föräldrar hade röster som hördes. Det som pågått i förorternas centrum sedan 1990-talet hade nått villaområdena och innerstan, och plötsligt fanns det ett ord, en debatt, ett samhällsproblem. Vi som växte upp med det hade aldrig något ord. Vi hade bara kunskapen, den man läser av som väder: nu blir det tjafs.

Där ordet saknas saknas också statistiken. Där statistiken saknas saknas problemet, åtminstone för den som styr. I trettio år kunde man därför hävda att otryggheten var en känsla, att rädslan var fördomar, att pojkar som lärde sig undvika sitt eget centrum led av felaktiga attityder som skolan borde korrigera. Hela tiden pågick lektionen, dag efter dag, på skolgårdar och torg och i tunnelbanevagnar: ni är ensamma, vi är många, och ingenting händer den som förnedrar er.

Det är en effektiv skola. Frågan är bara vad eleverna gör med kunskapen.

Vad rädslan bygger

En del svenskar drog slutsatsen att man anpassar sig. Man flyttar när man kan, väljer skola med omsorg, lär barnen att inte sticka ut. Det är den vanligaste vägen, och den är begriplig. Den har bara ett pris: varje anpassning bekräftar rangordningen. Varje gång svennen viker undan blir skrattet lite billigare att köpa.

Andra drog slutsatsen att rädslan skulle besvaras med hat. Jag har skrivit om den vägen förr, och om vad den kostade min generation. Den leder till en annan sorts sandlåda, en självvald, där man sitter med de sina och odlar bitterheten tills den är det enda man äger.

Själv drog jag med tiden en tredje slutsats, och det är den som gjort att jag kan skriva om pistolen utan att darra på handen: rädsla är en färskvara. Den måste förnyas, dag för dag, förnedring för förnedring. Den som slutar vara ensam slutar vara rädd. Inte för att hotet försvinner, utan för att kalkylen förändras, för båda parter.

Bosniern satte en pistol i ansiktet på en ensam sextonåring inför publik. Jag har ofta undrat hur eftermiddagen hade sett ut om det suttit sex av oss på sandlådan i stället för två. Eller om det bakom oss två funnits något som liknade det som fanns bakom honom.

Det är ingen retorisk fråga. Jag vet nämligen svaret.

Sju år senare, vid samma centrum, satt vi inte längre två och två på sandlådorna. Vi hade blivit många, vi hade lärt oss sätta hårt mot hårt, och kalkylen hade förändrats. För båda parter. Ingen satte längre en pistol i ansiktet på oss för att få skratta.

I stället sköt de.

Men det är en annan historia.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Subscribe now

Share

Veckobrev #25-2026 (läs tidigare veckobrev här)

I natt satt jag uppe och höll på Norge i en VM-kvartsfinal. Jag vill att ni ska förstå vad den meningen kostar en man som är uppvuxen med att Norge är landet där bensinen är dyrare och självförtroendet billigare. Men där satt jag, klockan var alldeles för mycket, och när Schjelderup smällde in 1–0 mot England reste jag mig ur soffan. I mitt eget vardagsrum. För Norge.

Det slutade som bekant illa. Bellingham gjorde två mål, det ena i förlängningen, och Norge fick ro hem. Men innan vi kommer till sorgearbetet måste vi prata om vad som egentligen hände de här veckorna. För det var mer än fotboll.

Norge kvalade in till sitt första VM på 28 år. Redan där hade de flesta nöjt sig. Norrmännen nöjde sig inte. De slog ut Brasilien i åttondelsfinalen, ett lag som inte missat en VM-kvartsfinal sedan 1990, och de gjorde det med en målvakt från Volda som räddade straff och en anfallare som nickar som om huvudet vore en tredje fot. Efteråt tog Haaland en trumma från klacken och ledde firandet.

Och firandet, kära läsare, det är här det blir intressant. För norrmännen firade inte som ett modernt fotbollslandslag. De firade som ett folk.

Ni har sett bilderna. Inför VM lät sig hela truppen fotograferas som vikingar. Flätor i håret, sköldar, svärd, vikingaskepp i bakgrunden och bildtexten “Norway is coming”. Det var inte förbundets marknadsavdelning som hittade på det, utan spelarnas eget initiativ. Matchtröjan fick runinspirerade siffror och mönster hämtade från stavkyrkorna. Och på läktarna spred sig ramsan som kommer att definiera detta VM: flera tusen norrmän som sätter sig ner, fattar osynliga åror och ror i takt medan de vrålar “Ro!”.

Sitt stora genombrott fick rodden på Ullevaal den första juni, i en träningsmatch där Norge slog Sverige med 3–1. Man kan säga att de rodde över oss redan i förrummet.

Nu ska man vara rättvis: allt detta kunde ha blivit pinsamt. Nationalromantik i händerna på ett idrottsförbund slutar ofta som en ölreklam. Men det blev inte pinsamt. Det blev på riktigt, eftersom det vilade på något som finns. Norrmännen behövde inte förklara ramsan för varandra. Alla visste vad årorna betydde. Tusen år av gemensam berättelse fick plats i en enda stavelse.

Sedan hände det som numera alltid händer.

En religionsvetare klev fram i Klassekampen och förklarade att tröjans runor, i kombination med “den hypermaskulinistiska idealiseringen” av landslaget, var typisk för “nynazistiskt och fascistiskt symbolspråk”. Andra kallade vikingatemat grisharrigt och chauvinistiskt. Danska kommentatorer beskrev det hela som en “Ankeborgsversion av norsk kultur”. Tröjorna anklagades för att luta åt det högerextrema hållet.

Förra veckan skrev jag om örnen på Karlaplan som blev fascist. Nu har turen kommit till ett typsnitt. Snart återstår bara vädret. “Dagens högtryck över Östlandet bär omisskännliga drag av trettiotal.”

Logiken är densamma varje gång. Ett folk visar upp sin historia utan att skämmas, och en viss sorts skribent känner genast fascismen dra i byxbenet. Att elva miljonärer flätar håret och poserar framför ett skepp är inte ett hot mot demokratin. Det är ett fototillfälle. Men för den som byggt sin karriär på att svenskar och norrmän ska känna sig misstänkta inför sitt eget arv är varje oskuldsfullt vikingaskepp en provokation. Det farliga är inte skeppet. Det farliga är att ingen ber om ursäkt på däck.

Det mest avslöjande kom ändå efteråt.

Read more

Jag skrev idag ett svar till Tomas Tobé, som på X firade att Europaparlamentet tagit “ett viktigt steg” för att återinföra Chat Control 1.0 och samtidigt förklarade att det inte alls handlar om Chat Control. Svaret handlade om sakfrågan. Den här texten handlar om något annat, nämligen hur beslutet kommer till. I dag, torsdag, röstar parlamentet om själva förlängningen. Jag kan redan nu berätta hur det slutar, och varför. Den historien är värre än sakfrågan, eftersom den visar hur EU hanterar folkvalda församlingar som röstar fel.

Vi tar det från början.

2021 införde EU ett tillfälligt undantag från ePrivacy-direktivet, det regelverk som skyddar förtroligheten i elektronisk kommunikation. Undantaget lät meddelandetjänster frivilligt skanna innehållet i användarnas privata meddelanden i jakt på övergreppsmaterial. Utan misstanke, utan domstolsbeslut, mot alla. Redan då var lagen så kontroversiell att den tidsbegränsades. Det tillfälliga skulle gälla i väntan på en permanent lag, Chat Control 2.0, med obligatorisk skanning.

Den permanenta lagen kom aldrig. Ministerrådet har förhandlat om den i flera år utan att kunna enas, eftersom en rad medlemsstater vägrar acceptera massövervakning av krypterad kommunikation. Så det tillfälliga förlängdes 2024, i väntan på det permanenta. Det är denna förlängning Tobé hänvisar till när han skriver att parlamentet ställt sig bakom reglerna “senast 2024”.

Sedan hände det han inte nämner.

I mars i år skulle undantaget förlängas igen. Parlamentet sade ja, men med villkor: skanningen måste riktas mot personer eller grupper där det finns konkret misstanke om brott, och den måste godkännas av domstol eller motsvarande oberoende myndighet. Detta var ingen radikal nyhet. Det var samma principer parlamentet slagit fast redan i oktober 2023, i ovanligt bred enighet över grupperna, och samma princip EU-domstolen etablerat i datalagringsmålen: övervaka misstänkta, inte alla andra hela tiden.

Rådet vägrade. Förhandlingarna strandade. I slutvoteringen den 26 mars föll förlängningen med 311 röster mot 228, och den 3 april upphörde lagen att gälla. Lustigt nog röstade även Tobés egen EPP-grupp nej i den voteringen, i protest mot att parlamentet begränsat skanningen till redan känt material och undantagit totalsträckskrypterade meddelanden. De röstade alltså nej till den förlängning de själva ville ha, och kampanjade sedan för det förslag de just fällt. Håll det i minnet när ansvarsfrågan diskuteras.

Parlamentet hade hur som helst talat. Två gånger, om man räknar villkorsomröstningen. Tre gånger, om man räknar principbeslutet 2023.

Nu börjar det riktigt pikanta.

I juni rapporterade Politico att parlamentets egen talman, Roberta Metsola, uppmanade ministerrådet att gå vidare med förlängningen ändå. Läs det igen: parlamentets högsta företrädare bad medlemsstaterna att köra över hennes eget parlament. Den 2 juli antog rådet sin position, i sak kommissionens ursprungsförslag, rensat från parlamentets villkor. Formellt ett nytt förslag, i praktiken samma sak parlamentet redan avvisat. Detta utlöste en så kallad andra behandling.

Och här kommer finessen. I en första läsning avgörs frågor med enkel majoritet av de avgivna rösterna. Ett nej kräver bara fler nej-röster än ja-röster, vilket var så förlängningen föll i mars. I en andra läsning gäller andra regler. Där krävs en absolut majoritet av parlamentets samtliga 720 ledamöter, alltså 361 röster, för att avslå eller ändra rådets position. Bifall kräver fortfarande bara enkel majoritet av de närvarande.

Den som kontrollerar tidpunkten kontrollerar därmed utfallet. Voteringen lades i sista sessionsveckan före sommaruppehållet. I tisdags röstade parlamentet om att alls ta upp frågan igen, med brådskande förfarande enligt artikel 170.6, utan utskottsbehandling. Av 720 ledamöter var 646 närvarande.

331 röstade ja, 304 nej.

Bland svenskarna röstade Moderaterna, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna för ett nytt försök. Centern, Liberalerna, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot. Den som försvarade förslaget i kammaren var Tomas Tobé. Samme Tobé som i EU-valrörelsen 2024 profilerade sig på motstånd mot Chat Control.

I dag klubbas så sakfrågan. Att samla 361 röster för avslag när var tionde ledamot redan rest hem är i praktiken omöjligt, vilket alla inblandade vet. Räkna själv: i tisdags fanns inte ens 361 nejröster i kammaren att tillgå. Ett nej som krävde enkel majoritet i mars kräver absolut majoritet i juli. Samma fråga, samma parlament, nytt regelverk för svaret. Utgången var bestämd innan någon ledamot tryckt på en knapp.

Den som tycker detta låter som ett undantag har inte följt europeisk integrationshistoria. Danmark röstade nej till Maastrichtfördraget 1992 och fick rösta om 1993. Irland röstade nej till Nicefördraget 2001 och fick rösta om 2002. Irland röstade nej till Lissabonfördraget 2008 och fick rösta om 2009. När Frankrike och Nederländerna röstade nej till EU-konstitutionen 2005 fick ingen rösta om; i stället döptes konstitutionen om till Lissabonfördraget och ratificerades av parlamenten, så att väljarna inte skulle behöva besväras igen. Mönstret är stabilt över trettio år. Ett ja är slutgiltigt och oåterkalleligt. Ett nej är ett tillfälligt hinder på vägen mot ja.

Det viktiga att förstå är att inget av detta är fusk. Varje steg följer arbetsordningen. Artikel 170.6 finns, andra läsningens majoritetsregler finns, rådets rätt att anta sin position finns. Det är just detta som är poängen. Systemet behöver inte bryta mot sina regler för att producera önskat utfall, eftersom reglerna är konstruerade så att önskat utfall alltid går att producera. Proceduren är inte ett skydd mot makten. Den är maktens verktyg, och den som behärskar den behöver aldrig vinna ett argument.

Kvar står frågan vad ett parlament är till för, om dess nej behandlas som ett administrativt missöde att korrigera. De ledamöter som röstade nej i mars representerade en majoritet av församlingen. Deras väljare får i dag veta att majoriteter gäller ibland.

Och detta gällde ändå bara den frivilliga skanningen. Den obligatoriska, Chat Control 2.0, förhandlas just nu i triloger bakom stängda dörrar mellan kommissionen, rådet och ett parlament vars motstånd nyss visat sig förhandlingsbart. Den som vill veta hur det slutar kan spara den här texten. Kronologin kommer att gå att återanvända.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Jag var på Skara sommarland i slutet av nittiotalet, sexton år gammal, tillsammans med min vän Robert från Vara. Vi hade ett musikprojekt ihop, Paranoid Project, melodisk trance mest, och vi hade förmodligen större tankar om musiken än om vattenrutschkanorna. Dagen har ändå fastnat. Hamburgerköer, klorlukt, solbrända axlar. En alldeles vanlig svensk sommardag, av det slag man inte vet att man kommer att sakna.

Tjugo år senare, sommaren 2019, åkte jag tillbaka. Min fru är tysk och hade aldrig varit där. Jag hade talat väl om stället. Det var en bit av min ungdom jag skulle visa henne och barnen.

Det blev inte den dag jag hade lovat. Jag hade aldrig sett så många burkinis på en och samma plats. Jag vet inte om svenskarna var i minoritet i parken den dagen. Men det kändes så.

Jag höll minen för barnens skull. Vi åkte i rutschkanorna, åt vår glass, gjorde det man gör. På vägen hem var jag tystare än vanligt. Känslan var inte ny. Jag växte upp i Skogås och vet hur det känns att vara i minoritet. Det var ett av skälen till att jag flyttade därifrån 2005. Fjorton år senare hann känslan ikapp mig på ett nöjesfält i Västergötland.

Jag skrev inget Facebookinlägg om saken. Men det gjorde en annan familjefar i somras, och hans inlägg fick en miljon visningar. Kvartals Federico Moreno har nu ägnat en artikel åt att förklara vad mannen egentligen kände. Rubriken ställer frågan om svenskar är i minoritet på Skara sommarland. Det är en bra fråga. Moreno besvarar den aldrig. I stället ägnar han sex minuters lästid åt att förklara att känslan sitter i betraktaren.

Diagnosen

Morenos artikel är läsvärd, det ska sägas. Han skriker inte. Han diagnostiserar. Familjefadern på Sommarland har inte sett något, han har upplevt något, och upplevelser kan förklaras bort. Moreno hänvisar till forskning som visar att förväntningar och stereotyper påverkar hur vi tolkar sociala situationer. Den som bär på negativa föreställningar om en grupp kan uppfatta köbildning och trängsel som värre än de är.

Det är den terapeutiska klassens äldsta manöver. Den som pekar på en samhällsförändring får ingen replik utan en diagnos. Christopher Lasch beskrev tekniken redan för femtio år sedan: när eliten inte längre förmår bemöta folkets invändningar börjar den behandla dem. Invändningen blir ett symptom. Medborgaren blir en patient.

Problemet med förklaringsmodellen är att den inte förklarar min dag. Jag åkte till Skara sommarland sex år före det virala inlägget. Ingen hade förberett mig. Jag kom med goda minnen, en förväntansfull familj och en välvillig inställning. Förväntningarna var ljusa. Känslan kom ändå.

Fogelström vittnar mot sin åberopare

Moreno anar möjligen att psykologin inte räcker hela vägen, för han tar också historien till hjälp. Han påminner om Per Anders Fogelströms Stockholm, där de infödda stockholmarna under industrialiseringen blev en minoritet i sin egen stad. Trängsel, rotlöshet och social oro blev en del av den nya storstadens verklighet, skriver han.

Läs den meningen en gång till. Moreno medger att snabb demografisk förändring löser upp samhörighet och föder social oro. Han beskriver skadan. Sedan avfärdar han dem som invänder mot den.

Och jämförelsen haltar värre än så. Bonddrängen från Roslagen som klev av tåget vid Centralen talade samma språk som stockholmaren, var döpt i samma kyrka, sjöng samma psalmer och firade samma högtider. Fogelströms stockholmare blev inte främlingar för varandra. De blev trångbodda med sina kusiner. Att jämföra den processen med invandring från Mellanöstern och Afrika är att låtsas att avstånd inte finns.

Kvinnan i Husby

Artikelns mest avslöjande avsnitt handlar inte om Sommarland alls. Moreno berättar om en turkisk kvinna i Husby som bott där sedan åttiotalet. Hon älskar sitt område men känner inte längre igen det. Grannarna har bytts ut, demografin har förändrats, hemkänslan är borta. Moreno skildrar henne med värme. Hon får vara nostalgisk. Hennes sorg är begriplig, mänsklig, värd eftertanke.

En svensk familjefar känner exakt samma sak på ett nöjesfält i Västergötland och får forskningsreferenser om fördomar.

Samma känsla, två måttstockar. Antingen är hemkänslans förlust legitim för alla, eller för ingen. Moreno väljer, förmodligen utan att själv märka det, linjen att sorgen är tillåten för alla utom svensken.

Det finns dessutom en skillnad mellan kvinnan i Husby och familjefadern som Moreno aldrig snuddar vid. Hon kan sörja sitt förlorade Husby och ändå ha kvar Turkiet. Någonstans på jorden finns en plats där hennes språk, hennes seder och hennes ansikte alltid kommer att höra hemma. Svensken har ingen sådan reservutgång. Den skillnaden återkommer vi till.

Vad ett hem är

Så vad gäller striden egentligen? Inte individerna. Det behöver sägas rakt ut, eftersom hela Morenos slutkläm bygger på motsatsen.

De flesta invandrare är med största sannolikhet bra människor, precis som de flesta svenskar. Tandläkaren i hijab är förmodligen en utmärkt tandläkare. Barnen som fotograferades i vattenlandet gjorde ingenting fel; de lekte, vilket är vad barn ska göra. Den som letar efter skurkar bland enskilda invandrare letar på fel våning.

Frågan är en annan, och den är kollektiv: har svenskarna rätt till ett land som är övervägande vårt? Ett land där vår kultur, vårt språk och våra normer är så självklara att de aldrig behöver uttalas.

Det är nämligen vad ett hem är. Hemmet är platsen där koderna är tysta. Ingen förklarar för dig hur man beter sig i ditt eget vardagsrum; det sitter i väggarna. Hemmet upphör inte när någon bryter mot reglerna. Det upphör när reglerna måste förklaras.

Om femtio främlingar flyttar in i ditt hus har ingen av dem nödvändigtvis gjort något olagligt. Huset upphör ändå att vara ditt hem. Skara sommarlands presschef försäkrar att samma ordningsregler gäller alla gäster, och det tvivlar jag inte en sekund på. Det var aldrig ordningsreglerna det handlade om.

Kategorifelet

Moreno avslutar med en fråga som ska låta som schackmatt: är det beteendet eller blotta existensen som är problemet? Frågan förutsätter att kritiken riktar sig mot individer, och då återstår bara två svar, båda förkrossande. Den som svarar beteendet har gett upp, för tandläkaren beter sig oklanderligt. Den som svarar existensen har erkänt att han hatar människor för vad de är.

Svaret är: ingetdera. Problemet är en politik som på några decennier förändrade landets sammansättning utan att någon tillfrågades. Kritiken gäller aggregat, proportioner och riktning, inte moralisk skuld hos enskilda. Att översätta systemkritik till individanklagelse är ett kategorifel, och i Morenos fall ett retoriskt trick. Individerna som kom bär ingen skuld för att dörren stod öppen. Skulden bärs av dem som öppnade den.

Vägen ut

Jag inser att belägenheten är svår, och den ska inte trollas bort. Decennier av massinvandring har skapat en situation där svenskar i delar av sitt eget land inte längre känner sig hemma, och där invandrare som rotat sig här kan uppfattas som ett problem enbart för att de ingår i en stor grupp, utan att som individer ha gjort något fel. Det finns ingen smärtfri väg ut ur detta. Den som påstår något annat ljuger. Men tragiken har en adress, och det är inte tandläkarmottagningen i Umeå. Det är Rosenbad.

Mycket hade ändå löst sig av sig självt om samhället vore tydligt på en enda punkt: Sverige är svenskt. Den som vill stanna här ska, utöver att vara en hederlig människa, vilja bli en del av det. Assimilation är inget myndighetskrav med tillhörande blankett. Det är att göra de tysta koderna till sina egna. Att ens barn inte går att skilja från grannens annat än till efternamnet. Att Sverige med tiden blir det enda landet även för dem.

Man når kanske inte hela vägen fram på en generation. Men det ska vara riktningen. Jag hyser full förståelse för den som hellre fortsätter leva som turk, somalier eller syrier; det är hedervärt att älska sitt folk. Då är bara inte Sverige platsen. Världen är stor och hemländerna många.

Utom för oss. Vårt folk har ett enda land. Vi har ingen annanstans att ta vägen om Sverige glider oss ur händerna, inget reservhemland, ingen diaspora att uppgå i. Det är därför känslan på ett nöjesfält i Västergötland inte är en fördom som ska behandlas bort. Den är ett folks instinkt att hemmet håller på att gå förlorat.

Är det beteendet eller existensen som är problemet, frågar Moreno. Ingetdera. Det är politiken. Och politik går, till skillnad från känslor, att ändra.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Veckobrev #24-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Jag har blivit försiktigare med örnar.

Förr kunde man se en örn och tänka på sådant som örnar sysslar med. Flyga högt. Se långt. Sitta imponerande på klippor, fanor och gamla monument. Var man på riktigt dåligt humör kunde man rentav tänka på frihet.

Det var innan Svenska Dagbladets kulturredaktion lärde mig att en örn mycket väl kan vara en liten bronsfascist som sitter på Karlaplan och väntar på rätt minister.

Så numera tittar jag mig omkring.

Finns det örnar i närheten? Pelare? Någon form av symmetri? Har någon spelat trumpet? Bär någon kostym?

Man vill ju inte råka delta i ett stilideal.

Bakgrunden är enkel. Flygvapnet fyllde hundra år. Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, höll tal vid Flygarmonumentet på Karlaplan, Carl Milles bronsörn, rest till minne av svenska flygare som dött i tjänsten.

För en normal människa är kedjan inte svår att följa. Flygvapnet. Flygare. Flygarmonument. Tal vid monumentet. Det kräver inga högskolepoäng i semiotik. Det räcker att man klarar av att läsa ordet “flyg” utan att genast ringa 1930-talet.

Men Anders Q Björkman på SvD Kultur såg något annat. Han skrev kommentaren “Mussolini skulle ha varit avundsjuk” och lät läsaren veta att inramningen bar “fascistiska stilideal” när Bohlin ställde sig framför örnen.

Ett tal vid ett minnesmärke, alltså. Fast i Björkmans ögon närmast ett litet italienskt väckelsemöte i svenskt försommarväder.

Nu ska man vara rättvis. Att överdriva hör till kulturjournalistens yrke. Han ska kunna titta på en stol och ana maktordningar i sitsen. Han ska se en rondellhund och känna Europa krackelera. Han ska kunna skriva fyratusen tecken om att en kvinna i en SVT-serie öppnar ett kylskåp på ett sätt som säger något om senkapitalismen.

Det komiska är att överdriften alltid går åt samma håll.

När svenska symboler, svenska uniformer eller svensk militär historia visar sig i offentligheten börjar vissa människor leta brunskjortor i buskarna. En örn är aldrig bara en örn. Ett minnesmärke över döda svenska flygare upphör att vara ett minnesmärke om fel person står framför det.

Då blir allt “obehagligt”. Kulturklassens mest slitna ord. Möjligtvis efter “problematiskt”. De tar till det när de inte riktigt kan säga vad som är fel men vill att läsaren ska förstå att något måste vara farligt, eftersom de själva känner sig varma i pannan.

Read more

Veckobrev #23-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Jag skrev en tweet i går som bestod av en enda iakttagelse: ”Det var länge sedan man hörde något från Henrik Arnstad.”

Det var inte ett stort angrepp. Ingen essä. Inga arkivgrävningar. Ingen tråd i 18 delar med skärmdumpar, pilar och röda ringar. Bara en stillsam liten saknad, formulerad på det sätt man kan säga: ”Undrar vad det blev av den där killen som alltid dök upp på efterfesten med egen bongotrumma?”

Ändå började folk minnas. Det visade sig att Henrik Arnstad fortfarande bor kvar i många människors politiska reptilhjärna, som ljudet av ett brandlarm man hörde för ofta under en period och sedan aldrig riktigt kunde glömma.

Minns du honom? Om du inte gör det ska du vara tacksam. Det betyder att du antingen var för ung, för frisk eller för upptagen med något meningsfullt under de där åren då svensk offentlighet kunde kalla in Arnstad så fort någon behövde få ordet ”fascism” uttalat med lagom mycket darr på stämman.

Han var överallt ett tag. I tidningar, i tv-soffor, i debatter, i kulturartiklar, i sociala medier. Han var mannen som kunde förvandla varje diskussion om Sverigedemokraterna till ett studiebesök i 1930-talet. I hans händer blev samtiden aldrig bara samtid. Den var alltid en repris, helst med Mussolini i bild och Hitler stående strax utanför kameravinkeln.

Det fanns en sorts enkelhet i det där. Om man ville slippa diskutera invandring, brottslighet, svenskarnas oro eller den politiska klassens ansvar kunde man ringa Arnstad. Då behövde man inte längre prata om sakfrågan. Då kunde man prata om fascismens återkomst. Praktiskt. Lite som att släcka en diskussion med brandskum.

För oss andra blev han något av en offentlig driftkucku. Inte därför att han saknade intresse för historia. Inte heller därför att varje enskild sak han sade var fel. Problemet var proportionerna. Det banala uttalades som domedag. Det tveksamma presenterades som vetenskap. Det politiskt användbara fick akademisk dräkt, slips och bekymrad panna.

Jag och Magnus tittade i ett eftersnack till Motgift, den 28 september 2017, på ett klipp där Arnstad sjöng Olle Ljungströms ”Minns i november”. Det var en sådan stund då man inser att Sverige är ett mycket litet land och att Gud ibland har en märklig känsla för humor. En antirasistisk fascismexpert, känd för att se brunskjortor i kulisserna, sjunger Ljungström medan den svenskvänliga oppositionen sitter och försöker förstå vad den just har bevittnat.

Read more

Veckobrev #22-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Midsommar är över för den här gången, och kanske även svenska fotbollsfans naiva VM-drömmar. Förlusten, förlåt förnedringen, mot Nederländerna hade förstås inget med invandringen att göra. Det vore dumt att hävda. Men de vänsterliberala röster som prisade invandringen när Sverige slog blåbärslaget Tunisien är nu märkligt lågmälda, precis som jag förutspådde i senaste veckobrevet.

Jag är nyss hemkommen från ett firande som pågick i flera dagar, och som hade väldigt lite med fotboll att göra. Eller invandrare, för den delen. Däremot innebar det både campingliv och myggor, något jag får erkänna mig inte vara helt skapt för, mitt tornedalska arv till trots.

Read more