Veckobrev #20-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Jag hade satt på värmen på spisen för att koka potatis. Den skulle bli mos till torskryggen, vilket låter mer ordnat än det var. Medan vattnet långsamt började göra sitt tog jag upp telefonen och såg att ett klipp från Eriksson & Söderman, publicerat av Vårdkasen på Facebook, hade fått många tusen visningar.

Det är ett ögonblick då en vuxen människa borde lägga ifrån sig telefonen, skala potatis och fortsätta livet som om hon hade någon självrespekt kvar.

Jag gjorde inte det.

Jag började läsa kommentarerna.

Några minuter senare kokade potatisvattnet över. Där stod jag alltså, med torskrygg på gång, stärkelsevatten på spisen och Facebook i handen, och såg än en gång vad som händer när den moderna massan får fri tillgång till offentligheten.

Klippet handlade om något ganska enkelt. Jag konstaterade att vi som varnade för massinvandringens konsekvenser för trettio eller fyrtio år sedan i stora drag har blivit sannspådda, och att svenskarna behöver börja organisera sig nu om de ska vara redo för en tuffare tid. Mångkulturen kommer att tvinga svenskarna att se sig själva som ett av flera folk i Sverige. Andra grupper organiserar sig redan på etnisk, religiös och kulturell grund. Svenskarna måste lägga fundamentet innan stormen står över huset. Man börjar inte bygga taket när regnet redan slår genom vardagsrummet.

Det kan man hålla med om eller invända mot. Det är inte problemet. Jag begär inte att alla ska hålla med mig. Det vore ett outhärdligt samhälle, och dessutom tråkigt. Några av mina bästa stunder som tänkande människa har kommit när någon tvingat mig att se ett hål i mitt eget resonemang. Jag tycker om att pröva min ståndpunkt mot de bästa argumenten på andra sidan. Klarar man inte det har man förmodligen inte tänkt färdigt.

Men kommentarsfält fungerar sällan så. Där uppträder en annan figur.

För många år sedan kallade jag honom kommentatorskobran. Jag minns inte längre var jag sade det. Klippet verkar vara borta. Begreppet förtjänar ändå att återinföras.

Kommentatorskobran läser inte för att förstå. Den lyssnar inte för att pröva. Den väntar inte ens tills den vet vad saken gäller. Den ser något röra sig i flödet, reser sig och hugger.

I kommentarerna fanns allt det vanliga. Någon ville bygga en mur runt hela Sverige och idka inavel. Någon annan såg blockchainbaserade nätverksstater. Någon tyckte att om samhället inte duger kan man flytta. Någon visste att allt är nazism. Någon visste att allt är SD:s fel. Någon annan visste att Socialdemokraterna fuskar med valen och att Bank-ID-röstning löser saken. Någon hade EU som huvudnyckel. Någon annan hade Wallenberg, Soros, patriarkatet, invandrarna, judarna, rasisterna eller sossarna redo i fickan.

Det går knappt att publicera ett köttbullerecept utan att denna typ dyker upp och förklarar hur färsen bevisar hans teori om världshistorien.

Det mest nedslående är inte otrevligheten. Den får man räkna med. Det mest nedslående är dumheten. Inte brist på examen, inte låg status, inte att någon råkar uttrycka sig klumpigt. Jag talar om den där slutna dumheten som inte vill prövas. Den som redan har bestämt resultatet och därför bara behöver pressa in varje ny fråga i den gamla formen.

Read more

Veckobrev #19-2026 (läs tidigare veckobrev här)

För några månader sedan knackade jag på hos en ny granne med en flaska Riesling i handen. Jag hade bestämt mig för att vara den förändring jag ville se. Han öppnade dörren på glänt. När jag presenterade mig såg han ut som om jag försökte sälja honom Jehovas vittnens tidskrift, eller möjligen en begagnad dammsugare. Han tackade för flaskan, mumlade att han skulle höra av sig om han behövde hjälp, och stängde dörren.

Han har inte hört av sig. En gång såg jag honom på parkeringen och ropade “Hej!”. Han tittade upp som om jag bröt mot ordningslagen, sa ett tveksamt “hej…” och slank in i bilen. Senare fick jag veta att han flyttat hit från en annan del av Skaraborg. Inte från Pyongyang.

Jag förstår honom egentligen. Jag är själv svensk. Jag vet hur det känns när någon bryter mot Den Heliga Regeln: du ska inte besvära andra människor med din existens. Det går knappast att tänka sig en allvarligare överträdelse i det här landet. Bättre att frysa ihjäl i en hisskorg än att fråga grannen om man får låna ett täcke.

Det är inte första gången jag grunnar på det här, kära läsare. För många år sedan skrev jag en artikel på Det fria Sveriges hemsida där jag uppmanade svenskar att bli bättre på att hälsa på varandra. Jag hade just kommit hem från en lång tid utomlands och tagit med mig vanan att morsa på folk man möter på gatan, även i stadsmiljö, om det inte är allt för mycket folk. Det blev inte populärt. En del blev chockerade. Äldre människor mumlade något ohörbart och stirrade i backen. En äldre dam i Skövde verkade övertygad om att jag var ute efter hennes plånbok.

Jag tänkte i flera år att det var en udda fas. Att vi skulle hämta oss. Att pandemin kanske skulle göra oss hungrigare på varandra. Inget av det stämde.

Här någonstans måste jag stanna och förklara mig. Jag är nationalist. Jag har försvarat svensk kultur i sammanhang där det kostar att göra det. Och ändå sitter jag och skriver att jag har tröttnat på svenskar.

Read more

Veckobrev #18-2026 (läs tidigare veckobrev här)

En svensk nationalist kan argumentera för alliansfrihet. Men då bör han inte låtsas att neutraliteten är Sveriges historiska naturtillstånd.

Sverige är medlem i NATO. Därmed är en lång epok i svensk säkerhetspolitik slut, åtminstone på papperet. För vissa var medlemskapet ett uppvaknande efter årtionden av självbedrägeri. För andra var det ett svek mot något djupt svenskt.

Det senare argumentet hörs inte bara från vänsterpacifister och gamla socialdemokrater. Det dyker också upp i nationella och nationalistiska kretsar: Sverige borde vara neutralt. Sverige ska stå utanför stormakternas projekt. Sverige ska inte låta sig dras in i Washingtons, Bryssels eller någon annans spel.

Det argumentet går att föra. Nationalister har goda skäl att kritisera överstatlighet, främmande militär närvaro och det handlingsutrymme små stater tappar när de binder sig till större maktblock. Den kritiken ska tas på allvar. Jag är själv inte glad över att vi nu är en del av NATO, och jag har inget förtroende för USA:s påstådda omsorg om Europa.

Men den som hävdar att neutraliteten är Sveriges egen tradition säger något annat. Han lutar sig mot en modern myt med socialdemokratisk prägel, och den myten gör historien sämre att tänka med.

Neutraliteten är yngre än riket

Sverige har inte varit i krig sedan 1814. Den erfarenheten har format den moderna svenska självbilden. Men två hundra år av fred är inte detsamma som tusen år av neutralitet.

Den säkerhetspolitiska linje som senare blev svensk neutralitets- och alliansfrihetspolitik brukar knytas till Karl XIV Johan och åren kring 1812. Regeringen uttryckte det själv i utrikesdeklarationen efter NATO-inträdet 2024: Karl XIV Johan lade grunden för den politik som sedan präglade Sveriges moderna historia.

Det viktiga ordet är moderna.

Före detta var Sverige ingen neutral åskådare till Europas konflikter. Sverige var en krigförande stat, en stormakt, en aktör med egna intressen, egna arméer och egna anspråk. Gustav II Adolf gick in i trettioåriga kriget. Karl X Gustav marscherade över Bält. Karl XII förde krig mot Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland. Den svenska stat som många nationalister romantiserar byggde inte sin position genom att förklara sig ointresserad av Europas maktspel.

Vi kan se stormaktstiden som ära, hybris, tragedi eller en nödvändig historisk fas. Men ingen kan göra den neutral.

Det äldre Sverige var inte pacifistiskt, alliansskyggt eller främmande för militär makt bortom det egna territoriet. Krig, beskattning, militär organisation och geopolitisk ambition formade den svenska staten.

När någon säger att svensk nationalism kräver neutralitet eller alliansfrihet bör han förklara vad han gör med Gustav II Adolf och andra regenter som format både vår bild av Sverige och dagens gränser.

Efter nederlaget kom doktrinen

Neutralitetspolitiken växte inte fram ur ett evigt svenskt väsen. Den växte fram ur en historisk omständighet: Sverige hade förlorat Finland, tappat sin stormaktsroll och behövde överleva i en europeisk ordning där större makter avgjorde kontinentens öde.

Read more

Veckobrev #17-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Käre läsare,

Jag har skrivit mycket den senaste tiden. Artiklar, poddar, anteckningar, utkast. Resonemang som börjar i en nyhet och slutar i något betydligt större än nyheten själv. Ibland känns det som om varje ny händelse ställer sig i dörröppningen och kräver att bli förstådd innan nästa redan är där.

Det är inget klagomål. Jag har valt det här livet, och jag har valt det av skäl jag fortfarande tror på. Men jag märker att det gör något med mig.

Det finns dagar då jag öppnar datorn och känner mig mer som en mottagare än en människa. Något har hänt. En utredning har presenterats. En minister har intervjuats. En myndighet har publicerat siffror. En offentlig person har sagt det som inte fick sägas för fem år sedan men som nu plötsligt är alldeles självklart. Någonstans i mig tänds den där rörelsen: detta måste förklaras. Detta får inte bara passera.

Ofta har den rörelsen rätt. Mycket får inte bara passera.

Men jag undrar ibland vad den gör med människan som lyder den.

Jag fyller snart 44 år. Om Gud, hälsan och tillvaron vill är jag kanske någonstans halvvägs. Det är en märklig plats att stå på. Man är inte ung längre, men inte heller gammal. Man har hunnit göra tillräckligt många misstag för att veta hur lite man förstod. Samtidigt har man samlat på sig sådant som faktiskt borde lämnas vidare.

Kanske kommer en del av pressen därifrån.

Under de senaste tio åren har jag haft den stora förmånen att kunna ägna mig åt detta på heltid. Det har inte varit något romantiskt liv i ett torn med böcker och utsikt över en dimmig dal. Det har varit företagande, fakturor, bokföring, medlemsregister, tekniska problem och den ständiga osäkerhet som följer av att försöka leva på sitt eget arbete utanför de stora institutionerna. Men jag har fått göra något få människor får: läsa, skriva, tänka och pröva idéer under lång tid.

Jag är mycket tacksam för det.

Den tacksamheten bär också ett ansvar. Tio år av läsning, skrivande och samtal gör något med en människa. Vissa frågor öppnar sig först när man återkommer till dem om och om igen. Vissa samband ser man inte första gången, inte andra heller, men till slut börjar mönstret framträda. Man får en känsla för idéernas släktled, för vilka frågor som är ytliga och vilka som går ned i rötterna.

Det vore på ett sätt lättare om jag inte kände att jag hade något att säga.

Då kunde jag kanske nöja mig med att dra mig undan. Det finns dagar då jag längtar efter det. Att stänga av flödena, sluta svara på dagsaktuella vansinnen och i stället lägga resten av livet på några få böcker. Inte många. Kanske fem riktigt bra. Fem böcker som bär.

Det lockar mig mer än vad jag ibland vill erkänna.

En bok är långsam på ett sätt som nästan allt annat i vår tid har blivit oförmöget att vara. Den kräver samling och ett ämne som tål att man återvänder till det. Författaren måste forma, inte bara reagera. Det finns något hederligt i det. Något mänskligt.

Men världen låter en inte välja den renaste formen för sitt kall.

För medan man drömmer om boken fortsätter samtalet där ute att mala. Sociala medier fylls av det snabba, det halvtänkta, det självbelåtna, det affektiva. Någon säger något dumt med stort självförtroende. Någon annan får applåder för en formulering som låter klarsynt i tre sekunder och faller sönder vid fjärde. Hela vår offentlighet har fått en form där den som tvekar, nyanserar och tänker färdigt nästan per definition kommer för sent.

Sedan kommer den där andra rösten. Om du inte skriver, vem gör det då? Om du inte försöker föra in historien, idéerna och de långa linjerna, vad lämnas kvar? Ska samtalet överlåtas åt dem som aldrig tvekar därför att de aldrig tänker färdigt?

Det är möjligt att detta bara är krav jag ställer på mig själv. Det är möjligt att det finns något högmodigt i det. Ingen människa är oumbärlig, och det är en nyttig insikt att återvända till. Men det är också sant att var och en har ett ansvar för det han faktiskt kan göra. Den som har fått tid, erfarenhet, läsning och en röst har också fått en uppgift.

Read more

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Veckobrev #16-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Käre läsare,

I lördags stod Jimmie Åkesson på Långholmen och höll sitt numer traditionsenliga vårtal. Talet var i många stycken vad man kunde vänta sig — räfst och rättarting med regeringssamarbetets motsträviga partner, en uppvärmning inför valåret, det vanliga. Men en bit in i talet sker något jag tycker är värt att stanna vid. Han börjar tala om svenskheten. Och han gör det på det sätt som under många år har varit en knäckfråga, kanske den knäckfrågan, för en hel del av oss som befinner sig längre ut åt höger än SD.

“Svensk sitter inte i hudfärgen eller i någon annan kroppsdel”, säger han. Och sedan rabblar han upp vad svensk då är: vår identitet, vårt ursprung, vår historia, ja — men också våra normer, våra värderingar, vårt språk, våra seder och bruk, vår kultur, vårt sätt att leva, vårt sätt att förhålla oss till varandra, till landet, till naturen, till marken vi trampar. “Svenskheten är öppen och välkomnande för den som vill, som anstränger sig och som visar respekt.”

Det är just sådana formuleringar som under åren har fått en del av oss att fnysa. För vad är det, om inte den välbekanta retoriken om att vem som helst kan bli svensk bara man dansar tillräckligt rätt kring midsommarstången? Jag har själv sagt det, mer eller mindre ordagrant, om SD: att de inte hade några problem om svenskarna byts ut mot somalier så länge de dansar runt midsommarstången. Det var en effektiv formulering, riktad till människor som redan var besvikna på partiet, och den fungerade som politisk munhuggning gör. Men jag har under åren tvingats fundera över om den var rättvis, eller om jag bara ville att den skulle vara det.

Jag tror att den var orättvis. Och jag tror att man ser det om man läser hela talet i sammanhang och tar Jimmie på allvar.

Två svenskheter i ett ord

Problemet är i första hand språkligt. Det är därför vi pratar förbi varandra.

När jag säger “svensk” menar jag i första hand något etnokulturellt. Jag menar ett folk, en kontinuitet av människor som under tusen år bott på den här jordlappen, talat varianter av samma språk, gift sig med varandra, begravt sina döda i samma jord, format sina seder i samma klimat och samma årsväxlingar. Jag menar något som har en kropp, ett minne och en framtid, och som inte kan väljas till eller från som ett medlemskap i en bokklubb. Det är ingen värdering jag kan ändra på genom att vilja något annat, utan ett konstaterande av hur folk och nationer bildas och fortlever.

När Jimmie säger “svensk” rör han sig i en betydelse till. Han talar också om något man kan tillträda — en samhällsgemenskap, ett medborgarskap, en delaktighet i landets liv. Och han har rätt i att den svenskheten finns och att den är möjlig att vinna. Den finns till och med juridiskt nedskriven, i medborgarskapslagen.

Förvirringen — den verkliga förvirringen, som ligger till grund för att vi gnetat på varandra om det här i tjugofem år — är att samma ord bär båda betydelserna. Och anledningen till att samma ord bär båda är trivial och nästan rörande: vi har varit ett land där det folk som grundade nationalstaten och det folk som bebodde den var samma folk. Då behövde man inte skilja på orden. Etnisk svensk och medborgarsvensk var samma sak, för i praktiken var alla medborgare också etniska svenskar. Att vara svensk medborgare betydde att vara etnisk svensk, plus några små minoriteter som vi själva senare bestämde att slippa kravet — finnar, samer, judar, romer, tornedalingar — och som vi visste vilka de var.

Sedan 1975 är det inte längre så. Och språket har inte hängt med.

Den högt satta ribban

Om man läser vad Jimmie faktiskt säger om vad det innebär att bli svensk, och inte bara hör att han säger att det går, så sätter han ribban betydligt högre än de flesta kommentatorer tycks ha noterat.

Read more

Veckobrev #15-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Jag är högerradikal. Det är inget färdigt program eller en etikett som andra satt på mig. Det är den plats jag tänker ifrån, och den har växt fram under tjugofem år av läsning, arbete och avgörande misstag. Den här essän är ett försök att säga rakt ut vad det innebär. Först för mig själv, så att jag vet var jag står. Sedan för dem som vill förstå varifrån jag talar.

Begreppet är idag något av en canvas som folk fyller med sina egna föreställningar. Motståndare slänger det omkring sig som slagträ utan att bry sig om vad det faktiskt betyder. Anhängare bär det som identitetsmarkör, ofta utan att ha tänkt igenom innehållet. Efter tjugofem år i det här landskapet har jag sett båda sorternas förvirring på nära håll, och den egna har jag fått göra upp med undan för undan.

Detta är min position, så som den ser ut idag. Det är inte en slutpunkt. Mer av ett bokmärke. Här befinner jag mig nu, år 2026.

Vad radikal betyder

Radikal kommer av radix, rot. Det betyder att gå till grunden, inte att gå till ytterligheter. Radikal är inte synonymt med extrem. Den som är radikal ställer frågor som de mer moderata tar för givna.

Detta skiljer mig från den konservatism som vill förvalta. Oakeshott och Burke har gett mig mycket, men deras grundhållning förutsätter att det finns en ordning värd att bevara, att uppgiften är att bromsa och anpassa snarare än att tänka om. Så ser inte Sverige ut längre. Det som skulle konserveras måste först återerövras eller återuppbyggas. Det är därför förvaltande konservatism inte räcker. Man kan inte förvalta ett hus som brunnit ned.

Radikal innebär för mig att inte acceptera den liberala ordningens premisser som naturlag. Folksuveränitetens nuvarande form, marknadens överhöghet, individualismens antropologi, universalismens anspråk. Dessa är inte givna. De är resultat av en lång utveckling som kan analyseras, ifrågasättas och på sikt ersättas.

Vad höger betyder

Höger är för mig ingen position på en skala. Det är en syn på människan och verkligheten som kondenserat kan sammanfattas så här:

• Människan är en gemenskapsvarelse som formas av kultur, språk och plats och utifrån de anlag och förutsättningar hennes föräldrar och förfäder samlat på sig. Hon föds inte som abstrakt individ utan in i ett sammanhang som redan är där och som hon aldrig helt kan träda ur.

• Hierarkier och skillnader är naturliga och i grunden goda, eftersom de följer av att människor är olika och att vissa saker är bättre än andra.

• Traditionen bär kunskap som det abstrakta förnuftet inte kan ersätta, eftersom den är destillerad erfarenhet över generationer.

• Det politiska handlar om verkliga folk i verkliga rum, inte om mänskligheten i allmänhet.

Om hierarkin behöver det sägas mer, eftersom påståendet annars riskerar att bara bli ett slagord. Jag menar inte hierarki i betydelsen ett krackelerat ståndssamhälle, och jag menar inte de starkas makt över de svaga. Jag menar det Aristoteles menade och som Kjellén tog upp i sin organiska statssyn: att varje levande helhet har en ordning av delar som syftar mot något, och att denna ordning inte är godtycklig. En familj har en ordning. Ett yrke har en ordning. En stat har en ordning. Den ordningen kan vara bättre eller sämre, mer eller mindre trogen sin egen natur, men den kan inte vara frånvarande utan att helheten upphör att fungera. Den moderna jämlikhetsideologin drömmer om en värld utan ordning och får alltid i stället en värld med en annan, ofta sämre, ordning som döljer sig bakom jämlikhetens språk.

Att vara höger är att ta dessa insikter på allvar. Det är där skillnaden mot vänstern ligger, i grundläggande mening. Vänstern vill lösgöra människan från hennes bindningar i frihetens namn, eller ordna om samhället efter en abstrakt modell. Högern vet att människan utan sina bindningar inte är fri utan förlorad, och att modeller som inte utgår från det verkliga alltid kräver tvång för att genomföras.

Diagnosen: var vi står

Vi står i ett senläge. Den liberala ordning som formades under efterkrigstiden och nådde sin höjdpunkt efter 1989 befinner sig i ett skede där dess egna premisser har börjat fräta sönder dess egna förutsättningar. Individualismen har tärt på de bindningar den förutsatte. Marknadens logik har nått in i sfärer där den förstör snarare än förvaltar. Universalismens anspråk har avslöjat sig som förklädda partikulära intressen. Det rör sig alltså inte om en kris som kan lösas med bättre politik inom samma ramverk. Det är ramverket självt som går sönder.

Samtidigt är denna upplösning inte slutet. Den är en tröskel. Spengler beskrev övergången från kultur till civilisation som en årstidsväxling, där höstens skördetid följs av vinterns förstelning. De stora formerna stelnar, det skapande har redan ägt rum, och det som återstår är förvaltning av ett arv vars källor håller på att sina. Jünger gick vidare och talade om linjen: den punkt där nihilismen når sin botten och något måste föras över till andra sidan. Hans waldgänger är den som inte böjer sig för förfallet utan drar sig undan för att bevara. Det är där vi står. Uppgiften är inte att rädda det som håller på att falla, utan att bära vidare det som förtjänar att leva in i det som kommer.

Till detta hör en särskild insikt om makt. Den verkliga makten i vårt samhälle ligger inte i riksdagen. Den ligger i det skikt som Burnham redan på fyrtiotalet kallade managerklassen och som Lasch senare beskrev som de nya professionella och manageriella eliterna, ett skikt som har skiljt sig från det folk det styr. Adinolfi har analyserat samma fenomen i italiensk tappning, i förlängningen av den klassiska elitteorin från Pareto och Mosca. I Sverige har Markus Allard talat om transferiatet, ett delvis överlappande begrepp som fångar det skikt som lever av och förvaltar den offentligt finansierade godhetsindustrin. Sammantaget rör det sig om de människor som styr medier, universitet, myndigheter, storföretag, stiftelser och de stora ideella organisationerna. Det är inte en sammansvärjning. Det är en klass med gemensamma utbildningsvägar, gemensamma intressen och en i stort sett enhetlig världsbild. Den klassen har intresse av den liberala ordningens fortbestånd, eftersom det är den ordning som legitimerar dess makt, och kommer att försvara den också när den inte längre fungerar. Varje politisk analys som inte tar hänsyn till detta skikt missar det som faktiskt rör sig i det svenska samhället.

Ovanpå detta har vi tekniken. Jünger såg det tidigt, redan i Der Arbeiter och Den totala mobiliseringen: tekniken är inte ett neutralt verktyg utan en Gestalt med egen logik, som griper det den berör och omformar det inifrån. Senare, i An der Zeitmauer, talade han om att vi passerat en tidsgräns där tekniken inte längre är något människan styr utan ett tillstånd hon befinner sig i. Den digitala teknikens framfart under de senaste två decennierna har gjort detta påtagligt på ett sätt som Jünger bara kunde ana. Sociala medier formar om språket, uppmärksamheten, minnet och själva sättet att vara människa i en gemenskap. Artificiell intelligens kommer att göra detsamma i ännu större skala, och på ett djupare plan. Den som tänker politiskt i dag utan att tänka teknologiskt har inte förstått sin egen tid.

Vi lever i en senfas av en ordning som är på väg att gå under genom sin egen inre logik, förvaltad av ett skikt som har varje intresse av att försvara den, i en teknologisk miljö som omformar människan snabbare än politiken kan formulera sig. Det är en mörk bild, men den är verklig. Att se klart är den första plikten. Att agera klokt är den andra.

En väg till positionen

Jag hamnade inte där jag är idag över en natt. Det har varit en läsning och en omläsning och ännu en omläsning, där olika författare tagit olika stor plats i olika faser. Och även om jag här refererar till många tänkare och författare är läsning knappast allt som behövts för att jag ska finna den position jag nu står i. Att driva företag, att bli far, att gå igenom livskriser, att leva och verka i flera olika länder, att ägna fler timmar än jag kan räkna till att diskutera och stöta och blöta idéer med några av de skarpaste hjärnor vår samtid har, har varit minst lika viktigt.

I tidiga tjugoårsåldern var det den rent nationalistiska litteraturen som präglade mig. Codreanu läste jag med stor inlevelse, och den järnlegionära blandningen av religiöst allvar och revolutionär disciplin gjorde intryck. Det fanns där något av det heroiska och oförenliga med modernitetens slappa medelmåtta som jag sökte vid den tiden. Jag står inte kvar där idag, men jag föraktar inte min dåtida mig. Man måste börja någonstans, och ungdomens radikalitet är inte den värsta platsen att börja på.

Read more

Veckobrev #14-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Käre vän,

Det finns klipp man inte vill ha sett. Jag såg ett sådant i veckan, och nu sitter det fast i mig som en flisa man inte får ut.

En bebis, fem månader gammal, säger något som låter som “mamma”. Bredvid står två homosexuella män. Den ene är countrylåtskrivaren Shane McAnally – ett efternamn så oavsiktligt avslöjande att jag överlåter kommentaren till läsaren själv. De två männen skrattar. De skrattar åt barnet. “There’s no mommy here”, säger de, gång på gång, med en sorts road överlägsenhet, tills den lilla pojken börjar gråta. Det är ett skratt som vill att världen ska veta: den här ungen kommer aldrig ha någon mor, och se vad bra det är.

Kanske kunde barnet inte ordet. Kanske var det bara stavelser, det mjuka “m-m” som nästan alla spädbarn producerar när de leker med sin mun. Det spelar ingen roll, för barnet sökte något. Det sökte den där mjuka, primära varelsen som det hade legat i i nio månader och sedan skilts ifrån – utlämnad, bortbytt och levererad. Och när det sträckte ut ljuden efter henne stod två män och skrattade.

Jag vet inte vad man ska kalla den där känslan. Men jag tror att den heter hybris.

Några dagar senare sitter jag och tittar på tysk TV. Goodbye Deutschland, ett av dessa program där kameran följer tyskar som flyttat utomlands för att börja om. En blond kvinna, 37 år, sitter i Las Vegas tillsammans med sin franske man och pratar om att bli mamma. Inte “på det vanliga sättet”, förklarar hon glatt. De ska använda konstgjord befruktning. Inte för att de måste – det verkar inte finnas några medicinska skäl i sammanhanget – utan för att hon vill välja. Hon vill ha en dotter. Hon har alltid föreställt sig en dotter. Alltså blir det en dotter.

Det sägs med samma lättsamma ton som när man väljer färg på bilen.

Jag satt där en stund och kände hur ordet “önskebarn” hade bytt betydelse i realtid. Från att ha varit ett kärt barn till att bli ett barn-som-önskas-fram, med beställningssedel och leveransadress. Flickor är det tydligen trend på just nu. Rosa tvättlappar, pappa-dotter-matchande outfits, det där söta. Pojkar är lite stökiga. Pojkar skulle ha stört estetiken.

Och här, käre läsare, skulle vi kunna stanna och vara indignerade tillsammans. Det vore bekvämt. Men jag tänker inte låta oss slippa undan så lätt, för jag har sett samma grundrörelse i mina egna kretsar.

Bland oss på högerkanten, bland nationalister och värdekonservativa, finns det ett ideal om den stora familjen. Många barn. Blomstrande kärnfamilj. Det är i grunden ett gott ideal, det tror jag på, och jag är den förste att säga att ett folk som inte föder barn snart inte finns. Men ibland blir det krystat. Ibland blir det en rekvisita.

Read more

Veckobrev #13-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Någon postade en tweet häromdagen. Ni vet hur det är, man skrollar förbi och fastnar ibland på något som väcker en halv tanke. Den här gången handlade det om att tiden är en illusion. Att den inte finns. Att den bara ser ut att finnas för oss som lever i den. Källorna var inte fånigheter från någon mystiker på YouTube utan Physical Review A, New Scientist, Popular Mechanics. Jag blev nyfiken.

Det visade sig stämma. Fast inte riktigt på det sättet som tweeten antydde. Det är inte nytt. Det är faktiskt fyrtio år gammalt. Två fysiker vid namn Don Page och William Wootters föreslog redan 1983 en lösning på ett problem som fysikerna brottas med: tid behandlas helt olika i kvantmekaniken och i Einsteins allmänna relativitetsteori. I den ena är tiden en yttre parameter, en klocka som tickar ovanför systemet. I den andra är den invävd i rumtiden själv. De går illa ihop. Och när man försöker kvantisera gravitation faller tiden ur ekvationerna helt. Universum blir statiskt.

Page och Wootters föreslog då något vackert. Tänk er universum uppdelat i två delar. Den ena är en klocka. Den andra är allt annat. De är sammanflätade kvantmekaniskt, vilket ungefär betyder att de är förbundna med varandra på ett sätt som inte beror på avstånd eller kontakt utan på något mer grundläggande. Sett utifrån, från en hypotetisk plats utanför hela universum, händer ingenting. Allt är stilla. Men för en observatör inuti universum, för någon som är inflätad i väven och som mäter resten mot klockan, existerar tid. Utvecklingen är verklig. Sekunderna tickar.

Man kan tänka på det som en filmrulle. Alla bildrutor finns där samtidigt, hela filmen på en gång. Men för den som tittar på en bildruta i taget uppstår rörelse och berättelse. Rörelsen är inte inbyggd i rullen. Den finns bara för den som är inflätad i tittandet.

Det här är alltså fysik, seriöst menat och nyligen bekräftat i experiment. En grupp italienska fysiker publicerade 2021 en artikel i Nature Communications som visade att man kan härleda både Schrödingerekvationen och Hamiltons klassiska rörelseekvationer ur den här bilden. Sent förra året kom ytterligare arbeten som utökar idén till att även rummet — och gravitationell tidsdilatation — kan uppstå ur sammanflätning i ett i grunden tidlöst och platslöst universum.

Jag skriver de här raderna i den här kolumnen, inte för att ni ska lära er fysik. Jag skriver dem för att något klickade i mig när jag läste det. Något som jag tror att ni också kommer att känna. Håll ut ett ögonblick så ska jag försöka förklara vad.

Det som Page och Wootters säger om observatören rimmar mot något vi länge har känt men sällan kunnat formulera med sådan skärpa. Tradition är inte något man betraktar. Tradition är något man är i. Den som står utanför ser ingen rörelse, inga döda som talar, inga ofödda som kallar. För den är allt stilla. Och det ska inte tolkas som en moralisk tillrättavisning — det är en ontologisk iakttagelse. Traditionens tid existerar bara för den som är sammanflätad med den.

Det är därför den moderna människans förhållande till historia är så egendomligt platt. Inte därför att hon är dum eller ointresserad, utan därför att hon har intagit observatörspositionen. Hon läser om sitt folks förflutna som om det vore en annan civilisations. Hon betraktar sina föräldrars värld som etnografi. Hon kan räkna upp årtal och namn, men ingenting händer för henne, eftersom hon inte är förbunden med det hon betraktar. Hon har valt att stå utanför filmrullen.

Read more

Veckobrev #12-2026 (läs tidigare veckobrev här)

I måndags ställde sig Tysklands förbundskansler Friedrich Merz bredvid Syriens övergångsledare Ahmed al-Sharaa i Berlin och meddelade att 80 procent av de över en miljon syrier som bor i Tyskland ska återvända inom tre år. De två presenterade en gemensam arbetsgrupp för återuppbyggnad och ekonomisk stabilisering, och al-Sharaa lanserade begreppet “cirkulär migration” som modell för övergången. En tysk delegation ska resa till Syrien inom de närmaste dagarna.

Betänk vad det är vi hör. En tysk kansler som talar om storskaligt återvändande, sätter siffror på det och skapar institutionella strukturer för att genomföra det. I december återupptog Tyskland utvisningar till Syrien, om än i liten skala. Nu riktas siktet mot något mycket större, och det hade varit otänkbart för fem år sedan.

Ett nödvändigt skifte

Att Friedrich Merz över huvud taget talar på detta vis, att han ställer sig inför världspressen och säger att Syrien efter Assads fall inte längre utgör grund för asyl i Tyskland, det är ännu en murbräcka mot den konsensus som rått i västeuropeisk politik sedan långt innan 2015. Frågan om återvändande har i årtionden behandlats som moraliskt suspekt, trots att den borde ha varit självklar från första stund. Asyl var alltid tänkt som tillfälligt skydd. Inte som en bakväg till permanent bosättning.

Siffrorna visar varför detta är nödvändigt. Tyskland har idag över 970 000 syriska medborgare. Räknar man in dem som fått tyskt medborgarskap överstiger gruppen 1,2 miljoner. I Sverige bor uppskattningsvis 200 000 syriska medborgare (och nästan lika många som fått svenskt medborgarskap). I hela EU handlar det om miljontals människor.

Men man får inte fastna i en sifferexercis. Det är en kulturell och etnisk omvandling av de samhällen som tagit emot dem. I stadsdel efter stadsdel i tyska städer, liksom i Malmö, Södertälje och Göteborg, har den inhemska befolkningen blivit en minoritet. Det mångkulturella experimentet har knappast producerat harmoni. Det har producerat parallellsamhällen och klanstrukturer. Etniska spänningar som påminner alltmer om Mellanöstern i miniformat.

Merz uttalande måste förstås mot den bakgrunden. Det är ett svar på ett existentiellt problem, inte ett diplomatiskt utspel.

Det cirkulära dubbelspelet

Det finns dock skäl att vara skeptisk. Al-Sharaa talade om “cirkulär migration”, ett koncept som vid en första anblick låter pragmatiskt men som vid närmare granskning blottar en grundläggande motsägelse. Tanken är att syrier ska kunna bidra till återuppbyggnaden av sitt hemland utan att “ge upp den stabilitet och de liv de byggt upp” i Europa. Man undrar genast: är detta ett återvändande, eller är det ett sätt att institutionalisera dubbla bosättningar?

Read more

Veckobrev #11-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Det finns en inspelning från det allra första avsnittet av Radio Framåt. Ljudkvaliteten är usel. Allt är stolpigt. Formen sitter inte. Tre ganska olika personer med olika temperament och olika bakgrund — jag, Magnus och Jonas — famlar sig fram genom något som ännu inte har ett namn.

Det var fjorton år sedan i dag.

Då hade jag redan varit engagerad i den nationella rörelsen i mer än ett decennium. Men sanningen är att jag vid den tiden inte alls var säker på att jag skulle fortsätta. Tvärtom. Under slutet av 00-talet var jag mycket nära att lämna allt bakom mig.

Jag hade sett för mycket. För många interna konflikter, för mycket småpåveri och poserande, för mycket ideologiskt renhetsrunkande från människor som verkade mer intresserade av att framstå som obefläckade än av att faktiskt åstadkomma något. Jag såg ingen verklig framtid i den miljön.

Samtidigt började mitt eget liv röra sig åt ett annat håll.

Min yrkeskarriär gick bättre än någonsin. Efter att ha hoppat mellan tjänster — min offentliga roll gjorde det sällan möjligt att stanna länge på samma arbetsplats — hade jag till slut hittat en uppdragsgivare som inte såg mitt förflutna som ett problem. Jag tjänade bra. Hade stimulerande arbetsuppgifter. Bodde utomlands. Hem till Sverige åkte jag mest för att pliktskyldigt närvara vid större evenemang, och i övrigt höll jag låg profil.

Det hade kunnat sluta där. Det hade varit fullt möjligt att steg för steg glida bort — behålla vissa sympatier, vissa kontakter, vissa minnen, men i praktiken lämna allt bakom sig.

Jag tror faktiskt att det är precis vad som hade hänt, om inte valet 2010 förändrat någonting.

Ett kommunalt mandat i Grästorp. Det låter inte som mycket. Men för mig innebar det en öppning. Möjligheten att ett nationellt alternativ faktiskt skulle kunna göra skillnad, om så bara på lokal nivå. Jag tog kontakt med Svenskarnas parti. Kände i stort sett ingen i ledningen sedan tidigare. Men i samtalen blev det tydligt att namnbytet och det nya partiprogrammet inte bara var kosmetika. Man hade faktiskt lämnat den nationalsocialistiska återvändsgränden.

Det räckte för att jag skulle ansluta mig. Eftersom jag bodde utomlands blev min roll främst utländska kontakter. Jag var aldrig djupt engagerad på hemmaplan.

Ibland har jag ångrat det beslutet. Inte bara för att mediernas logik innebär att man hålls ansvarig för allt som andra gjort före ens egen ankomst, utan för att jag borde ha förstått tidigare att projektet i grunden var döfött. Men eftervalsanalysen 2014 blev ärlig. Ledningen ställde sina platser till förfogande. Ingen annan ville ta ansvaret. Partiet lades ned.

Det var ett misslyckande. Men det var inte meningslöst.

Genom SvP fick jag åter en fot in i rörelsen, trots åren utomlands. Utan det steget hade Radio Framåt sannolikt aldrig blivit till. Och utan Radio Framåt hade de fjorton år jag nu blickar tillbaka på sett helt annorlunda ut.

Det första avsnittet var alltså ingenting att skryta med. Men det fanns någonting där. En dynamik mellan tre röster som inte lät som något annat i den svenska nationella miljön. Och det visade sig att det räckte.

Radio Framåt blev Motgift. Motgift blev en del av det arbete som lade grunden för Det fria Sverige. Det fria Sverige lever nu vidare som en del av Vårdkasen. Det går att se en röd tråd genom alla de här åren — inte en rak linje, inte en enkel framgångssaga, men en tydlig rörelse framåt genom misslyckanden, uppbrott, omtagningar och gradvis mognad.

Det är lätt att i efterhand bara se det som synts utåt. Sändningarna. Artiklarna. Poddarna. Vecka efter vecka. Ibland dagligen. Kommentarer, analyser, polemik, samtal och ren underhållning.

Men det som inte synts har ofta varit minst lika avgörande.

Bakom kulisserna har vi gått igenom sådant som hade knäckt de flesta projekt för länge sedan. På det personliga planet: skilsmässor, missbruk, moraliska kollapser, svek och människor som helt enkelt inte klarat av att bära det ansvar de tagit på sig. På det organisatoriska: hotbilder, smutskastningskampanjer, skatterevision, polistrakasserier, nedstängda bankkonton. Var och en av de sakerna hade kunnat räcka för att slå sönder ett mindre robust sammanhang.

Vi har flyttat och byggt upp nya studiorum. Levt på existensminimum. Gått varandra på nerverna. Bitit oss i tungan när sanningen hade varit för ful, för privat eller för destruktiv att lägga fram offentligt. Vi har stått i sändning och gett artiga, kontrollerade förklaringar till varför någon inte längre syns, när den egentliga berättelsen handlat om sammanbrott, droger eller rent svek.

En dag kanske hela historien berättas. Kanske inte.

Fjorton år av det arbetet förändrar en människa.

Man lär sig vad som fungerar och vad som inte gör det. Att de som talar högst sällan bär tyngst. Att uthållighet nästan alltid betyder mer än intensitet, och att institutioner, även de minsta, byggs genom disciplin snarare än poserande.

Vi vet att vi nått tiotusentals människor. Vi vet att vårt arbete når rakt in i riksdagen. Vi vet att vi lyssnas på av människor från flera olika politiska läger. Vi vet att aktivister, opinionsbildare och politiker som i dag syns betydligt mer än vi gör till stor del formats av idéer, perspektiv och analyser som vi drev fram långt innan de blev allmängods.

Det är inte något jag säger av bitterhet. Tvärtom. Det är en position jag trivs med.

Jag har inget behov av att stå i centrum. Det viktiga är inte vem som får applåderna, utan att idéer får fäste, att strukturer byggs och att nästa steg blir möjligt.

Sedan länge har jag släppt tanken på ett normalt arbetsliv. Åtta timmars arbetsdag tillhör en annan värld. Min familj har fått lära sig att en semester där jag faktiskt är helt ledig snarare är en fantasi än en realistisk plan. Det är sällan rimligt och inte alltid rättvist. Men det är ett val jag gjort, och jag gör om det varje dag.

Därför känner jag tacksamhet. Mot min familj som orkar med mig. Mot dem som stått kvar när andra försvunnit. Mot alla som genom åren lyssnat, läst, stöttat, kritiserat, delat eller bara fortsatt dyka upp vecka efter vecka.

Och jag har full förståelse för dem som inte orkar. Det här arbetet kostar. Det har det alltid gjort.

Fjorton år. En tredjedel av mitt liv. Det mesta av mitt vuxna liv. Det som började som tre killar med usla mikrofoner och en halvbakad idé blev det arbete som definierat hela min tillvaro.

Jag vet inte vad de kommande fjorton åren för med sig. Men jag vet att jag inte är färdig.

Vi är inte färdiga.

Se vårt första avsnitt med direktsänd video

Detta program sändes den 9 september 2013 och var avsnitt 75 av Radio Framåt. Vi talar om överfallet på en ettåring och hans far i Malmö, om hur Berlin förbjuder julafton, om att Sverige skickar en och en halv miljard till Somalia, om att alla syrier erbjuds PUT och att Cecilia Malmström hyllar det. Vi pratar också om debatten mellan Jimmie Åkesson och Erik Ullenhag i Agenda.

Ganska mycket är sig således likt, och notera att Magnus har en Det fria Sverige-tröja...

Read more

Sverigedemokraterna har ännu en gång lyckats skapa den där sorts debatt som säger mer om partiet självt än om sakfrågan. Den här gången gäller det omskärelse av pojkar. I grunden är det egentligen en ganska enkel fråga: ska vuxna människor få skära i friska barns könsorgan av religiösa eller kulturella skäl? För mig är svaret nej. Ett tydligt och okonstlat nej.

Men eftersom detta är svensk politik år 2026 måste även det självklara först malas genom strategiska överväganden, identitetspolitiska specialregler och ett par varv i partiernas interna nervsystem. Resultatet blev att Jimmie Åkesson öppnade för förbud mot icke-medicinsk omskärelse, men med undantag för judar, med hänvisning till att judar är en nationell minoritet och därför har vissa särskilda rättigheter. Det framgår tydligt både i Kvartals intervju med Åkesson och i Mattias Karlssons efterföljande resonemang på X.

Låt oss börja i principen. Ett barn äger inte sin kropp på lån från sin familj eller sin församling. Ett barn är inte råmaterial för vuxnas identitetsmarkeringar. När ett irreversibelt ingrepp görs på ett friskt barn, utan medicinsk nödvändighet och utan möjlighet till samtycke, då har vi passerat gränsen för vad ett civiliserat samhälle bör acceptera. Där borde diskussionen egentligen sluta.

Att en sedvänja är gammal gör den inte god. Om något alls visar historien det motsatta: mänsklig utveckling består ofta i att man slutar göra sådant som länge ansetts normalt. Tradition är inte ett frikort. Inte heller religion. Vi accepterar inte barnaga bara för att någon släkt gjort så i generationer. Vi accepterar inte giftermålstraditioner, kroppsliga markeringar eller andra handlingar bara för att de är kulturellt förankrade. Vi har lagar därför att vissa principer måste stå över sedvänjan.

Det är därför Sverigedemokraternas resonemang haltar. Om partiet menar allvar med att detta handlar om barns kroppsliga integritet, då kan inte slutsatsen bli att integriteten gäller för vissa barn men inte för andra. Då kan man inte säga att det är barbariskt när muslimer gör det men begripligt när judar gör det. Då har man lämnat principen och gått över till att väga grupp mot grupp och signal mot signal.

Det är möjligt att Åkesson tycker sig ha hittat en elegant kompromiss. I själva verket har han hittat den klassiska svenska mellanvägen till intellektuell röra. Å ena sidan vill man låta hård och principfast. Å andra sidan vill man inte stöta sig med den världsbild där judar och Israel sorteras in under “väst”, medan muslimer blir den självklara motpolen. Då landar man i den märkliga hållningen att ingreppet i sig inte är det avgörande, utan vem som utför det och vilken civilisationskategori denne anses tillhöra.

Det är här den kontrajihadistiska reflexen blir synlig. I denna världsbild är den stora striden inte mellan rätt och fel utan mellan väst och islam. Och om det är det raster man betraktar verkligheten genom blir logiken nästan oundviklig: sådant som försvårar muslimskt liv i Sverige uppfattas som gott eller åtminstone nyttigt, medan sådant som skyddar judiskt liv uppfattas som moraliskt nödvändigt. Men då ska man också vara ärlig med vad man håller på med. Då handlar detta inte främst om barnens rätt, utan om att använda lagstiftning som civilisatorisk signalpolitik.

Jag säger inte att signalpolitik alltid är fel. Ett land har rätt att göra sig mindre attraktivt för sådant det inte vill främja. Politik är inte söndagsskola. Men man ska kalla saker vid deras rätta namn. Om syftet är att markera mot islam, då är det det man gör. Om syftet är att skydda barns kroppsliga integritet, då måste lagen gälla lika.

Sedan finns det också en annan fråga, en som få verkar vilja röra vid utan skyddshandskar: varför ska statusen som nationell minoritet innebära att man i praktiken kan begära undantag från normer som annars sägs vara allmängiltiga? Mattias Karlsson hänvisar till den rättsordning som vuxit fram kring nationella minoriteter och till SD:s principprogram om kulturell autonomi. Men kulturell autonomi kan inte betyda att barns kroppar blir förhandlingsbara zoner. En stat kan erkänna historiska minoriteter, skydda språk och traditioner, utan att för den skull abdikera från sina egna civilisatoriska principer.

Annars hamnar vi snabbt i det absurda. Då blir frågan inte längre: är detta rätt? Frågan blir: vem är tillräckligt skyddsvärd för att få göra det ändå? Det är en dålig ordning. Inte bara juridiskt utan moraliskt. Den lär medborgarna att lagen inte ytterst uttrycker principer, utan prioriteringar mellan lobbygrupper och politiska känsligheter.

Samtidigt bör man vara rättvis mot Sverigedemokraterna. De verkar i det masspolitiska lagret. Där gäller andra logiker än i den fria krönikan eller den principiella essän. De måste väga vad som mobiliserar och vad som inte skrämmer bort viktiga sympatisörer. Kanske är detta ännu ett exempel på att SD är bättre på strategi än på idéarbete. Kanske är det tvärtom ett exempel på att de strategiserar så mycket att de tappar bort sina egna argument halvvägs till målet.

Men just därför är debatten nyttig.

För om den leder till att fler svenskar börjar formulera en enkel och fast princip, då har något gott ändå kommit ur detta. Inga irreversibla religiösa ingrepp på friska barn. Inte för muslimer. Inte för judar. Inte för någon. Den som vill omskära sig när han är vuxen får fatta det beslutet själv. Det är en rimlig ordning i ett samhälle som påstår sig respektera individen.

Ett civiliserat samhälle vågar säga att vissa traditioner, hur gamla de än är, inte längre hör hemma här.

Och där borde frågan faktiskt avgöras. Inte i en arbetsgrupp. Inte i ett taktiskt balansnummer. Utan i själva den princip som Sverigedemokraterna säger sig försvara, men denna gång inte riktigt tycks våga följa hela vägen.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Veckobrev #10-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Alla talar om Liberalernas panik. Begripligt, men inte särskilt intressant. Simona Mohamsson drev igenom kursändringen med små marginaler i partistyrelsen, flera liberaler har redan markerat att de lämnar uppdrag eller överväger att lämna partiet, och de egna väljarna är till stor del emot att se Sverigedemokraterna i regering. Det är ett drama. Men det är inte det viktigaste dramat. Den verkligt intressanta frågan ligger någon annanstans: gjorde Sverigedemokraterna rätt som tog den här affären?

Det är där den verkliga skiljelinjen går. Inte mellan dem som hånler åt ett sönderfallande Liberalerna och dem som försvarar Mohamssons trovärdighet. Utan mellan dem som fortfarande ser SD som ett oppositionsparti, vars främsta uppgift är att markera renhet och avstånd, och dem som förstår att ett parti som vill bli en verklig maktfaktor förr eller senare måste börja spela för regeringsduglighet. Vägrar man ens försöka ta sig igenom dörren till regeringsmakten kan man heller aldrig bygga den erfarenhet, den vana och det förtroende som krävs för att längre fram göra sig oberoende av småpartier som Liberalerna.

Det nya avtalet, Sverigelöftet, offentliggjordes den 13 mars. Det innehåller femton punkter, men den avgörande punkten står egentligen över alla andra: om Tidöpartierna vinner valet 2026 ska man eftersträva att alla fyra partier, alltså M, SD, KD och L, sitter i regering. Där ligger den verkliga sprängkraften. Resten är i någon mening underordnat, hur viktigt det än må vara. Eurofrågan, skolpolitiken, energin, arbetskraftsinvandringen, kriminalpolitiken; allt detta är sakpolitik. Det som nu har hänt är större. En spärr har flyttats. Det som tidigare utmålades som otänkbart har gjorts tänkbart.

Se på detta med kallare ögon än vad nyhetsflödet gör. Vad fick Liberalerna? Några tydliga markörer som de kan sälja till sina kvarvarande väljare: en ny eurofolkomröstning på valdagen 2030 efter ny utredning, förstatligande av skolan och en skrivning om att vinstintresset i skolan ska fasas ut. Vad fick SD? Möjligheten att på allvar börja behandlas som ett regeringsparti. Den som inte ser att detta är den större vinsten förstår inte maktens hierarki. I politikens yttersta lager är tillträdet nästan alltid mer avgörande än enstaka formuleringar i ett papper.

Priset är inte obetydligt. Det finns delar av uppgörelsen som många nationalister och konservativa med rätta reagerar mot, framför allt eurofrågan. Men även här måste man tänka klarare än vad reflexerna tillåter. Avtalet säger inte att Sverige ska införa euron. Det säger att Sverige ska hålla en folkomröstning 2030, efter en ny euroutredning. Man behöver inte gilla det. Man kan tycka att det är en dålig öppning. Det är fortfarande en folkomröstning, inte en anslutning. Och om man i åratal har sagt att fler stora frågor borde underställas folket, att eliterna inte ska gömma undan avgörande vägval från medborgarna, då blir det märkligt att plötsligt hävda att just denna fråga aldrig mer får prövas för att resultatet en gång föll rätt.

27 år mellan 2003 och 2030. En hel generation har vuxit upp sedan den förra folkomröstningen. Om principen är att stora nationella frågor ibland måste få avgöras direkt av folket, då är det svårt att hävda att euron skulle vara undantaget. Den som säger att vi borde ha fler folkomröstningar men blir upprörd så fort en verklig folkomröstning dyker upp visar ofta inte att han försvarar demokratin, utan att han försvarar sina egna favoritresultat. SD:s eftergift är inte liten. Men det är en skillnad mellan att sälja ut landet och att gå med på att en fråga prövas demokratiskt. Den skillnaden bör man hålla fast vid.

Read more

Argumentet dyker upp med nästan rituell regelbundenhet. I kommentarsfält, i samtal efter föredrag, i privata meddelanden från människor som i övrigt tänker skarpt och ser klart. Det kommer alltid i samma ordning, som en litania: systemet är riggat. Partierna är köpta. Valen spelar ingen roll. Den verkliga förändringen kommer först när alltihop kollapsar.

Och slutsatsen följer med en logisk oundviklighet: man kan lika gärna stå vid sidan av. Inte rösta. Inte delta i det politiska spelet. Låta utvecklingen ha sin gång tills allt brakar ihop och något nytt kan växa ur spillrorna.

Jag förstår den tanken. Jag har själv tänkt så.

Det finns en bitter klarhet i den, en lockelse som liknar den man kan känna inför en storm när man redan bestämt sig för att inte söka skydd. Om allt ändå är förlorat kan man lika gärna luta sig tillbaka och se världen brinna. Hållningen kan till och med kännas kompromisslös, rentav radikal. Man tänker att man vägrar delta i ett system man föraktar, att passiviteten i sig är en protest.

Men med tiden har jag kommit till insikten att detta inte är radikalitet. Det är uppgivenhet klädd i ideologiska kläder. Och uppgivenhet är ingen strategi, oavsett hur välformulerad den är.

Kollapsens lockelse

Föreställningen om att saker måste bli värre innan de kan bli bättre är gammal, betydligt äldre än den moderna demokratin. Den löper som en underjordisk ström genom politiskt tänkande av vitt skilda slag, och den dyker upp med särskild kraft bland människor som upplever att deras samhälle rör sig i fel riktning utan att de kan stoppa det.

Resonemanget är förföriskt i sin enkelhet. När problemen blir tillräckligt stora kommer människor att vakna. När systemet når sin gräns kommer det att falla samman. Och ur ruinerna kan något nytt, något bättre, byggas av dem som hela tiden förstod.

Problemet är att historien nästan aldrig fungerar så.

Weimarrepubliken kollapsade, och det som följde var inte den nationella pånyttfödelse som dess kritiker hade drömt om utan tolv år av hybris, krig och förstörelse som slutade med ett Tyskland i ruiner och ett folk så traumatiserat att det ännu åttio år senare knappt förmår tala om sin egen identitet utan att rodna. Ur Sovjetunionens spillror reste sig inte det fria Ryssland som dissidenterna hade hoppats på utan en oligarki byggd på plundring och cynism, som med tiden härdade till den auktoritära stat vi ser i dag. Arabiska våren svepte bort diktaturer, och i land efter land ersattes de av inbördeskrig eller nya diktaturer som var värre än de gamla.

Mönstret borde ge varje tänkande människa anledning att stanna upp.

När samhällen kollapsar leder det sällan till den klarhet och beslutsamhet som de som väntar på kollapsen föreställer sig. Oftare leder det till förvirring, till rädsla, till att människor vänder sig mot varandra eller underkastar sig den som lovar ordning. Institutioner bryts ner, ekonomin försvagas, de sociala banden tunnas ut. Människor blir inte modigare av en kollaps. De blir mer rädda och mer beroende av den som kontrollerar resurserna.

Den som romantiserar kollapsen gör nästan alltid samma misstag: han utgår ifrån att det tomrum som uppstår efter systemets fall automatiskt kommer att fyllas av hans egna idéer, av hans folk, av hans vision. Men historien ger inga sådana garantier. Tomrummet fylls av den som är bäst organiserad och mest hänsynslös. Och det är sällan de som satt hemma och väntade på att världen skulle ordna sig av sig själv.

Politikens lager

En viktig orsak till dessa missförstånd är att de flesta människor tänker på politik som om det vore en enda sak.

När de hör ordet politik tänker de på partier och val, på riksdagsdebatter och opinionsmätningar, på ministrar som uttalar sig i TV-soffan och ledarskribenter som kommenterar. De tänker på det synliga, det dagspolitiska, det som har en nyhets livslängd. Det här är politikens ytskikt, det lager som är enklast att se och enklast att förakta.

Men under ytskiktet finns andra nivåer som är avgörande på ett helt annat sätt.

Det finns ett idéplan, där begrepp och kategorier formas som sedan avgör vad det överhuvudtaget går att tänka och säga i det offentliga samtalet. När ett ord som “mångkultur” skiftar från att vara en neutral beskrivning till att bli antingen honnörsord eller skällsord, händer det på denna nivå. Själva kartan över det politiskt tänkbara ritas om, och de flesta märker det inte medan det sker.

Under det finns en kulturell nivå, där normer, intuitioner och estetiska reflexer formas. Inte som resultat av argument, utan som något man absorberar genom det man ser, läser och upplever. Det är här det avgörs att en åsikt som var okontroversiell för femtio år sedan i dag känns otänkbar, utan att de flesta kan förklara varför.

Och ännu djupare finns de grundläggande antagandena om människans natur och samhällets väsen som i längden avgör allt annat. Det fundament på vilket hela bygget vilar. Det förändras långsammast, men när det förändras förändras allt.

Den bestående förändringen börjar nästan alltid nerifrån. Masspolitiken, ytskiktet, är i hög grad verkställighetens domän. Den omsätter redan mogna uppfattningar i beslut och lagar. Den skapar sällan själv de djupare idéer som gör förändringen möjlig. Den som vill förstå varför Sverige ser ut som det gör i dag hittar inte svaret i riksdagsprotokoll från 2020-talet. Han hittar det i de idéer som slog rot på universiteten och i kulturlivet decennierna före, idéer som gradvis sipprade nedåt genom institutionerna tills de till slut framstod som självklarheter som ingen längre ifrågasatte.

Allt detta innebär att den som vill förändra ett samhälle på djupet måste arbeta på flera nivåer samtidigt.

Men det innebär inte att ytskiktet saknar betydelse.

Att lämna slagfältet

Här uppstår det märkliga resonemang som jag möter alldeles för ofta.

Eftersom valen inte löser allt drar vissa slutsatsen att de inte spelar någon roll alls. Det är samma logik som att säga att man lika gärna kan sluta låsa ytterdörren eftersom låset ändå inte skyddar mot en raketattack. Det är ett logiskt hopp som bara fungerar om man inte tänker på det för länge.

Valen avgör inte civilisationers öde. De avgör inte vilka idéer som kommer att forma framtiden på djupet. De kan inte ersätta det mödosamma, generationslånga arbete som krävs för att förändra kultur, institutioner och människors grundläggande världsbild.

Men de avgör fortfarande något mycket konkret: vem som har makten över masspolitikens lager. Vilka lagar som stiftas. Vilka myndigheter som får resurser. Vilka som sitter i domstolarna. Hur mycket handlingsutrymme som finns kvar för dem som arbetar med förändring på de djupare nivåerna.

Och den som frivilligt lämnar det lagret åt sina motståndare gör i praktiken ett mycket tydligt val. Han kapitulerar. Inte med en dramatisk gest, utan med den tysta reträtt som historien aldrig minns.

Att vägra rösta är inte en revolutionär handling. Det är att lämna ett av politikens slagfält åt fienden utan strid, och sedan trösta sig med att man egentligen strider på ett högre plan.

Den infantila strategin

När jag ser tillbaka på delar av den nationella rörelse jag själv en gång var en del av slås jag av hur mycket av tänkandet som präglades av politisk infantilitet. Det är inte ett ord jag använder för att vara elak. Det är det mest exakta ordet jag kan hitta.

Strategin, om man kan kalla den det, bestod i regel av två element.

Det ena var revolutionsfantasin. Föreställningen att systemet plötsligt, nästan magiskt, skulle falla samman, och att en liten ideologiskt ren minoritet som hållit sin fana ren då skulle kunna kliva fram och ta över. Det var en föreställning som hämtade mer från actionfilmer och heroiska myter än från någon verklig analys av hur makt fungerar.

Det andra var idén om det stora uppvaknandet: att allt i grunden handlade om att “väcka folket”. Om man bara spred tillräckligt många flygblad, lade upp tillräckligt många inlägg, presenterade tillräckligt många obekväma fakta, skulle människor till slut inse sanningen. Då skulle en kritisk massa nås, en tröskel passeras, och allt förändras.

Inget av detta stämde med verkligheten.

Samhällen förändras inte genom plötsliga uppvaknanden, lika lite som jordlager bildas genom plötsliga ras. De förändras genom långsamt, ihärdigt arbete i institutioner, organisationer och kulturella miljöer. De förändras genom att människor bygger strukturer som kan bära idéer över tid, strukturer som överlever enskilda personer och enskilda valcykler. Det är tråkigare än revolutionsfantasin. Men det är så verkligheten ser ut.

En annan strategi

När vi grundade Det fria Sverige 2017 var utgångspunkten just denna insikt. Vi hade sett hur kortsiktigheten åt upp rörelse efter rörelse, hur organisationer byggdes kring karismatiska ledare som sedan försvann, hur energin slösades på spektakulära aktioner som inte ledde någonstans.

I stället för att jaga kortsiktiga politiska genombrott eller vänta på den stora kollapsen började vi arbeta med en mer långsiktig strategi. En strategi som inte är beroende av valresultat eller tillfälliga opinionsvindar, utan som syftar till att bygga institutioner och strukturer som kan bära idéer över generationer. Vi frågade oss inte “hur vinner vi nästa val?” utan “hur ser vi till att de idéer vi tror på fortfarande finns levande och välorganiserade om trettio år?”

Det är i det arbetet jag också har fått verktyg för att förstå politikens olika nivåer, inte som en abstrakt teori utan som en levd erfarenhet. Man lär sig att se lagren när man själv arbetar med att bygga något som sträcker sig bortom nästa nyhetscykel.

Och när man väl ser dessa nivåer tydligt förändras också synen på val.

Valen framstår varken som frälsningen eller som meningslösa ritualer. De framstår som vad de faktiskt är: ett begränsat men fortfarande viktigt verktyg. Ett verktyg bland flera. Men inte ett verktyg man har råd att lämna oanvänt åt sina motståndare.

Rösta utan illusioner

Det är här jag tror att många människor fastnar. De lever i ett pendlande mellan hopp och cynism som aldrig leder någonstans.

Först tror de att valet ska rädda landet. De lägger sin röst med en förväntan som gränsar till det religiösa, och när den nya regeringen inte omedelbart vänder på allt, när byråkratin bromsar, när kompromisserna haglar och idealen bleknar, kommer besvikelsen. Och den är lika orealistisk som hoppet var. De drar slutsatsen att valen inte spelar någon roll, att alla partier är likadana, att hela systemet är en fasad.

Men felet ligger inte i valen. Felet ligger i förväntningarna.

Valet är inte där civilisationer räddas. Det är ofta där man avgör hur snabbt de förloras. Det är skillnaden mellan en regering som aktivt arbetar mot dina intressen och en som åtminstone inte gör det. Den skillnaden kan tyckas liten i ett filosofiskt perspektiv. I ett praktiskt perspektiv kan den vara enorm.

Att rösta är inte en revolutionär handling. Det är strategiskt hygienarbete. Det tar några minuter vart fjärde år, det kräver ingen kompromiss med sina djupaste övertygelser, men det kan påverka vilka förutsättningar som finns för allt annat arbete, det arbete som verkligen formar framtiden.

Den som arbetar långsiktigt med idéer, kultur och institutioner har därför inget att vinna på att lämna valdagen åt sina motståndare. Tvärtom. Han har allt att förlora.

Min egen slutsats

För egen del innebär detta att jag i nästa val kommer att rösta för att Sverigedemokraterna och Tidöpartierna ska få fyra år till att fortsätta sitt arbete.

Inte därför att de är perfekta. Inte därför att jag tror att parlamentet i sig kommer att lösa Sveriges djupaste problem. De problemen är av ett slag som ingen riksdagsmajoritet kan lagstifta bort, hur stor den än är.

Utan därför att alternativet är sämre. Konkret, mätbart sämre. Och därför att det är rationellt att använda varje politiskt verktyg på den nivå där det faktiskt verkar, på samma sätt som det är rationellt att låsa sin dörr trots att man vet att låset inte skyddar mot allt.

Den som arbetar för långsiktig förändring har inte råd med illusioner. Men han har heller inte råd med uppgivenhet. De två är närmare besläktade än man tror. Båda bygger på antagandet att det finns en enkel lösning, och båda leder till passivitet när den enkla lösningen uteblir.

Den som lämnar valdagen åt fienden har redan gett upp. Och den som redan gett upp borde åtminstone vara ärlig nog att erkänna det, i stället för att klä sin reträtt i revolutionär retorik.

Prenumerera nu

Dela

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Veckobrev #9-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Bomber över Iran. Sociala medier kokar. Och som alltid delar sig kommentarsfälten i två exakt lika meningslösa läger.

På ena sidan: de som firar. Israel slår till mot mullorna, äntligen, och nu ska den fria världen visa att den fortfarande har muskler. På den andra: de som skriker imperialism och västerländsk aggression, och med darrande röst förklarar att Iran representerar motståndet, den multipolära världsordningen, den sista utposten mot amerikansk hegemoni.

Båda har fel. Inte lite fel. Grundläggande fel. Och det mest grundläggande felet är att de tror att det här är deras match.

Det är ingen tillfällighet att en av de vassaste analyserna av denna konflikt inte kommer från något av de stora mediehusen, utan från Gabriele Adinolfi. En man som i ett halvt sekel rört sig i den europeiska idévärldens marginal och centrum samtidigt, och som vägrar se Mellanösterns derby som något annat än vad det är: en uppgörelse mellan klaner som inte angår oss.

Vem är Adinolfi?

För den som inte känner honom: Adinolfi var med och grundade det som brukar kallas den tredje positionen. Det var den europeiska strömning som redan på sjuttiotalet vägrade välja sida i kalla krigets bipolära logik. Varken liberalkapitalism eller sovjetkommunism. Varken Washington eller Moskva. En tredje väg, rotad i europeisk civilisation och riktad mot båda supermakternas anspråk.

Till skillnad från andra ur samma miljö vars väg ledde mot en allt snävare politisk fundamentalism, har Adinolfi gått i en annan riktning. Han förblev analytiker. Han förblev polemiker. Hans skärpa har inte slipats ner av kompromisser med partipolitik eller av behovet att behaga. Han skriver som en man som inte är skyldig någon ett vänligt ord.

Det gör honom, i mina ögon, till en av de mest tillförlitliga rösterna i Europa idag. Inte för att han alltid har rätt. Utan för att han alltid tänker själv.

Palermo mot Corleone

I sin artikel The War in the Near East, publicerad på Noreporter, plockar Adinolfi isär den gängse retoriken.

Hans tes: det vi ser i Mellanöstern är inte en kamp mellan gott och ont, inte mellan väst och globala syd, inte mellan civilisation och barbari. Det är en maffiauppgörelse. Palermo mot Corleone. Klanerna har samarbetat i decennier. Nu slåss de om bytet.

Adinolfi påminner om vad Iran faktiskt gjort som regional makt. Inte försvarat den palestinska saken, utan saboterat den. PLO undergrävdes. Irak och Libyen, stater som faktiskt stödde palestinsk nationalism, attackerades. Iran blåste liv i de etno-religiösa konflikterna bland muslimer och arbetade systematiskt för att söndra den arabiska världen. Under allt detta pågick ett intimt, om än komplicerat, samarbete med just de krafter man offentligt utmålade som fiender: USA och Israel.

Iran-Contras-affären (också kallad Irangate) på 1980-talet var inte en anomali. Den kan snarare ses som normen.

Det som nu händer, menar Adinolfi, är att klanrelationerna skiftat. Upptäckten av gas utanför Israels kust, Abraham-avtalen, det nya energisamarbetet med sunnimuslimska stater: allt detta har ritat om allianskartan. Israel behöver inte längre de shiitiska imamerna. Det sunnitiska borgerskapet och emiraten är mer användbara nu. Iran, den gamla partnern som blivit obekväm, får ta smällarna.

Adinolfi jämför dynamiken med de allierade under andra världskriget: man samarbetar mot en gemensam fiende, men tävlar samtidigt om prestige och positioner inför tiden efter segern. Det är ingen ideologisk allians. Det är en tillfällig koalition av egenintressen som kan brytas isär lika snabbt som den bildades.

Det är dumt att se det som geopolitik när det egentligen rör sig om organiserad brottslighet med nationalstatens resurser.

De tre näsborrarna

Adinolfi gör sig inte många vänner med det som följer. Men det är just det som gör texten värd att läsa.

Han vänder sig direkt mot dem som i sin desperation att hitta en motpol till västerländsk dekadens börjat romantisera Irans teokratiska diktatur. Han kallar det vad det är: absurt. En regim som hänger dissidenter, som fängslar kvinnor för hur de klär sig, och som i sin grundstruktur liknar en kommunistisk stat med teokratisk fernissa. Detta ska vara ett alternativ? För vem?

Här lyfter han ett begrepp från den italienske satirikern Giovannino Guareschi: trinariciuto, “den trenosade”. Guareschi myntade ordet 1947 i sin tidskrift Candido, ursprungligen som en karikatyr av kommunistiska partisoldater. Tanken var enkel och elak: den tredje näsborren finns till för att hjärnan ska kunna rinna ut, så att partidirektiven kan ta dess plats. Det är en bild av människan som frivilligt tömt sig på eget omdöme och ersatt det med slagord och lydnad.

Begreppet har med tiden fått bredare användning. Adinolfi applicerar det på dem som idag slaviskt följer en anti-västlig geopolitisk linje utan att tänka själva. Samma mekanism, ny uniform.

Jag kan inte komma på en mer träffande beskrivning av det fenomen vi ser i delar av vår egen rörelse: människor som tycks dragna till varje auktoritärt system bara det motsätter sig det moderna väst. Nordkorea? Beundransvärt. Iran? En förebild. Det spelar ingen roll att dessa regimer krossar allt de säger sig värna, så länge de kryssar rätt på det geopolitiska schemat.

Adinolfi säger rakt ut:

Read more

Veckobrev #8-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Den senaste veckan påminde historien oss om att den aldrig sover.

USA och Israel har bombat mål i Iran. Iran har svarat. Analytiker frågar om vi bevittnar inledningen på ett regionalt storkrig som länge legat som en skugga över Mellanöstern. Ayatolla Khomeini är död. Maktbalansen skiftar. Kartor kan komma att ritas om.

Sociala medier vibrerar av tvärsäkra analyser. Vem som har rätt. Vem som har fel. Hur detta slutar.

Men det är inte den frågan vi ska ställa oss idag.

Den fråga vi ska ställa är enklare – och svårare.

Vad avgör egentligen ett folks framtid?

De flesta tänker på politik som om den bara hade ett lager.

Val, partier, parlament. Statsministrar, lagförslag och opinionsmätningar. Det lager som syns, diskuteras och rapporteras om varje dag. Masspolitikens lager, händelsernas yta.

Men politiken är inte bara detta.

Under ytan finns djupare strömmar som rör sig långsammare men med desto större kraft. Idéer som tar decennier att mogna. En kultur som antingen lever eller dör i vardagen. Gemenskaper som håller, eller löses upp, när pressen ökar. Och allra längst in: de frågor som egentligen avgör riktningen – vad en människa är, vad ett folk är, och vad ansvar över tid innebär.

Det är i dessa djupa lager som ett samhälles öde formas. Inte i dagliga nyhetscykler.

Masspolitiken kan bara omsätta det som redan blivit till på djupet. Den kan inte skapa den mognad själv. Den kan inte ligga före kulturen eller idéerna. Den kan inte vinna tillbaka en identitet som ett folk redan förlorat.

När vi startade Det fria Sverige formulerade vi en tanke som många tyckte var märklig.

Vi sa att det största problemet i Sverige inte i första hand var politiskt.

Det största problemet var att svenskar inte längre visste att de var svenskar.

Och kanske ännu mer: att de inte visste vad det innebär att vara det.

Det är inget militärt problem. Inget ekonomiskt. Det sitter djupare än de flesta politiker ens förmår tänka – i det som bär allt annat.

Ett folk som inte vet vilka de är kan inte heller veta vad de vill bevara. Och den som inte vet vad som är värt att bevara förlorar det förr eller senare, inte i en dramatisk katastrof, utan sakta, omärkligt, generation för generation.

Vad ser det egentligen ut som i praktiken?

Det handlar inte primärt om flaggor och nationalsånger. Det händer i det som är svårare att mäta och svårare att artikulera.

Det händer när ett språk tappar sin precision. När orden för det egna, det specifikt svenska, ersätts av lån från andra kulturer eller av abstraktioner som inte längre bär någon verklig tyngd. När vi pratar om “värden” i stället för dygder, om “narrativ” i stället för berättelser, om “inkludering” i stället för gemenskap – och inte längre märker att vi bytt ut något mot något annat.

Det händer när traditioner fortlever utan att någon längre vet varför. Midsommar firas men innehållet är tomt. Festerna är kvar, meningen har lämnat dem, och ingen frågar vart den tog vägen.

Det händer, framför allt, när det inte längre går att säga vi och mena något med det. Varje känsla av sammanhållning kräver en reservation, ett förtydligande, en ursäkt. Tillhörigheten har blivit något pinsamt, något man håller för sig själv i stället för att bära öppet.

Det farliga är inte att det är dramatiskt. Det är att det är omärkligt. Det sker utan krigsförklaringar och utan uppenbara förlorare. Inget slag förloras. Inget fördrag undertecknas. Bara, långsamt, slutar ett folk att känna igen sig självt i spegeln.

Historien bekräftar detta, fast vi sällan läser den på det sättet. Låt mig ge två exempel.

Read more

Veckobrev #7-2026 (läs tidigare veckobrev här)

—

Daniel Vencu Velasquez Castro, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, lade nyligen upp ett inlägg på X. “Alla som bor, jobbar och betalar skatt i Sverige är självklart en del av Sverige och är svenskar”, skrev han. Och sedan: att vi behöver “en inkluderande nationell identitet som gör att alla som vill kan känna sig hemma.”

Läs det en gång till. Långsamt.

Bor. Jobbar. Betalar skatt. Det är definitionen. Det är vad en svensk är, enligt en riksdagsledamot som sitter i Sveriges folkvalda församling och formulerar sin världsbild i offentligheten.

En funktion i ett system. En rad i en budget. Ett abonnemang man tecknar genom att dyka upp och betala.

Jag vet hur det låter när man sätter ord på det så. Det låter som om jag överdriver. Men jag överdriver inte. Jag läser bara vad som står.

Det moderna politiska språket har under lång tid och utan större dramatik bytt ut ett ord mot ett annat. Folk mot befolkning. Nation mot territorium. Gemenskap mot målgrupp. Varje enskilt byte låter harmlöst. Tillsammans är det en fullständig omvälvning av hur vi förstår oss själva. Och den har skett utan omröstning, utan debatt och nästan utan att någon märkte det, för varje gång någon försökt sätta ord på vad som försvann har den blivit tillsagd att sluta gnälla på det nya.

Politiker talar i dag om flöden, försörjningskvoter och demografiska prognoser. Arbetskraft som importeras. Skattebaser som ska upprätthållas. Bristyrken som ska fyllas. Det är inte nödvändigtvis fel att tänka i de termerna. Stater måste fungera. Budgetar måste gå ihop.

Men det finns ett ögonblick då det administrativa språket slutar vara ett verktyg och börjar vara hela verkligheten. Då finns ingenting kvar utanför kalkylbladet. Och det är dit vi har kommit.

Simone Weil skrev i “Att slå rot”, utgiven 1949, att behovet av tillhörighet är ett av de mest grundläggande mänskliga behoven. Inte tillhörighet till ett system. Inte registrering i ett register. Utan tillhörighet till en plats, en historia, ett sammanhang som sträcker sig bakåt och framåt i tiden. Weil skrev det i skuggan av det andra världskriget, när Europa just hade sett vad som händer när människor ryckts loss från sina rötter i stor skala. Hon visste vad rotlöshet producerar. Vi verkar ha glömt det.

Svensk politisk idédebatt brottades med samma problem redan för hundra år sedan. Rudolf Kjellén, statsvetare och politisk tänkare, varnade för en stat som förstår sig själv enbart som apparat. Staten är inte bara en myndighet, menade Kjellén. Den är en politisk organism med vilja, form och riktning. Adrian Molin och andra i samma krets oroade sig för vad industrialiseringen höll på att göra med den verkliga gemenskapen, inte den administrativa sammanslutningen, utan den levda, den man inte väljer utan föds in i.

Det är länge sedan. Men diagnosen sitter.

Ett folk som reduceras till statistik kan inte uppträda som historisk aktör. Det kan mätas, vägas och budgeteras. Men det kan inte vilja något gemensamt. Det kan inte fatta vad man brukar kalla ödesbeslut, för ett ödesbeslut kräver att det finns ett “vi” som sträcker sig bortom nästa mandatperiod. Bortom nästa budgetproposition. Den känslan förutsätter att det finns något att vara lojal mot som inte kan skrivas in i ett kalkylark.

En skattebas har ingen historia. Den har ett saldo.

Read more

Veckobrev #6-2026 (läs tidigare veckobrev här)

I morse dök en skärmdump upp i mitt flöde på X. Ursula von der Leyen, EU-kommissionens ordförande, med en röd ruta runt orden: “We’ll turn private savings into much needed investment.” Kommentarerna var förutsägbara. EU tänker “stjäla” dina besparingar. De ska “konfiskera” vanligt folks pengar. Skydda dig. Köp guld. Köp bitcoin.

Det var bara ett problem. Inlägget var från den 10 maj 2025. Nio månader gammalt. De som spred det hade lägligt nog klippt bort datumet så att det skulle se ut som en nyhet. Att det dyker upp just nu är ingen slump: i torsdags röstade det nederländska parlamentet igenom en 36-procentig skatt på orealiserade kapitalvinster, ett genuint radikalt beslut som med rätta har väckt starka reaktioner. Och då drar karusellen igång. Någon gräver upp en gammal von der Leyen-tweet, klipper bort kontexten, och plötsligt är det inte längre Nederländerna som beskattar sina invånare, utan EU som ska ta dina pengar.

Det stämmer inte. Det har aldrig stämt.

Vad von der Leyen pratade om i maj var EU:s Savings & Investments Union, en fortsättning på kapitalmarknadsunionen som pågått sedan 2015. Bakgrunden är väldokumenterad, inte minst i Mario Draghis konkurrenskraftsrapport som jag själv analyserade när den kom i september 2024: ungefär 10 biljoner euro av europeiska hushållssparande ligger på bankkonton med låg eller ingen ränta. Pengarna cirkulerar inte. Småföretag som behöver kapital hittar det inte, och sparare som vill ha bättre avkastning erbjuds inga vettiga alternativ. Vad kommissionen föreslår är att harmonisera regler och göra det enklare för privatpersoner att placera sina pengar i kapitalmarknader om de vill det.

Man kan tycka vad man vill om det förslaget. Man kan invända att det gynnar finanssektorn på bekostnad av vanliga sparare. Man kan, som jag, se det som ytterligare ett symptom på en union som alltid väljer mer integration framför att fråga sig varför integrationen inte fungerar. Allt detta är legitim kritik. Men att påstå att EU ska “konfiskera” dina besparingar är inte kritik. Det är lögn.

Och det är här vi behöver stanna upp och prata om vad den här sortens beteende faktiskt gör med oss.

Sabotörerna i de egna leden

Jag har ägnat stora delar av mitt vuxna liv åt att kritisera EU. Inte av ren reflex eller för att det ger klick, utan för att jag menar att den europeiska integrationsprocessen i sin nuvarande form undergräver nationell suveränitet, folklig demokrati och verklig kulturell mångfald. När Draghi-rapporten landade skrev jag att den banar väg för en centraliserad EU-superstat. Den kritiken står jag för. Den är underbyggd, den pekar på specifika förslag och deras konsekvenser, och den tål granskning.

Men kritik som bygger på lögner är inte kritik. Det är sabotage.

Varje gång någon på vår sida av den politiska debatten sprider desinformation om EU gör de EU-etablissemangets jobb åt dem. De ger Bryssel exakt det alibi man behöver för att avfärda all opposition som oseriös, konspirationsteoretisk och ogrundad. De förvandlar en legitim debatt om maktfördelning och demokrati till ett jippo, och de gör det omöjligt för vanliga människor att veta vad som faktiskt pågår.

Det finns ett ord för den som gräver ut grunden under sitt eget hus: idiot.

Jag säger inte detta för att vara elak. Jag säger det för att jag är trött. Trött på att behöva börja varje samtal om EU-politik med att rensa bort femton lager av missförstånd och överdrifter som spridits av folk som antingen inte har orkat göra sin hemläxa eller som medvetet ljuger för att maximera engagemang. I bägge fallen gör de sig själva och alla oss andra en otjänst.

Algoritmen som selekterar för lögn

Här finns dock ett djupare problem, och det handlar om den teknologiska infrastruktur vi alla lever i.

Read more

Den frågan har följt mig länge. Den har inget enkelt svar. Och den börjar i ett ord som inte riktigt låter sig översättas.

Ordet som inte vill bli svenskt

Vi satt på en restaurang i helgen och firade vår bröllopsdag. Min fru använde det tyska ordet Heimat. Jag har så klart känt till begreppet länge, och kanske just därför har det alltid haft en särskild laddning. Det bär mer än sin lexikala betydelse.

Ord låter sig sällan översättas exakt. De bär historiska lager, kollektiva minnen, sådant som inte alltid sägs rakt ut men ändå förstås av dem som delar sammanhanget. Heimat betyder inte bara hembygd. Det är inte heller samma sak som fosterland. Det handlar om tillhörighet på ett vardagligt, nästan kroppsligt plan.

När diskussionen kom till mig, var mitt Heimat finns, märkte jag att jag tvekade. Jag hade platser att peka ut, men de självklara svaren höll inte. Jag tänkte först på Skogås, där jag växte upp. Men nästan omedelbart kände jag att svaret var fel. Skogås var min uppväxtort. Det var platsen där mitt liv tog form. Men det var aldrig riktigt hem.

En plats där livet började

Skogås var platsen där allt hände för första gången. Där jag fick min första kyss och min första riktiga hjärtesorg. Där jag hamnade i mitt första slagsmål och busringde på min första dörr. Efter skolan sprang jag till rackethallen för att spela badminton, ofta med skolväskan fortfarande hängande över ena axeln.

Vi spelade bandy på parkeringsplatsen, sådan där bandy som egentligen var mer som innebandy fast utomhus, med plastklubbor och en boll som försvann under bilar när någon slog snett. Det fungerade lika bra på sommaren som på vintern, och garagedörrarna fick fungera som sarg.

Vi klättrade på taken, tjuvrökte i buskagen bakom husen och blev fulla på häxblandning som mest smakade hostmedicin och billig cider.

Det var ett liv, och det var på riktigt. Kroppen minns fortfarande vägarna mellan husen, hur det lät när man sparkade på en plåtcontainer, hur vissa platser kändes farligare än andra när mörkret föll. Allt detta finns kvar. Men trots det blev Skogås aldrig hem i den djupare meningen.

Det är svårt att sätta fingret på varför. Platsen hade liv, men den saknade förankring bakåt. Det fanns inget lager under ytan som bar berättelser äldre än våra egna. Våra minnen var de första, inte de senaste i en lång kedja. Föräldrarna hade flyttat dit, grannarna likaså. Alla var på väg någonstans, även när de stod still. Det gjorde platsen intensiv men tunn.

Jag kan fortfarande känna igen Skogås när jag kör förbi. Kroppen vet var jag är innan hjärnan gör det. Men igenkännandet är inte detsamma som tillhörighet. Skogås gav mig ett liv, men det gav mig inget Heimat.

Ett socialt modersmål

Det finns en sorts kunskap som inte går att läsa sig till. Den sitter i kroppen. Den aktiveras innan man hinner tänka: hur man svarar på ett tonfall, hur man tolkar en blick, hur man instinktivt förstår när ett skämt är på väg att gå för långt eller när en konflikt håller på att trappas upp.

Språkets rytm spelar roll. Orden, pauserna, tempot, underdrifterna. Tugget. Hur mycket man säger rakt ut och hur mycket som lämnas hängande i luften. I vissa miljöer vet man exakt när man ska vara tyst, när man kan trycka tillbaka, och när det är läge att skämta bort något för att rädda ansiktet. Det är inte medvetna val. Det bara sker.

Den som saknar detta modersmål märks direkt. Tajmingen är en aning off. Ett skämt kommer för tidigt eller för sent. En kommentar landar hårdare än tänkt. En blick hålls kvar någon sekund för länge.

Heimat handlar nog lika mycket om hur man är som var man är. Om vilka reaktioner som känns naturliga, vilka som kräver ansträngning, och vilka som aldrig ens dyker upp som alternativ. Det är därför känslan av att vara hemma ofta uppstår oväntat. I ett samtal. I ett skratt. I ett bråk som följer ett mönster man känner igen. Plötsligt märker man att man inte behöver översätta sig själv.

Uppväxt ger erfarenheter. Heimat ger tolkningsramar.

Söder om stan

Det var när tankarna vandrade till Söderort som något klickade. När jag är där, eller umgås med folk därifrån, ligger språket rätt i munnen. Tempot i samtalen känns naturligt. De små nyanserna i dialekten, spåren av ekenslangen, frånvaron av den tråkiga uppländskan.

Söderort var och är fullt av motsägelser. Slitningar mellan gammalt och nytt, mellan arbetarklass och akademisk medelklass, mellan det lokala och det tillfälliga. Men under ytan finns något sammanhållande. Ett sätt att vara människa som går att känna igen även när åsikterna skiljer sig åt. Tonfallet i ett samtal kan säga mer än innehållet.

Kanske handlar det om att vi bar på samma historia utan att veta om det. Många av oss i Söderort hade mor- och farföräldrar som kommit från landsbygden, uppryckta ur sammanhang deras förfäder levt i i århundraden. Tre generationer är inte djupa rötter i jorden. Men det räckte för att skapa något annat. Ett Heimat som inte satt i marken utan i människorna. I det gemensamma arvet av uppbrott.

Vi visste inte detta då, så klart. Vi var bara ungar som sparkade boll och hängde i trappuppgångar. Men något kände vi nog ändå.

Min relation till platsen var också bokstavlig. Släkten fanns där. Historien löpte inte rakt, men den löpte bakåt. Ungefär när Berlinmuren föll tog morfar med mig till Gullmarsplan på min första match med de grönvita söderbröderna. Det var inget högtidligt över det. Det var bara något man gjorde. Hos pappa hängde Hammarbyhalsdukar på väggen, en självklar inramning i ett hem där inte mycket annat var självklart.

I Söderort blev Heimat en erfarenhet. Den fanns i hur människor pratade på läktaren, i trappuppgångar, på fik. I hur konflikter blossade upp och dog ut igen utan att blåsas upp till principfrågor. Man visste när man hade sagt sitt.

Söderort var platsen där världen började kännas begriplig.

Betongen och den rotlösa människan

Det sena folkhemmets löfte var rörlighet. Att människor inte längre skulle vara bundna till plats, klass eller tradition. Att man skulle kunna flytta dit jobben fanns. På pappret var det rationellt. I praktiken innebar det att hem reducerades till bostad, och bostad till funktion.

Jag har följt mina egna släktlinjer tillbaka till 1600-talet. Det som slår mig är stillheten. Generation efter generation levde och dog inom samma landskap. I Tornedalen, i Södermanland, i Västergötland. Människor gifte sig med grannar, begravdes på samma kyrkogård som sina förfäder, och kände marken under fötterna som något givet. Så hade det varit i århundraden. Sedan, på bara några decennier kring sekelskiftet 1900, bröts mönstret. Mina släktingar drogs mot Stockholm från tre olika håll och sammanstrålade i Söderort och på Södermalm. Där träffades de. Där blev jag till slut möjlig.

Det är lätt att förbise hur enorm denna brytpunkt var. Trehundra år av kontinuitet ersattes av ständig rörelse på mindre än en generation. Vad som tidigare hade varit undantag – att lämna sin hembygd – blev norm. Och med den normen försvann något som hade tagits för givet så länge att det knappt hade behövt ett namn.

Problemet var tidsdjupets frånvaro. De nya områdena byggdes snabbt och samtidigt. Människor flyttade in utan gemensam historia och ofta utan avsikt att stanna längre än nödvändigt. Det fanns inget före och inget efter, bara ett nu. Ett ständigt provisorium som med tiden började utge sig för att vara permanent.

I sådana miljöer blir relationer tunna. Tillfälliga. Man lär känna människor väl, men sällan länge. Det finns alltid en underförstådd beredskap att bryta upp. När det sker tillräckligt ofta börjar det sätta sig i hur människor ser på sig själva. Identitet blir något man formulerar snarare än växer in i. Tillhörighet blir en åsikt snarare än en erfarenhet.

Det är här den moderna rotlösheten tar form. Som en lågintensiv rastlöshet. En känsla av att alltid stå lite vid sidan av, även när man är mitt i livet. När människor saknar Heimat söker de ofta ersättningar: starka symboler, abstrakta identiteter, politiska hållningar som lovar gemenskap utan att kräva närvaro. I värsta fall aggression, eftersom aggression åtminstone känns.

Den här rotlösheten och svårvunna gemenskapen handlar inte om invandring i snäv mening, även om den förstärker problemet. Det handlar om ett samhälle som under lång tid systematiskt har brutit banden mellan plats och människa. Där rötter betraktats som begränsningar snarare än förutsättningar. Där den som stannar misstänkliggörs, och den som bryter upp belönas. Resultatet blir ett samhälle fullt av individer som bor någonstans men hör hemma ingenstans.

Mot den bakgrunden framstår Heimat som motstånd. Mot idén att allt mänskligt kan göras flyttbart utan kostnad.

Platsen i mitt hjärta

Söderstadion var inte bara en arena. Det var en återkommande rörelse i livet. Ett sätt att mäta tid. Årstiderna följde matcherna snarare än kalendern. Vissa ansikten dök alltid upp på samma plats. Samma röster, samma sånger, samma frustration och samma korta ögonblick av eufori när allt stämde. Det var ritual, identitet och mening; inte ett simpelt sportevenemang.

Jag förstod inte det då. När jag kom dit första gången med morfar var det bara något som hände. En resa, en biljett, en läktare. Hos pappa hängde halsdukarna utan att någon förklarade varför. De var bara där. Det var först långt senare som det gick upp för mig hur mycket detta hade format mitt sätt att vara i världen.

Det handlade om att stå tätt tillsammans med människor man inte kände, men ändå delade något med. Att sjunga samma rader, i samma tempo, oavsett om man haft en bra eller dålig vecka. Att frysa, bli blöt, bli besviken, och ändå komma tillbaka. På Söderstadion lärde man sig uthållighet, lojalitet och ett slags lågmält trots mot omständigheterna.

När jag i bilen långt senare hör Magnus Carlsson sjunga om “platsen i mitt hjärta” dras något åt inombords. Raderna är enkla, nästan självklara, och just därför träffar de rätt: Här har vi kämpat tillsammans, känt att vi hör ihop, vart jag än är, mitt hjärta har jag kvar söder om stan. Igenkänning snarare än nostalgi. Det är som att mitt Heimat drabbar mig.

Söderstadion var en plats där man växte upp tillsammans med andra, även när man inte visste om det. Där man lärde sig hur gemenskap ser ut när den uppstår genom upprepning och närvaro. Att stå där år efter år gjorde något med ens måttstockar. Vad som är värt att hålla fast vid. Vad som är värt att komma tillbaka till.

“Jag längtar alltid hem till Gullmarsplan” handlar om riktning. En inre kompass som fortsätter peka söderut, oavsett vart vägarna bär.

Att lämna utan att förstå vad man lämnar

När jag flyttade 2005 var det av praktiska skäl. Jag flyttade till Västerort. Det var fortfarande Stockholm på kartan, men det var inte mitt Stockholm. Det kändes fel på ett sätt som jag då inte lade någon större vikt vid. Jag skämtade om det, också för mig själv. Som unga ofta gör när något skaver men ännu inte har fått ett språk.

Två år senare flyttade jag utomlands. Även det var odramatiskt. Livet gick vidare. Nya sammanhang, nya rutiner, nya språk. Det fanns inget stort avsked. Jag var ung och framåtriktad. Det var så man gjorde.

Det var först långt senare som insikten kom. Långsamt, som ett klarnande. Jag hade lämnat mer än en plats att bo på. Jag hade lämnat ett sammanhang som hade format mig på ett sätt jag inte fullt ut hade förstått. Ett socialt modersmål som inte automatiskt följde med när jag bytte miljö.

När jag senare återvände till Sverige hamnade jag i Skaraborg. Det är vackert här. Landskapet är öppet, människorna vänliga, tempot mänskligt. På många sätt är det ett gott liv. Men det är inte Heimat. Platsen har värde, men Heimat uppstår inte genom beslut eller uppskattning. Det är inget man väljer. Det är något man upptäcker, ofta först när det redan ligger bakom en.

Det märks i små saker. I samtal där man plötsligt hör sig själv förklara sådant som tidigare var självklart. I reaktioner som kräver eftertanke istället för instinkt. I känslan av att vara hemma, men inte helt förstådd.

Att lämna Söderort var varken ett misstag eller något neutralt. Jag lämnade ett sätt att vara i världen. Att det tog tid att förstå det säger kanske mer om mig än om platsen. Heimat gör sig sällan påmind när man befinner sig mitt i det. Det är först på avstånd som konturerna träder fram.

Ett hem man bär med sig

Heimat är inte alltid något man kan återvända till. Ibland finns platsen kvar men har förändrats så mycket att igenkännandet skaver. Ibland är det man själv som förändrats. Det som en gång kändes självklart låter sig inte längre upplevas på samma sätt.

Ändå upphör inte Heimat att verka. Den fortsätter forma hur man ser på världen, hur man reagerar, vad man uppfattar som rimligt. Den lever vidare i kroppen, i språket, i de små gesterna som sitter kvar även när sammanhanget är ett annat. Man märker det när man oväntat känner sig hemma i ett samtal, eller när en sång i bilen plötsligt öppnar något som legat tyst länge.

Jag bor inte längre söder om stan. Jag lever ett annat liv nu, i ett annat landskap. Men vissa riktningar sitter kvar. Vissa platser fortsätter fungera som inre orienteringspunkter. De gjorde mig till den jag är.

Kanske är det så Heimat fungerar till slut. Ett tyst sällskap genom livet. Något man bär med sig, även när vägarna leder någon annanstans.

Prenumerera nu

Dela

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Veckobrev #5-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Jag har länge velat tro på den mildare tolkningen. Att våra motståndare egentligen menar väl. Att de lever i en bubbla, omgivna av likasinnade, och genuint tror sig göra rätt. Att det handlar om inkompetens snarare än illvilja, om dumhet snarare än ondska.

Det är en bekväm position. Den gör världen begriplig. Den gör motståndarna mänskliga. Och den skyddar mig från slutsatser jag helst vill slippa dra.

Men materialet som kommer fram nu gör det allt svårare att hålla fast vid den förklaringen. Jag märker att jag tvekar vid tangentbordet, letar efter alternativa tolkningar, försöker hitta en mildare vinkel. Det säger mig något. När man måste anstränga sig så hårt för att inte se det uppenbara, då är det kanske dags att sluta blunda.

Dokumenten som tvingar fram frågan

Den här veckan har massa nya sidor från Jeffrey Epstein-utredningen släppts. Det mesta av rapporteringen har fokuserat på namnen. Vilka var på ön, vilka flög med planet, vilka visste vad. Det är förståeligt. Men det som stannat kvar hos mig är inte namnen. Det är språket.

I ett mejl från 2009 skriver Epstein om hur “the jew” tjänar pengar på finansiella instrument medan “the goyim” får hantera den verkliga världen. I ett annat, från 2012, skäller han ut en bekant för att ha betett sig “just like the GOYIM you do not respect”. Mejlen mellan Epstein och PR-konsulten Peggy Siegel handlar om en fest: “Is it going to be 100% Jew night?” frågar hon. “No, goyim in abundance”, svarar han.

Det finns ett ord för hur man talar om människor som boskap, som varelser av lägre rang. Det ordet är förakt. Och föraktet i dessa mejl är så tjockt att man nästan kan ta på det. Ingen skam, ingen försiktighet, inte ens den typ av kodspråk man kunde förvänta sig. Bara ren, ofiltrerad nedlåtenhet.

Samma vecka sprids en video från Spanien. Irene Montero, före detta jämställdhetsminister, står på en scen och ropar att det vore bra om Spaniens “högerextrema” befolkning byttes ut mot invandrare. Inte i en läckt inspelning, inte i ett privat samtal. Inför publik, med passion i rösten. Samtidigt förbereder den spanska regeringen amnesti och rösträtt för 500 000 illegala invandrare.

Jag sitter med dessa bilder framför mig och frågan tränger sig på: Vad kallar vi detta, om inte ondska?

Varför vi avskaffat ondskan som förklaring

Den moderna världen har gjort sig av med ondska som kategori. Vi har ersatt den med förklaringar. Uppväxt, trauma, strukturer, klasstillhörighet, incitament, grupptryck. Ingen är egentligen ond. Alla är produkter av omständigheter. Med rätt intervention, rätt terapi, rätt politik, kan alla korrigeras.

Det finns något sympatiskt i denna syn. Den är generös. Den vägrar demonisera. Och den är delvis en sund reaktion mot äldre tiders benägenhet att stämpla människor som onda för att slippa förstå dem.

Men den har också lämnat oss utan språk för det vi nu ser.

När föraktet är så öppet, mönstren så systematiska, handlingarna så medvetna, då räcker inte “de menar väl men har fel”. Förklaringsmodellen bryter samman. Epstein visste att han förstörde unga flickors liv. Montero vet vad hennes politik innebär för vanliga spanjorer. De saknar inte information. De saknar inte empati av misstag. De har gjort ett val.

Att vägra kalla det valet för vad det är, det är inte generositet. Det är feghet.

Ett minne från Stockholm

Jag minns ett tal jag hörde för snart femton år sedan. Det var 2012, på en konferens i Stockholm. Roberto Fiore, den italienske politikern som jag senare kom att arbeta nära under många år, stod på scenen och sa något som stannat kvar hos mig sedan dess. Jag parafraserar, men innebörden var denna: Livet på jorden är en ständig kamp mellan gott och ont. Vår uppgift är att flytta fram det godas front.

Jag förstod att det kom från hans katolska tro. En tro jag inte delar, i alla fall inte på det sättet. Men jag minns att jag kände något när han sa det. En sorts befrielse. Här var någon som vägrade krångla till det uppenbara. Som inte behövde tio lager av sociologisk analys för att beskriva vad han såg.

Frågan som stannat kvar: Kan man ha den klarheten utan tron som bär den?

Ondska utan djävul

Jag har funderat på detta länge. Kräver begreppet ondska en religiös grund? Eller kan det stå på egna ben?

Låt mig försöka formulera vad jag menar utan att åberopa en tro jag inte har.

Read more