Veckobrev #38-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Den 3 oktober, på Tysklands nationaldag, samlades tyska nationalister till en kongress under en rubrik som säger det mesta: Wer schützt das Volk vor Karlsruhe? Vem skyddar folket mot författningsdomstolen?

På ena sidan satt AfD-politikern Maximilian Krah. Han har sedan i fjol slutat tala om remigration av medborgare. Domstolarna har sagt sitt, menar han. Medborgarskapet är etniskt blint, och den som vill att tyskarna ska finnas kvar får stärka sitt eget nationella medvetande och vinna väljare där de finns, även bland tyskar med turkiska rötter. På andra sidan satt jurister som menar att domstolarna har läst grundlagen fel. Ett folk som går med på att varje människa bara är en röst bland andra har enligt dem redan börjat avveckla sig självt.

Fem dagar senare skrev Carl Eos på SD:s tankesmedja Oikos i Bulletin att etnonationalismen borde begravas en gång för alla. Det var samma strid på två språk, samma vecka.

I Sverige har den sedan dess gått på alla kanaler. Richard Jomshof sa emot Eos. Mira Klang svarade i Riks, och Bulletin tog in repliker från Petter Brolin (Carl Eos missförstår etnonationalismen) och Andreas Feymark (Etnicitet spelar roll). Joakim Larsson, SD-are sedan 1994, skrev i Samnytt att partiets röstmaximering har nått vägs ände. Fredrik Johansson i SvD återgav Timbros varning om “den politiska irrelevansens underjordiska labyrinter”. Morgonsoffor, ledarsidor och poddar har fyllt på. Själv skrev jag på Vårdkasen att Eos har läst halva Anderson, alltså Benedict Anderson, och det står jag för.

Striden är äldre än både SD och AfD. När Ernest Renan höll sin föreläsning Qu’est-ce qu’une nation? vid Sorbonne 1882 kallade han nationen för en daglig folkomröstning. Den formuleringen har medborgarnationalister citerat i hundrafyrtio år. Mer sällan citerar de vad han sa strax innan: att nationen också är ett gemensamt arv av minnen, och att förfäderskulten är den mest legitima av alla. Renan delar öde med Anderson och blir läst till hälften. 1908 skilde den tyske historikern Friedrich Meinecke mellan kulturnation och statsnation. Samtidigt samlade sig den svenska unghögern kring sina tidskrifter och började formulera sitt svar på samma fråga.

Frågan om vad ett folk är kommer att avgöras, i den mån den alls avgörs, över generationer. I dag vill jag skriva om något annat: vad vi tror att den ska avgöras av.

Två sorters maximalister

Det är lätt att stå vid sidan av och säga hur saker borde vara. Att genomföra dem är svårare. De som säger sig veta precis hur det ska gå till har ofta en sak gemensamt: de stannar vid att tala om det. Det hårda arbetet lämnar de åt andra. Att engagera sig helhjärtat i ett parti, arbeta sig uppåt i en institution eller bygga grunden för en rörelse som överlever en själv kräver år, och det ger sällan några applåder i flödet.

Ändå vill jag inte avfärda maximalisterna. Man måste skilja på två sorter.

Read more

Veckobrev #37-2026 (läs tidigare veckobrev här)

I flödet finns en politik som alltid har folket med sig. Den är ren och kompromisslös, och varje gillande bekräftar att alla egentligen tycker som vi. Bland väljarna har den sällan något stöd att tala om. Den här veckan skriver jag om varför så många i nationella kretsar läser rummet fel, och om vad det kostar den som vill ha verkligt inflytande. Jag vet hur det låter inifrån, eftersom jag själv har låtit så.

Henrik Vinge, vice partiledare för Sverigedemokraterna, får frågan hur han skulle rösta om Sverige höll folkomröstning om EU i dag. Han svarar att han skulle rösta för att stanna. Signaturen Plainview lade ut klippet på X i helgen. Vinges argumentation har klippts bort. Reaktionerna har inte det.

De kom snabbt och de lät likadant. Vinge har sålt ut, SD har blivit ett parti bland andra. Riktiga nationalister vill ut ur EU heter det, och ett parti som inte driver frågan sviker sina väljare.

Jag gav mig in i diskussionen. Ingen av dem som krävde att SD ska driva utträde hade frågat sig hur många som står bakom kravet, trots att svaret finns i offentlig statistik som uppdateras varje år.

Vad siffrorna säger

Tolv procent av svenskarna vill lämna EU. Så många tyckte i den senaste mätningen från SOM-institutet vid Göteborgs universitet att förslaget om utträde är bra, medan 70 procent tyckte att det är dåligt. SCB mätte i maj och kom fram till att två av tre svenskar är för medlemskapet och en av nio emot.

Invändningen från sidlinjen brukar gälla SD:s väljare. Det är ju dem partiet ska företräda.

Fler SD-väljare vill stanna än lämna. Bland partiets sympatisörer tycker 33 procent att utträde är ett bra förslag och 43 procent att det är dåligt. På frågan om själva medlemskapet är 38 procent för och 27 procent emot. När Vinge säger att han skulle rösta för att stanna talar han för den största gruppen bland sina egna väljare.

År 2016 tyckte 59 procent av SD:s sympatisörer att Sverige borde lämna. Sedan dess har andelen fallit med 26 procentenheter. Kravet från sidlinjen är i praktiken att partiet ska gå tillbaka till en hållning som väljarna själva har övergett.

Svenskarna vill ha ett mindre EU. När SOM frågar om makt ska föras tillbaka från Bryssel till medlemsländerna svarar 48 procent att det är ett bra förslag. Euron vill en majoritet inte ha, och ett Europas förenta stater lockar ungefär var sjunde. Utträdeskravet tar en hållning som nästan varannan svensk delar och gör om den till en som var åttonde delar, vilket är en märklig affär för den som vill vinna något.

I hela SOM:s material finns bara en grupp där fler stödjer utträde än avvisar det, nämligen de som inte alls är nöjda med hur demokratin fungerar i Sverige. Gruppen är liten. Kravet lever bäst där misstron mot hela systemet redan är total, och där fungerar det mer som ett kännetecken än som ett förslag.

Samma mönster finns i invandringsfrågan. Där är avståndet mellan bubblan och majoriteten större, och det har jag sett inifrån.

Read more

—

Foto Richard Jomshof: Landstingshuset, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Dela

Prenumerera nu

Veckobrev #36-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Varför hyllar nationalister Moskva och Teheran?

Delar av den nationella rörelsen har tagit över vänsterns postkoloniala världsbild. Europa är förövaren, och varje fiende till väst blir en bundsförvant. Jag har stått mitt i den utvecklingen, bland människor jag sett upp till och arbetat med.

Denna vecka skriver jag personligt om hur antiimperialism blir antieuropeism och om vad som hände när mitt eget teoribygge mötte verkligheten. Till sist förklarar jag varför vi inte har någon anledning att skämmas över Europa.

Texten är omkring 2 300 ord. Trevlig läsning!

Materialet på kansliet

När jag 2002 började engagera mig i Nationaldemokraterna låg det kampanjmaterial om Tibet på partikansliet i Stockholm. Det var från året innan, när Peking tilldelades sommar-OS och partiet protesterade i solidaritet med tibetanerna. Jag var inte med på den demonstrationen. Jag såg affischerna och fick höra de äldre berätta.

Ingen förklarade varför ett svenskt nationalistiskt parti brydde sig om Tibet. Det behövdes inte. Varje folk har rätt till sitt land, tibetanerna hade förlorat sitt, och därför stod vi på deras sida.

Våren 2003 stod jag själv på gatan mot Irakkriget. Samma princip, en annan stormakt.

Tanken var enkel. Den hade en styrka som jag förstod först långt senare, nämligen att den var symmetrisk. Den frågade aldrig vem som var fiende till vår fiende. Den frågade vilket folk som förlorade sitt land och till vem.

En sköld och en utopi

Jag ska vara ärlig om varför etnopluralismen lockade mig. Den löste ett personligt problem.

Jag mötte svenskfientlighet i det mångkulturella samhället och ville att mitt folk skulle överleva. Samtidigt kunde jag inte identifiera mig med rasismen, och rasist var det sista jag ville vara. Etnopluralismen gav mig en väg ut. Om varje folk har samma moraliska rätt till ett hemland och till självbestämmande kan ingen kalla mig rasist för att jag kräver den rätten för svenskarna.

Kritikerna såg saken annorlunda. Den franske filosofen Pierre-André Taguieff beskrev 1988 i La Force du préjugé hur rasismen flyttat från biologin till kulturen, och han kallade resultatet differentialistisk rasism. En sköld, alltså. Jag trodde på det jag sa, och det gjorde de flesta jag kände. Men jag kan inte låtsas att det var en slump att den tanke jag fastnade för också skyddade mig mot det ord jag fruktade mest.

Det verkliga problemet låg på ett annat plan. Etnopluralismen var en moralfilosofi, och som politisk analys var den fattig. Den sa vad som borde vara men ingenting om vem som skulle se till att det blev så. Om maktkamp och geopolitik hade den inget att säga.

Tibet visar det. Alla höll med om att tibetanerna hade rätt till sitt land. Tjugofem år efter att affischerna låg på kansliet står Tibet fortfarande under Peking. Principen var riktig och helt maktlös.

I dag ser jag etnopluralismen som en utopi. I en perfekt värld vore det så, och man kan bära den som vision. Men världen fungerar inte efter önskemål. Sverige måste sätta Sverige först och Europa måste sätta Europa först. Vi bör göra det utan att skada eller missgynna andra folk, och för det mesta går det. När konflikten ändå står mellan oss och dem väljer man oss. Det är det mest naturliga av allt.

Read more

Veckobrev #35-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Revolutionen uteblev. När jag skanderade slagord på gatorna under 2000-talet trodde jag att den stod för dörren. Jag delade ut tusentals flygblad i veckan och byggde aktivistgrupper över hela landet. Det var bara en tidsfråga. Så tänkte jag, och så tänkte de flesta omkring mig.

Om bara svenskarna fick se statistiken. Om de bara fick höra berättelserna från oss som tvingades växa upp i de allt mer avsvenskade områdena. Då skulle de väl vakna? Då måste de väl gå man ur huse och kräva förändring, eller åtminstone rösta för stoppad invandring?

Så naiv jag var. Så liten min förståelse var, för både människan och världen.

Jag var långt ifrån först. Jag talade med dem som varit engagerade före mig. De som sedan 1970-talet stått på barrikaderna och förklarat att massinvandringen och det mångkulturella samhället skulle innebära slutet på allt vi värdesätter med Sverige. Några av dem hade grundat Bevara Sverige Svenskt. Andra var så övertygade om den stundande revolutionen att de på 1990-talet samlade vapen och gjorde sig redo för den slutgiltiga striden.

De senare var galningar, och det ska sägas rent ut. Det fanns också kufar, som fastnat i konspirationsteorier eller snöat in på något väldigt litet. Varje rörelse som stöts ut i kylan drar till sig sådana.

Men de allra flesta var vanliga människor som verkligen ville sitt land och sitt folk väl. De fick utstå mycket skit. De sa saker som i dag är mainstream i den politiska debatten, och fick plikta för det med sina jobb och sitt anseende på ett sätt som saknar motstycke i svensk demokratisk historia.

Hade man lyssnat på dem då, eller på oss för 25 år sedan, hade vi sluppit oerhört många av de problem vi ser i dag. Förnedringsrånen, klanerna, undanträngningen och islamiseringen hade inte varit något svensken behövt tänka på alls.

Det kan vi konstatera.

Men när det är konstaterat måste vi sluta blicka bakåt och i stället fråga oss vad vi kan göra framåt. Det är här jag menar att många ”nationella” har hamnat fel, och det på två sätt.

Det första är ressentimentet. Stora delar av den nationella miljön drivs av det. Det är sällan helt ogrundat, men det är heller aldrig särskilt konstruktivt. Den som lever på oförrätter lär sig till slut att definiera sig genom dem. Oförrätten blir en identitet i sig, och en väldigt fattig sådan. Man kan ägna ett helt liv åt att ha fått rätt och ändå inte ha åstadkommit någonting.

Det andra är att man sitter fast i en politisk modell anpassad för förra årtusendet. Man kan ha principiellt rätt. Det spelar ingen roll om man aldrig kan få makt, eller om politiken aldrig kan genomföras. Då förblir man möjligen en intressant tankesmedja. Man blir aldrig den maktspelare som alla som faktiskt vill förändra något borde ha ett intresse av.

Read more

Veckobrev #34-2026 (läs tidigare veckobrev här)

I går tillbringade jag dagen på ett större badhus i Skövde. Ett sådant med vattenrutschkanor och vågmaskin, där fotsvampen ingår i entrépriset.

Det var för mycket folk för min smak. Men man håller minen för barnen. Deras outtröttliga vandring uppför trapporna för att åka samma rutschkana för femtioelfte gången ska inte behöva förstöras av en pappa som hellre hade suttit någonstans i tystnad med en bok.

Så jag stod där, blöt och tålmodig. Och fick tillfälle att betrakta det pågående folkutbytet i badbyxor.

Sydpoolen, förra årtusendet. Andelen utomeuropéer på badet i Skövde påminde om äventyrsbadet Sydpoolen i Södertälje, dit vi åkte på nittiotalet för att “äventyrsbada”. Min uppskattning är att européerna fortfarande utgjorde en majoritet, kanske uppemot tre fjärdedelar. Skillnaden mot nittiotalet låg någon annanstans: i antalet burkinis och besläktade heltäckande muslimska badplagg.

De sticker ut. Och jag retade mig på dem. Först förstod jag inte varför. Ett folkutbyte är ett folkutbyte, oavsett om det sker i tangatrosor eller i heltäckande polyester. Hygienargumentet köper jag inte heller; plaggen såg ut att vara sydda i samma material som alla andra baddräkter, de skylde bara mer. Och i grunden bryr jag mig inte om vad folk badar i, så länge de trivs i det.

Så vad var det då?

Symboliken. Det var den som stack i ögonen. Burkinin ropar ut sitt budskap över hela bassängen: vi har kommit hit, och vi tänker inte anpassa oss till ert land. Den fungerar som en flagga nedborrad i marken av en kolonisatör. Minareterna i våra svenska städer ropar ut samma sak. Ibland bokstavligen.

Burkinin påminner mig om att det svenska Sverige är ett minne blott. Det lever kvar på sina håll, men bit för bit förändras landet av att människor från andra sidan jorden flyttar hit. De blir sällan en del av oss. Deras närvaro tränger på sikt undan oss.

Jag talar inte om någon plan. Inte ens om en uttalad vilja hos de här människorna; människor tänker sällan så långsiktigt. Jag talar om resultatet av deras närvaro. En grupp som inte assimileras men som växer skapar en undanträngningseffekt. Det är aritmetik.

Vänsterliberalernas standardreplik är att folkutbytet är en konspirationsteori. Men när jag, och många med mig, talar om folkutbytet gör vi det varken utifrån en konspiration eller en teori. Vi konstaterar ett resultat.

Om fler ickesvenskar flyttar till och etablerar sig i Sverige än vad det svenska folket självt förmår återväxa med, alltså antalet födda minus antalet döda under samma period, så byts det folk som utgör befolkningen ut. Folk och befolkning är två olika begrepp. Det är hela poängen. Man kan tycka att bytet är oproblematiskt, men det är en annan diskussion.

Där står jag alltså, bredvid några snoriga ungar från Tidaholm som är arga för att deras mamma sagt att det är dags att åka hem, och betraktar det flytande folkutbytet. Då minns jag ett samtal från några dagar tidigare, med en bekant som är djupt engagerad muslim. Han var uppåt över valresultatet. Antalet muslimer i Sveriges riksdag såg ut att fördubblas, berättade han. Om det stämmer har jag inte ens dubbelkollat.

Han nämnde inget parti. Bara att de var muslimer. Det var det som räknades. Hans grupp skulle få mer makt.

Read more

Veckobrev #33-2026 (läs tidigare veckobrev här)

I morgon är det val till Sveriges riksdag. Och kommuner. Och regioner. Vilket är jäkligt dumt. De borde så klart vara på olika dagar, så att det blir fokus på kommunpolitik när kommunpolitiker ska väljas, och regionpolitik när det ska väljas till regionerna.

Men det är inte det viktigaste, eftersom det i morgon också är min födelsedag. Jag fyller 44, och därför skriver jag det här veckobrevet en dag tidigare än jag brukar.

Jag har varit politiskt intresserad och engagerad i ungefär 25 av de 44 åren. Men aldrig tidigare har det varit valdag på min födelsedag. Nu kanske det inte betyder något, men nog hoppas jag på en födelsedagspresent i form av att det inte blir någon rödgrön vinst. Skulle det ändå bli det så tänker jag hursomhelst tillbringa kvällen med goda vänner, god mat och bedövningsdryck.

I morgon kommer jag gå till vallokalen och rösta på Sverigedemokraterna. Jag tror det är första gången jag gör det. Tidigare har jag röstat på små partier utanför riksdagen. Att jag inte gör det i år har fått en del uppmärksamhet bland de renläriga på internet. Jag såg till och med någon med stirrig blick och vattenkammad frisyr som gormade något om att jag var en “förrädare” rätt in i kameran.

En förrädare av vadå? Den sektliknande del av “den nationella rörelsen” som jag i över ett årtionde sagt att jag inte vill vara en del av?

Man kan inte förråda något man inte har en lojalitet till. Men för sakens skull, låt mig förklara hur det kommer sig att jag inte vill ha med den “rörelsen” att göra. Hur jag i deras ögon blev en “förrädare”.

Read more

Veckobrev #32-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Sedan min första valrörelse 2002 har jag återkommande stött på en människa som vet precis hur Sverige ska räddas. Det egna partiet är lösningen. Allt hänger på att tillräckligt många begriper det före valdagen.

Jag har själv varit den människan flera gånger. Jag känner igen hur övertygelsen gör det lätt att förklara både de egna misslyckandena och andras ovilja att ansluta sig. Betydligt svårare blir det att lyssna.

Du kanske också känner igen dig.

Till en början handlar det om hopp. Du har hittat människor som ser det du ser, som vågar säga sådant andra undviker och som tycks vilja göra något åt eländet. Du engagerar dig. Ger av din tid, försvarar partiet och försöker få andra att förstå.

Med tiden har du lagt ned så mycket av dig själv att kritik mot partiet börjar kännas som kritik mot ditt eget omdöme. Den som ifrågasätter strategin får höra att han splittrar. Den som vill lägga sin kraft på annat sviker när det gäller. Någon som delar större delen av din samhällssyn men drar andra slutsatser kan rentav framstå som mer motbjudande än en vanlig politisk motståndare.

Han borde ju veta bättre.

Sedan kommer valet och alldeles för få röstar som du hade tänkt dig.

Förklaringarna infinner sig snabbt. Medierna ljög. Väljarna skrämdes. Ett annat parti stal uppmärksamheten. Kanske var det rentav skapat för ändamålet, en kontrollerad opposition med uppgift att suga upp just era röster.

Nästa val går ungefär likadant. Förklaringen får justeras.

Efter några sådana omgångar borde åtminstone en misstanke få plats: det kanske inte finns något större folkligt stöd för partiet. Människor kan ha hört vad det säger och ändå valt bort det. De kanske misstror företrädarna, ogillar delar av politiken eller har andra prioriteringar. Att du tycker att deras skäl är dåliga får inte deras röster att upphöra att räknas.

Det där kan vara förbannat svårt att ta in när man har satsat flera år.

Visst kan medier behandla ett parti illa. Konkurrenter kan spela fult. Sådant ska granskas och beläggas. Men om varje nederlag bekräftar att ni hade rätt från början har ni ordnat det mycket bekvämt för er. Då finns det inget valresultat som tvingar fram en omprövning.

Och om varje konkurrerande initiativ kallas kontrollerad opposition behöver ni aldrig fundera över varför människor hellre söker sig dit.

Read more

Veckobrev #31-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Staketet runt din mark stoppar ingen som verkligen vill ta sig in. Ett par spjälor och en grind håller inte tillbaka en beslutsam människa. Vad staketet gör är att märka ut var ditt slutar och någon annans börjar. Det fungerar därför att vi är överens om vad den markeringen betyder, och därför att det finns en rättsstat som beivrar den som struntar i den. Utan den överenskommelsen är staketet en bit trä i gräset.

Men fungerar det, så begränsar det andras rörelsefrihet. Och samma begränsning är skälet till att du kan bygga och odla innanför utan att någon starkare tar marken ifrån dig i morgon. Begränsningen och möjligheten är samma sak.

Så ser jag på statens uppgift. Den ska finnas till för att göra oss fria, och den gör det genom att sätta upp ett fåtal tydliga staket, försvara dem och sedan lämna oss i fred innanför dem. Verklig frihet uppstår inte i frånvaron av gränser. Den uppstår när gränserna är få, kända och försvarade.

Två ytterligheter står i vägen för den ordningen. Den ena säger att nästan varje begränsning av individen är ett övergrepp, och att friheten maximeras när var och en får göra precis vad han vill. Det fungerar utmärkt så länge alla andra är hyggliga. Men utan någon som försvarar äganderätten är din mark din bara fram till dess att någon starkare bestämmer sig för att den är hans, och utan någon som upprätthåller avtal blir handeln en fråga om vem som har mest folk med sig.

Den andra ytterligheten ser staten som lösningen på varje problem. Varje missförhållande kräver en ny regel. Varje olycka en ny myndighet. Varje orättvisa ett nytt bidrag. Varje olämpligt mänskligt beteende en ny handlingsplan. Kvar står till slut en människa som är tryggt inbäddad i staten och som inte kan bygga ett skjul på sin egen mark utan att fråga om lov.

Jag vill ha tydliga gränser och stor frihet innanför dem.

Odalbonden och entreprenören är för mig den högerradikala tankens två gestalter. De ser olika ut, men de behöver samma sak. Bonden måste veta att marken han arbetar på fortfarande är hans i morgon. Entreprenören måste veta att spelreglerna inte ändras därför att en politiker behöver visa handlingskraft före nästa mätning. Båda behöver äganderätt och förutsägbarhet. Båda behöver rätten att fatta sina egna beslut och sedan leva med följderna.

Det är en betydligt intressantare frihet än den konsumtionssamhället bjuder på. Att välja mellan femtio sorters tandkräm är ingen frihet värd namnet. Att köpa en bit mark och bygga någonting där är det. Att starta ett företag, bilda familj och skapa någonting som står kvar när man själv är borta.

Odlingsfrihet kallar jag det. Jag menar odling i vidare mening än potatis och morötter.

Read more

Veckobrev #30-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Jag sitter och skriver ett anförande som heter Efter valet. Valet hålls den 13 september. Anförandet hålls den 29 augusti.

Det är ingen felskrivning.

I flödet handlar allt redan om den trettonde. Mätningar som rör sig inom felmarginalen och ändå får en rubrik. Liberalerna och spärren, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Uträkningar om stödröster som förutsätter att väljarkåren är ett schackparti och att någon annan är pjäserna. En del frågar mig hur jag tänker rösta. Ibland har jag inte svarat. Ibland har jag gett motstridiga uppgifter, beroende på dagsformen. Det är ingen medveten protest. Jag tänker rösta. Svaret säger bara påfallande lite om vad jag faktiskt gör.

Den intressanta dagen är inte den trettonde.

Vad gör du den 14 september?

Valdagen är den enda dag då det svenska samhället fortfarande beter sig som ett folk. Man går till skolan man en gång gick i. Man står i kö bland grannar man annars nickar åt. Någon delar ut kaffe. På kvällen sätter man sig framför en valvaka där seriösa människor kommenterar staplar i realtid, och nästa morgon står valdeltagandet i tidningen som ett friskhetsintyg. Åttiofem procent. Vi är alltså friska.

Jag menar det inte hånfullt. Det finns något värdigt i den dagen. Problemet är inte högtiden.

Problemet är proportionerna. I båset känns det som makt. Du håller papperet i handen, du är ensam bakom skärmen, och i en sekund är hela apparaten din. Sedan lägger du kuvertet i lådan och går ut i septemberljuset. Handlingen räknas. Den räknas ungefär lika mycket som var och en av de tusen andra saker du gör under de fyra år som följer. Skillnaden är att den här enda handlingen får all uppmärksamhet, medan de övriga tusen inte får någon alls.

För under valet ligger något som inte står på valsedeln. Myndigheterna som skriver föreskrifterna. Avtalen som redan är undertecknade. Utredarna, tjänstemannakåren, EU-rätten, budgetramarna, hela det maskineri som fortsätter arbeta oavsett vem som håller presskonferens. Titta på migrationspolitiken den här mandatperioden. Under 2023, 2024 och 2025 beviljade Migrationsverket sammanlagt omkring 285 000 uppehållstillstånd till personer som sökte för första gången. Kurvan pekar nedåt, det ska sägas, från 102 000 till 89 000 om året. Under tiden har Tidöpartierna sålt hårdare utvisningar som om det vore en annan politik. Det är inte hyckleri. Det är hur en apparat fungerar när man byter ansikte på den.

Regeringen byts på en kväll. Riktningen ändras långsammare, och av betydligt mer än regeringar.

Felet ligger alltså inte i valet. Det ligger i växelkursen. Vi lägger fyra års hopp och ilska i en enda handling som tål kanske en hundradel av det, och när växeln uteblir kallar vi det svek.

Låt oss ta de två möjliga utfallen under valnatten i tur och ordning, för de leder till samma plats.

Först förlustnatten. Du vet redan hur den låter. Svek. Röstfusk. Fel kandidat, fel kampanj, fel taktik i slutveckan. Någon startar ett nytt parti innan veckan är slut. Under hösten går energin åt till att förklara varför det gick fel, och förklaringarna blir efter hand skickligare än politiken de skulle ersätta. Ingenting byggs. Det känns bara som arbete, för det är intensivt.

Sedan vinstnatten. Lättnaden i rummet. Nu händer det. Man skålar, man delar klipp, man skriver att svenska folket äntligen har talat. Sedan börjar väntan på regeringsförklaringen. Sedan på propositionerna. Sedan på utredningen som ska ligga klar lagom till nästa mandatperiod. Fyra år senare står du i samma kö till samma skola och undrar var tiden tog vägen.

Poängen är inte att nätterna är lika bra eller lika dåliga. De skiljer sig, och skillnaden spelar roll för människor som lever här. Poängen är att båda bjuder in till samma tanke: att röstsedeln var insatsen. Att du har gjort ditt.

Det är den tanken jag vill åt. Inte partiet du kryssar.

Så rösta. Det är bättre att rösta än att låta bli, och den som påstår motsatsen har förväxlat trötthet med analys. Lägg din röst på det parti som står dig närmast och gör det utan skam. Sedan har du fyra år kvar, och det är dem jag vill tala om.

Read more

Här satt Martin Luther efter riksdagen i Worms och översatte Nya testamentet från grekiska till tyska. Hans arbete bidrog till att forma ett gemensamt skriftspråk över ett tyskt område som fortfarande var politiskt splittrat.

Nästan trehundra år senare samlades studenter här under Wartburgfesten 1817. De krävde tysk enhet, politiska reformer och en framtid bortom småstatsväldet.

I den här filmen besöker jag Wartburg och berättar om sambandet mellan språk, kultur, historiskt minne och nationell identitet.

För innan Tyskland blev en stat fanns redan berättelserna, språket och känslan av att tillhöra något större.

Nationer börjar inte vid gränsposteringen.

De börjar i människors medvetande.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Den här veckan blir veckobrevet något annat. Jag lyssnade nyligen på den här intervjun med Daniel Koktajlo och har funderat mycket på den. I stället för att resonera om den tekniska utvecklingen tänkte jag pröva att gå några år framåt och se tillbaka på vår tid därifrån. Resultatet blev en novell om ett krig som ingen ville kalla ett erövringskrig, en soldat som behövdes just därför att maskinerna klarade sig utan honom, och en framtid som kanske redan har börjat.

Sista godkännandet

Sydkinesiska havet, januari 2031

Det första Brian såg när han vaknade var barnets vänstra hand.

Joann hade skickat bilden medan han sov. Fem vita streck mot kornigt svart, fingrarna böjda som om de höll om något. Själva barnet gick knappt att urskilja. En panna kanske, ryggradens svaga pärlband. Under bilden stod bara:

Hon vinkade åt dig.

Brian läste meningen tre gånger. Sedan låste han skärmen och lade handen över bröstfickan där telefonen inte längre låg.

Klockan var 03.40 ombord. Fartygets dygn följde fortfarande amerikansk västkusttid, fast de befann sig i norra delen av Sydkinesiska havet, drygt tvåhundra mil söder om Peking. Utanför skrovet låg natten över vattnet. Här nere fanns inget hav, bara ventilationens torra sus och lukten av plast som hade blivit varm för många gånger.

Kapten Ortiz stod bakom hans stol med en pappmugg i handen.

”Sov du?”

”Ja, ma’am.”

”Bra.”

Hon frågade aldrig hur länge. Alla ombord hade lärt sig att en lögn räckte om den var kort.

Brian satte på sig glasögonen. Väggen framför honom försvann och ersattes av en svart himmel sedd från 18 000 meters höjd. Längst ned glimmade en kustlinje. Shandonghalvön. Gula havet låg som en mörk kil bakom de sex farkosterna.

De hade startat från tre olika platser. Två från ett bergsrum på norra Luzon, två från en koreansk motorväg som byggts om till startbana, två från en plattform som enligt de offentliga kartorna fortfarande var ett containerfartyg. Nu hade de samlats till en formation och vänt nosarna mot Peking.

Brian flög ingen av dem. Det hade han förstått redan under utbildningen i Nevada, även om instruktörerna fortsatte att kalla honom pilot. Farkosterna valde höjd, väg, hastighet och motmedel själva. De talade med satelliterna, jämförde luftvärnsradar, bedömde falska mål och bytte taktik flera gånger i sekunden. Om Brian försökte ge en sämre order fick han en gul varning. Om han försökte ge en farlig order blev varningen röd. Om han stod fast försvann reglaget.

Hans uppgift var att finnas där när någon måste trycka på GODKÄNN.

Sex gröna ringar pulserade på väggen.

”Förbindelse?” frågade Ortiz.

”Stabil på fem. Kestrel sex går via reservlänken.”

”Hotbild?”

Brian såg svaret innan hon talat färdigt.

”Måttlig. Två J-50 från Cangzhou, men Morrow bedömer att de vänder mot skenmålet.”

Morrow var koalitionens stridsledningssystem. Ingen kallade det artificiell intelligens längre. Sådana ord hörde hemma i kongressförhör och gamla filmer. Morrow var beslutsstöd, samma formulering som myndigheterna använde om systemen som skrev domar, fördelade organ och räknade ut vilka bostadsområden polisen kunde överge.

På skärmen vek de kinesiska planen av åt öster.

Ortiz drack sitt kaffe.

”Morrow hade rätt.”

Det hade Morrow nästan alltid.

Målet kallades Anläggning 14. Officiellt var det ett geologiskt forskningscentrum i bergen norr om Peking. Satellitbilderna visade tre låga byggnader, en parkering och en väg som slutade vid ett skogsbryn. Under marken fanns enligt underrättelserna sexton våningar, fyra slutna reaktorer och mer beräkningskraft än vad hela Europa hade förfogat över före pausen.

Det var där Kina hade brutit mot avtalet.

Brian mindes undertecknandet 2028. Hans far hade dukat i vardagsrummet framför teven och öppnat en flaska som han sparat sedan Brian föddes. Presidenter och premiärministrar satt i en halvcirkel i Genève, även de som några månader tidigare hade anklagat varandra för att försöka utrota mänskligheten. De skrev under med likadana pennor. Kommentatorerna talade lågt, som under en begravning.

Genèveprotokollet stoppade all träning över den fastställda beräkningsgränsen. Befintliga modeller fick användas men inte förbättras. Nya arkitekturer skulle rapporteras till Internationella modellmyndigheten, testas i öppna anläggningar och godkännas enhälligt av rådets tjugotvå medlemsstater. Inspektörer från Washington fick gå in i kinesiska datahallar. Kinesiska inspektörer fick göra samma sak i Arizona och Oregon. Varje träningskörning lämnade ett spår som alla kunde se.

Fadern hade höjt sitt glas.

”De hann stänga dörren.”

Modern hade frågat vilken dörr han menade.

”Den sista.”

Då hade båda fortfarande arbete. Han underhöll försäkringsbolagets betalningssystem. Hon handlade upp läkemedel åt tre sjukhus. Ett år senare skötte en modell bådas avdelningar. Fadern fick tre månaders omställningsbidrag och en virtuell rådgivare som föreslog att han skulle utbilda sig till samtalsvärd för äldre. Modern fick stanna två veckor längre för att kontrollera att modellen som ersatte henne inte hallucinerade. Sedan behövde den inte kontrolleras längre.

När Brian tog värvning hade åttio procent av de gamla jobben försvunnit. Regeringen kallade det befrielse från lönearbete. Hans far kallade det tisdag.

”Pilot?”

Ortiz röst drog honom tillbaka till rummet.

En av de gröna ringarna hade blivit bärnstensfärgad.

Read more

Läser intervjun med Sanna Hill i Dagens Nyheter. Vi är Facebookvänner, Sanna och jag, men vi har bara träffats i verkligheten någon enstaka gång. Senast i Milano 2013, tror jag. Att denna typ av artikel skulle komma hade jag dock väntat mig, med tanke på några av hennes senaste Facebookinlägg och vänskap med vänsterextremister.

När jag läser intervjun slås jag av att hon har rätt i mycket av sin ”kritik” mot dem hon valt att umgås med. Hon (eller författaren) väljer att kalla detta för den ”nationalistiska rörelsen” men det är precis lika oärligt som DN brukar vara. Jag, och vi som idag driver Vårdkasen, har under lång tid riktat liknande kritik mot både ”manosfären” och konspirationsteoretikerna, och förklarat behovet av att hålla dem borta från nationalismen. Vi har använt våra kanaler för att inte bara berätta att de har fel, utan också för att erbjuda alternativ.

Men genomgående för Sannas uttalanden är att hon inte verkar ta något eget ansvar. Så djupt sitter kanske det konspirationsteoretiska tänkandet fortfarande. Det är hon som aktivt valt att bli ihop med dömda kvinnomisshandlare, arbeta med dem och skaffa barn med konspirationsteoretiker. Men just oviljan att ta eget ansvar sträcker sig uppenbarligen längre än bara till de valen.

Att hon och hennes tidning blev taltrattar för Kreml berodde tydligen på ”naivitet”. Det är ett bekvämt sätt att fly undan ansvar.

Kanske var det enkelt att vara ”naiv” så länge presstödet flödade. När resorna till Moskva och Mellanöstern för att träffa Europas fiender kunde finansieras. Kanske blev det betydligt sämre stämning när man skulle stå på egna ben och faktiskt börja ta ansvar. Jag vet inte. Och det spelar inte så stor roll. Hon har uppenbarligen brutit sig ur minst en destruktiv relation och flytt med sin son, och det finns inget så starkt som en mor som vill skydda sitt barn. Jag hoppas hon nu får frid och möjlighet att göra något som stärker henne i livet och som ger hennes son en trygg uppväxt.

Jag är bara ännu mer övertygad om att vi gjort rätt som konsekvent sparkat ut eller brutit med kvinnohatare, kufar och knarkare. Det är sådana typer som idag tillåts fronta andra organisationer och projekt och som en del ”naiva” nationalister sätter sin tro till och öser sina resurser över.

Vi har kanske inte valt den enklaste vägen. Men jag är övertygad om att vi valt den rätta. Även om vi så klart trampar snett ibland.

Och jag är väldigt glad att jag har noll och ingenting med Sanna Hills ”rörelse” att göra.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Dela

Prenumerera nu

I helgen deltog jag i en träff med en gemenskap här i Tyskland som jag lärde känna under åren då jag bodde i landet.

Genom åren har jag lärt känna många människor där och själv blivit en del av gemenskapen. Där finns gamla aktivistveteraner och yngre människor, politiker, jurister, arbetare och familjer. Människor med olika bakgrund och olika roller, men med en lång gemensam historia.

Många av dem har upplevt saker tillsammans som de flesta politiska bekantskaper aldrig behöver prövas mot. Framgångar och nederlag, konflikter, rättsprocesser och repression. Den politiska repressionen i Förbundsrepubliken Tyskland är dessutom betydligt hårdare än vad de flesta svenskar känner till.

Men träffarna handlar sällan bara om politik. Man äter tillsammans, pratar om barnen, frågar vem som bytt arbete och vem som har problem med hälsan. Man sjunger gamla sånger och berättar historier som några runt bordet har hört hundratals gånger tidigare.

Just detta har gjort starkast intryck på mig genom åren. Gemenskapen finns kvar också när den politiska aktiviteten inte längre står i centrum för varje enskild människa.

På träffen mötte jag en gammal vän som jag inte hade sett på mycket länge. Han har tillbringat många år bakom murar i en dom som bara kan ses som politisk.

När vi fick syn på varandra blev det en lång kram, mycket skratt och sedan den där korta osäkerheten som uppstår när man inte riktigt vet var man ska börja. Vad frågar man en människa som har suttit inspärrad i åratal?

Read more

Det tyskspråkiga Europa var uppdelat mellan kungariken, furstendömen och fria städer. Men bland unga studenter växte tanken fram att tyskarna redan utgjorde en nation, även om nationen ännu saknade en gemensam stat.

Burschenschaftsrörelsen blev därför mer än en studenttradition. Den förenade nationell enhet, politisk frihet, personlig bildning och livslånga förbund mellan generationer. Medlemmarna organiserade sig kring en framtid som ännu inte existerade och förde idén vidare genom förbud, censur, revolutioner och politiska omvälvningar.

I den här filmen besöker jag Burschenschaftsdenkmal i Eisenach och berättar om den första Burschenschaft i Jena, Wartburgfesten 1817, Karlsbadbesluten, revolutionen 1848, det tyska rikets grundande och monumentets öde under senare politiska system.

Men berättelsen handlar också om något större:

Varför räcker det inte att människor delar samma åsikter?
Hur formas människor som kan bära institutioner?
Och varför måste en nationell rörelse bygga gemenskaper som överlever både kampanjer och enskilda ledare?

En publik kan upplösas på några dagar.

En institution kan överleva sina grundare.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Veckobrev #27-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Året var 2007 och jag besökte en tysk vän i Jena. Eller snarare i en förort till Jena, byggd i den östtyska stil som kallas Plattenbau och som påminde om ett svenskt miljonprogramsområde.

Husen var ungefär lika vackra som ordet antyder.

Området verkade också ha ungefär samma socioekonomiska sammansättning som ett svenskt miljonprogram: arbetarklass, arbetslösa och människor som inte stod först i kön när återföreningens välsignelser delades ut. Skillnaden var att området fortfarande beboddes av tyskar. Där fanns tyska pubar i stället för klanbaserade närbutiker, och kvällens kulturella konflikt stod mellan olika sorters öl.

Det passade mig utmärkt.

Besöket innehöll sådant som hör Thüringen till. Öl, schnitzel, Thüringer bratwurst och mer öl. Det var vinter och minusgrader, vilket gav oss goda skäl att tillbringa större delen av tiden inomhus med mat framför oss.

En dag frågade min vän om vi skulle gå och bada.

Badhus är en rimlig tysk lösning på problemet att vintern är kall och havet långt borta. I Sverige har nästan varje mindre ort en badsjö inom cykelavstånd. I Thüringen får man söka sig till en tempererad bassäng och betala inträde.

Jag hade förstås inte packat badshorts inför en vinterresa till det forna Östtyskland, men min vän lånade mig ett par. Vi gick till badhuset, som såg ut ungefär som större badhus brukar göra. Några bassänger, en barnavdelning, en vattenrutschkana och den välbekanta doften av klor.

Efter en stund sa min vän:

”Let’s go in the Sauna.”

”Sure”, svarade jag.

Jag hade bastat förr. Svenska badhus brukar ha en bastu i anslutning till omklädningsrummet, en för herrar och en för damer. Jag har dessutom släkt i Tornedalen, där bastun ligger närmare religion än friskvård. Men där sker den inom familjen, eller åtminstone bland människor som man redan sett göra andra pinsamma saker.

Jag ansåg mig med andra ord kvalificerad.

Vi gick dock inte mot omklädningsrummen. Min vän ledde mig i stället till ett vändkors där man betalade extra för att komma in. På andra sidan stod en barsk tysk dam. Hon gav oss varsin badrock och sa sedan något som jag inte förstod.

På den tiden kunde jag ingen tyska, så jag log på det sätt man gör när man vill signalera att man är en artig utlänning som inte begriper någonting.

Damen pekade på mina badshorts. Sedan gjorde hon en bestämd rörelse med fingret: av med dem.

Jag vände mig mot min vän. Han hade redan badbyxorna i handen och höll på att ta på sig badrocken.

Det fanns uppenbarligen inget förhandlingsutrymme.

Jag krängde av mig badshortsen under badrocken med samma försiktiga gymnastik som när man byter om under en handduk på stranden. Det gäller att hålla tyget på plats, behålla balansen och samtidigt försöka se ut som om man inte är det minsta rädd för att blotta sig inför en barsk tysk kvinna.

Ansträngningen skulle snart visa sig helt bortkastad.

Runt nästa hörn öppnade sig det som tyskarna kallade Sauna.

Det var inget litet träklätt rum med ett elektriskt aggregat i ena hörnet. Det var ett eget badhus. Där fanns flera bastur, en ångbastu, bubbelpooler, en vanlig pool, en utomhusbassäng och en bar.

Överallt fanns nakna människor.

Nakna män. Nakna kvinnor. Unga och gamla. Några simmade i bassängerna. Andra låg utsträckta på solstolar. Ett par satt i badrock vid baren och drack öl, vilket åtminstone gav mig hopp om att kläder fortfarande var tillåtna i vissa delar av anläggningen.

Jag sa ingenting. Jag försökte orientera mig och spelade världsvan, fortfarande tryggt insvept i min badrock.

Read more

Jag befinner mig utanför Eisenach i Thüringen, vid minnesstenen över den preussiske löjtnanten Friedrich Hellwig. Här utspelade sig den 17 oktober 1806 en händelse som knappast förändrade Europas historia, men som ändå säger något väsentligt om handlingskraft, ansvar och motstånd.

Tre dagar tidigare hade Napoleon besegrat den preussiska armén vid Jena och Auerstedt. Nederlaget var militärt förödande, men det verkligt anmärkningsvärda var hastigheten med vilken hela den preussiska ordningen därefter tycktes falla sönder.

Förband upplöstes. Befälhavare förlorade kontrollen över sina män. Fästningar med stora garnisoner kapitulerade efter begränsat motstånd. Tusentals soldater gav sig åt fransmännen och fördes bort som krigsfångar.

Preussen hade fortfarande soldater, vapen och befästningar. Vad staten och armén saknade var tro på den egna förmågan att fortsätta.

Mitt i detta kaos fick löjtnant Friedrich Hellwig veta att en stor kolonn preussiska fångar skulle föras västerut genom Thüringen. Han samlade en liten styrka husarer och lade sig i bakhåll vid Hörselbergen.

När kolonnen hade passerat anföll husarerna den franska bevakningen bakifrån. Fransmännen överrumplades och skingrades. Enligt den lokala traditionen kunde omkring 4 000 preussiska krigsfångar befrias.

Hellwig hade bara några tiotal män till sitt förfogande.

Det är en sådan händelse som lätt lockar fram överdrifter. Den vände inte kriget. Den räddade inte den preussiska staten. Napoleons trupper fortsatte framåt och Preussen tvingades året därpå acceptera en förödmjukande fred.

Men just därför är händelsen intressant.

Hellwig kunde inte förändra hela situationen. Han kunde inte återuppbygga armén, avsätta de inkompetenta befälhavarna eller reparera årtionden av strategisk stagnation. Han kunde däremot se en konkret möjlighet framför sig och handla utifrån de resurser som faktiskt stod till hans förfogande.

Några pålitliga män. Hästar. Vapen. Kännedom om terrängen. Överraskningsmomentet. En erfaren officers förmåga att fatta ett beslut.

Det var tillräckligt för att befria tusentals.

När vi talar om historiska sammanbrott gör vi dem ofta alltför opersonliga. Vi talar om strukturer, ekonomiska krafter och stora politiska förändringar. Allt detta har naturligtvis betydelse. Men varje sammanbrott består också av tusentals mindre beslut.

Någon kapitulerar fast motstånd fortfarande är möjligt. Någon väntar på instruktioner som aldrig kommer. Någon avstår från att ta ansvar eftersom uppgiften egentligen tillhör en högre chef. Någon annan ser samma situation och frågar vad som fortfarande kan göras.

Institutioner faller sällan samman i ett enda ögonblick. De förlorar först sin vilja. Därefter slutar människorna inom dem att handla självständigt. De fortsätter kanske att bära uniformer, titlar och ämbeten, men de väntar redan på att någon annan ska avgöra deras öde.

Hellwig representerade motsatsen.

Hans insats var inte ett uttryck för planlös desperation. Han var en erfaren officer. Aktionen krävde underrättelser, disciplin, terrängkännedom och en riktig bedömning av fiendens svaghet. Det handlade inte om att kasta sig mot en överlägsen motståndare för att dö heroiskt. Det handlade om att identifiera den punkt där en liten styrka kunde uppnå ett oproportionerligt stort resultat.

Sju år senare återkom Hellwig i kampen mot Napoleon. Under befrielsekrigen 1813 ledde han ett eget rörligt förband som genomförde överfall, störde franska förbindelser och befriade ockuperade orter. Den unge löjtnanten från 1806 slutade så småningom sin militära bana som preussisk generallöjtnant.

Mer än tvåhundra år senare står stenen fortfarande kvar.

Den påminner oss inte om den stora armé som föll sönder, utan om den lilla grupp som fortfarande kunde agera. Inte om de befälhavare som betraktade nederlaget som fullbordat, utan om officeren som såg att en konkret möjlighet ännu återstod.

Vi lever inte i Friedrich Hellwigs värld. Våra uppgifter ser annorlunda ut och våra konflikter utkämpas på andra arenor. Men den grundläggande frågan är densamma.

När de stora institutionerna förlorar riktning och vilja, gör människorna det också?

Hellwigs svar var nej.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Det avgörande är inte vilket europeiskt land som vann ett visst slag eller stod på den segrande sidan när vapnen tystnade. Det avgörande är vad krigen gjorde med Europa som helhet.

Första och andra världskriget bör inte förstås som två helt åtskilda konflikter, utan som två faser av samma europeiska katastrof. Det första kriget slog sönder den gamla ordningen. Det andra fullbordade förstörelsen och lämnade kontinenten delad mellan nya maktcentra utanför Europa.

Mellan 1914 och 1945 förbrukade Europas folk en stor del av sin styrka på att bekämpa varandra. När krigen var över hade kontinenten förlorat den ställning som byggts upp under århundraden.

Det är i den meningen Europa förlorade världskrigen.

Före katastrofen

Före 1914 var Europa världens självklara centrum.

De ledande stormakterna låg här. Världshandeln organiserades från europeiska huvudstäder. Europeiska flottor kontrollerade haven. Europeiska företag byggde järnvägar, gruvor, hamnar och industrier över hela världen. Våra universitet ledde vetenskapen. Våra språk, idéer, lagar och tekniska uppfinningar spreds långt utanför kontinentens gränser.

Europa var inte en politisk enhet. Kontinenten bestod av rivaliserande nationer och imperier. Britter, tyskar, fransmän, ryssar, italienare och österrikare konkurrerade om makt och inflytande. Men denna konkurrens utspelade sig inom en värld som fortfarande var europeiskt dominerad.

När europeiska stater tidigare hade krigat mot varandra hade det ofta varit blodigt och förödande. Trettioåriga kriget ödelade stora delar av Centraleuropa. Napoleonkrigen drog in nästan hela kontinenten. Religionskrig, tronföljdskrig och territoriella konflikter hade återkommit under århundraden.

Men efter dessa krig förblev Europa världens centrum. Maktbalansen förändrades mellan europeiska riken, men makten stannade i Europa.

Världskrigen blev annorlunda.

De avgjorde inte bara vilken europeisk stat som skulle dominera kontinenten. De förstörde Europas samlade förmåga att dominera världen.

Ett europeiskt inbördeskrig

Du kan betrakta perioden 1914 till 1945 som ett långt europeiskt inbördeskrig.

Det betyder inte att alla sidor bar samma ansvar för varje händelse. Sådant får historikerna reda ut in i minsta detalj. För den större civilisatoriska analysen är något annat viktigare: Europas besläktade folk vände hela den moderna industrins kraft mot varandra.

Vi använde vår vetenskap till artilleri, bombflyg och stridsvagnar. Vi använde våra fabriker till att massproducera förstörelse. Vi skickade generationer av unga europeiska män mot taggtråd, kulsprutor, granater och pansar.

Två gånger på en generation tömde Europa sina nationer på människor, kapital och framtidstro.

Det första kriget fällde gamla dynastier och imperier. Det förstörde den ordning som hade upprätthållit en europeisk maktbalans. Det radikaliserade politiken, skapade revolutioner, skuldsatte staterna och lämnade efter sig olösta motsättningar.

Det andra kriget växte ur det första. Det avslutade det som 1914 hade påbörjat.

När kriget var över låg Europas städer sönderbombade, dess ekonomier utmattade och dess politiska självständighet kraftigt begränsad. Kontinenten delades mellan USA och Sovjetunionen.

Östeuropa hamnade under Moskva. Västeuropa hamnade under Washingtons säkerhetsparaply.

De europeiska länderna fortsatte att existera. De fick flaggor, parlament och regeringar. Men de hade förlorat sin tidigare strategiska frihet. De viktigaste besluten om Europas säkerhet fattades inte längre enbart i London, Paris eller Berlin. De fattades i Washington och Moskva.

USA och Sovjetunionen blev supermakter.

Europa blev deras främsta frontlinje.

Återhämtningen förändrade inte nederlaget

Efterkrigstidens ekonomiska återhämtning var imponerande. Västeuropa byggde upp sina städer, industrier och välfärdsstater. Miljontals människor fick ett materiellt bättre liv än tidigare generationer.

Men rikedom är inte samma sak som makt.

Europa återhämtade sin konsumtion snabbare än sin suveränitet. Vi byggde bostäder, motorvägar och fabriker inom en världsordning som någon annan garanterade. USA stod för den yttersta militära säkerheten. Dollarn blev central för världsekonomin. Amerikanska företag, medier och kulturella ideal fick ett växande inflytande.

Den europeiska återhämtningen skedde inom ramen för Europas nederlag.

Samtidigt började de gamla europeiska imperierna falla sönder. Storbritannien och Frankrike kunde formellt räknas till krigets segrare, men båda förlorade snabbt stora delar av sin globala maktställning. Kolonier blev självständiga. Handelsvägar, resurser och marknader gled ur europeisk kontroll.

En militär seger kan alltså sammanfalla med ett historiskt nederlag.

Storbritannien besegrade Tyskland, men kunde inte längre bära sitt imperium. Frankrike satt vid segrarnas bord, men bestämde inte längre världens riktning. Tyskland låg delat. Östeuropas nationer hade befriats från en ockupation bara för att hamna under en annan makts kontroll.

Vem vann Europa?

Ingen.

Den andra revolutionen

Europas försvagning slutade inte 1945.

Under 1960- och 1970-talen genomgick Västeuropa en kulturell omvandling som fördjupade flera av nederlagets konsekvenser. Den nya liberalismen satte den frigjorda individen framför den ärvda gemenskapen.

Familjen skulle inte längre vara samhällets grund utan ett av flera livsval. Sexualiteten skulle befrias från tradition, ansvar och fortplantning. Aborter liberaliserades. Skilsmässor normaliserades. Konsumtion och självförverkligande fick större plats. Nationella identiteter började beskrivas som trånga, misstänkliga eller föråldrade.

Människan skulle inte längre förstå sig själv främst som en länk i en kedja mellan förfäder och efterkommande. Hon skulle bli en självständig konsument som valde identitet, livsstil, relationer och hemvist.

Globaliseringen tog samma princip och applicerade den på nationerna. Kapital, varor och människor skulle röra sig friare. Gränser blev hinder. Lojaliteter blev förhandlingsbara. Nationen skulle öppnas, omformas och till sist reduceras till ett administrativt område.

Denna utveckling fick demografiska konsekvenser.

När familjen förlorar sin centrala ställning, när barn framställs som ett hinder för individuell frihet och när samhället slutar förvänta sig att varje generation ska föra folket vidare, då sjunker födelsetalen.

Europas relativa demografiska nedgång beror inte bara på krigen. Andra delar av världen växte snabbt, samtidigt som Europa blev rikare, äldre och mer urbaniserat. Men den efterkrigstida kulturen gjorde det svårare för européerna att svara på denna förändring.

Vi utvecklade en civilisation som kunde producera nästan allt utom en tillräckligt stor nästa generation.

Från världens centrum till världens marknad

Europa har ännu rikedom, kunskap och institutioner. Men vi lever inte längre på den kontinent som självklarast formar framtiden.

USA gick om de europeiska stormakterna och byggde den ordning som fortfarande omger oss. Kina har därefter vuxit till en industriell, teknisk och geopolitisk makt som Europa har svårt att möta.

Europeiska stater diskuterar regleringar medan andra bygger fabriker, flottor, energisystem och digital infrastruktur. Vi konsumerar teknik som andra har utvecklat. Vi är beroende av andras säkerhetsgarantier, råvaror, produktionskedjor och plattformar.

Europa har gått från att vara världens verkstad och politiska centrum till att i allt högre grad bli en välbärgad marknad mellan USA och Kina.

Detta började inte med någon enskild regering eller något enskilt EU-beslut. Det började när Europa under första halvan av 1900-talet förstörde sin egen maktbas.

Vad vi måste återvinna

Att förstå Europas nederlag handlar inte om att återuppliva gamla motsättningar. Tvärtom.

Det handlar om att förstå att Europas folk delar ett civilisatoriskt öde.

Vi är inte identiska. Vi har våra språk, nationer, minnen och intressen. Dessa skillnader ska inte utplånas. Men tysken, svensken, italienaren, fransmannen och polacken står varandra närmare än någon av dem står de globala makter som i dag formar deras framtid.

Vi behöver inte ett nytt europeiskt inbördeskrig. Vi behöver ett Europa som återfår sin vilja att leva.

Det kräver mer än ekonomisk tillväxt. Det kräver familjer, barn och framtidstro. Det kräver nationer som vet vilka de är. Det kräver teknisk och industriell förmåga. Det kräver strategisk självständighet. Framför allt kräver det att européerna åter börjar betrakta sin civilisation som något värt att ärva, försvara och föra vidare.

Europa förlorade världskrigen därför att vi förlorade mer än slag och territorier.

Vi förlorade vår ställning, vår sammanhållning och vår tro på vår egen framtid.

Det är detta vi måste återvinna.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Veckobrev #26-2026 (läs tidigare veckobrev här)

För ungefär tio år sedan stod jag i en hyrd lokal och förklarade för en besviken hyresvärd att jag förstod honom.

Vi hade bokat lokalen för en födelsedagsfest. Det var åtminstone vad vi hade sagt. I själva verket pågick Manhemsdagen, ett nationalistiskt arrangemang med flera hundra gäster, tal, lekar och festligheter. När uthyraren dök upp insåg han att någon födelsedag inte stod på programmet. Han hade blivit lurad och var, fullt rimligt, inte glad.

Jag hatade att vi hade gjort så. Jag vill inte ljuga för människor, särskilt inte för någon som hyr ut sin egendom och har rätt att veta vad den ska användas till. Därför ställde jag den fråga som hela situationen kretsade kring:

Hade vi fått hyra om vi från början berättat att nationalister skulle samlas?

Nej, svarade han.

Han var rädd för våldsvänstern.

Då gav jag honom en väg ut. Berätta för medierna att du blev lurad. Säg att du tar avstånd. Vi kommer inte att hålla det emot dig.

Det låter absurt, men vid den tiden hade vi blivit vana. Nationalister som ville ordna ett möte, en konferens eller en fest fick räkna med det sedvanliga samtalet från uthyraren. Lokalen hade blivit dubbelbokad. Ett missförstånd hade uppstått. Någon i styrelsen hade protesterat. Försäkringen gällde plötsligt inte. Farbror Gunnar hade kanske dött och hela släkten behövde just den konferenssalen.

Inför Gästabudet i Södermanland 2008 ringde hyresvärden några dagar före arrangemanget. Polisen hade kontaktat honom och varnat för att informationen om lokalen kunde nå våldsvänstern. Då kunde hans egendom vandaliseras.

Det presenterades som omtanke. Budskapet var ändå svårt att missförstå: hyr du ut till de här människorna kan din lokal förstöras.

Vi funderade förstås över hur våldsvänstern skulle få veta adressen. Någon ordentlig utredning av den saken erbjöds inte.

Fyra år senare var jag med och arrangerade den internationella konferensen Vision Europa. Den skulle hållas lördagen den 24 mars. På fredagskvällen ringde uthyraren och meddelade att lokalen blivit dubbelbokad.

Vi hade över hundra betalande gäster. Utländska talare hade just landat på Arlanda. Framför oss låg en lång natt av telefonsamtal och en morgon då vi fick försöka lösa något som redan varit löst tills någon bestämde sig för att det inte längre var det.

Till slut lyckades vi övertala hotellet där talarna och vi arrangörer bodde att hyra ut en av sina större konferenssalar. Evenemanget kunde genomföras. Nästa gång kunde samma sak hända igen.

Efter Manhemsdagen 2016 hade jag fått nog. Vi kunde inte bygga en verksamhet på lögner, panikartade telefonsamtal och förhoppningen att en hyresvärd skulle stå emot när påtryckningarna började. Ville vi garantera vår rätt att samlas återstod en lösning.

Vi måste äga huset själva.

Ett drygt år senare lanserade vi insamlingen till det första Svenskarnas hus.

Namnet valde vi inte för att provocera. Det beskrev huset. Svenska nationalister hade stängts ute från kommunala lokaler och Folkets hus. Privata hyresvärdar utsattes för hot och påtryckningar. Vi behövde ett hus där vi själva hade nyckeln och där inget telefonsamtal på fredagskvällen kunde göra hundra gäster hemlösa.

När huset var öppet för allmänheten fick vem som helst komma in, förutsatt att man uppförde sig. En vänsterpartist fick dricka kaffe. En imam fick titta i bokhyllorna. Vi hade inga problem med människor som var nyfikna eller tyckte annorlunda. Hela poängen var att skapa den mötesplats som andra hade förvägrat oss.

Vänstern svarade med att tillkännage Sammanhållningens hus.

Jag minns att vi skrattade. Något annat var svårt att göra. Tillsammansskapet, organisationen bakom initiativet, beskrev för Sveriges Radio sitt planerade hus som ett nationellt antirasistiskt center som skulle motverka vårt försök att få inflytande i Töreboda. En insamling startades. Medierna rapporterade. Något hus blev det inte.

Vi hade hundratals människor som ville samlas men svårt att få tillgång till en lokal. De professionella antirasisterna hade tillgång till Folkets hus, studieförbund, kulturhus, kommunala lokaler och bidragssystem, men saknade uppenbarligen en egen fastighet i Töreboda.

Så vi köpte ett hus. De lanserade ett namn.

Namnet rymde hela föreställningsvärlden. Ett hus för svenskar ansågs hota sammanhållningen. Ett projekt som bildades för att bekämpa människorna i detta hus fick däremot kalla sig sammanhållande.

Fortsätt läsa: Vad antirasisternas låtsashus har gemensamt med Folkhälsomyndighetens ”tillsammanshet”, hur misslyckad integration förvandlas till nya skattefinansierade ord och vad som väntar Svenskarnas hus efter sommaren

Read more

Jag var sexton år första gången någon riktade en pistol mot mig.

Det var bakom Skogås centrum. Jag och min kompis Tomas satt på en av de där blå sandlådorna, en sådan där stor plastbehållare för vägsand, och pratade om en fest som skulle vara i helgen i en av villorna nere vid Drevviken. En helt vanlig eftermiddag. Två sextonåringar som pratar om en fest.

Runt hörnet kommer en grupp killar. Turkar och afrikaner, och en jugoslav, bosnier tror jag. När de går mot oss vet man redan att det kommer bli tjafs. Man vet. Det är en kunskap man skaffat sig genom åren, ungefär som man lär sig läsa av vädret. Vi tystnar. Blir nervösa.

Bosniern drar upp en pistol och sätter den mot mitt ansikte.

Jag blir likblek. Han skrattar hånfullt, stoppar tillbaka pistolen i byxlinningen, så som han sett gangsters göra på film. Alla skrattar. Svennen hade blivit rädd.

Sedan gick de vidare.

Det är den detaljen jag vill att du stannar vid. De gick vidare. De ville inte ha något. Inte min jacka, inte mina pengar, inte festen vid Drevviken. Det var inget rån. Det var ingen konflikt. Jag hade aldrig bråkat med någon av dem. Hela poängen var skrattet.

Jag vet inte om pistolen var äkta. Jag har aldrig fått veta. Vad jag visste då var att han var aktivt kriminell, och att det därför inte spelade någon roll. Man synar inte den handen när man är sexton.

Jag vet inte heller vad det blev av honom. Han fortsatte i det kriminella några år, sedan försvann han från min radar. Sådana som han försvinner åt två håll, och man frågar sällan vilket.

Vi pratade aldrig om att anmäla. Jag kan inte minnas att tanken ens fanns. Polisen existerade inte som alternativ i vår värld, ungefär som man inte överväger att ringa kungen. Det var ingen kalkyl vi gjorde där på sandlådan. Kalkylen var gjord för länge sedan, av alla år som föregått den här eftermiddagen, och resultatet satt i ryggmärgen: sådant här hanterar man själv eller inte alls.

Skrattet var poängen

I många år tänkte jag på händelsen som ett minne bland andra. Obehagligt, men isolerat. Det tog tid innan jag förstod att det inte var en händelse. Det var en ritual.

Ett rån har ett syfte man kan begripa. Rånaren vill ha något, tar det, försvinner. Det är brutalt men rationellt. Det som hände bakom Skogås centrum hade inget sådant syfte. Utbytet var ett annat: min rädsla mot deras skratt. Rädslan var varan. Skrattet var betalningen.

Förnedring är inte våldets biprodukt. Den är en egen valuta, och den köper något mycket specifikt: rangordning. Den som kan förnedra en annan inför publik, utan konsekvenser, har demonstrerat vem som äger platsen. Inte äger i juridisk mening. Kommunen ägde marken, staten ägde lagen. Men bosniern ägde eftermiddagen, och alla som såg det visste det. Framför allt visste jag det.

Det är därför publiken är obligatorisk. En förnedring utan åskådare är meningslös, som ett mynt ingen erkänner. Skrattet från de andra killarna var inte grymhet i största allmänhet. Det var kvittot.

Och lärdomen fastnar, precis som den är avsedd att göra. Man lär sig var man inte sitter. Vilka vägar man inte tar. Vilka blickar man inte möter. Ingen behöver säga något, ingen skylt behöver sättas upp. Rädslan sköter administrationen själv, tyst och effektivt, år efter år. Det offentliga rummet krymper för vissa och växer för andra, en sandlåda i taget.

Ordet som kom tjugofem år för sent

Runt 2020 fick Sverige lära sig ett nytt ord: förnedringsrån. Unga rånades på jackor och mobiler, tvingades kyssa förövarnas skor, filmades, hånades. Filmerna spreds. Debatten blev upprörd och kort, som svenska debatter blir. Fanns fenomenet? Var det nytt? Var det månne rasistiskt att ens tala om det?

Jag mindes sandlådan.

Fenomenet var inte nytt. Det nya var att det fått ett namn, och att det drabbade barn vars föräldrar hade röster som hördes. Det som pågått i förorternas centrum sedan 1990-talet hade nått villaområdena och innerstan, och plötsligt fanns det ett ord, en debatt, ett samhällsproblem. Vi som växte upp med det hade aldrig något ord. Vi hade bara kunskapen, den man läser av som väder: nu blir det tjafs.

Där ordet saknas saknas också statistiken. Där statistiken saknas saknas problemet, åtminstone för den som styr. I trettio år kunde man därför hävda att otryggheten var en känsla, att rädslan var fördomar, att pojkar som lärde sig undvika sitt eget centrum led av felaktiga attityder som skolan borde korrigera. Hela tiden pågick lektionen, dag efter dag, på skolgårdar och torg och i tunnelbanevagnar: ni är ensamma, vi är många, och ingenting händer den som förnedrar er.

Det är en effektiv skola. Frågan är bara vad eleverna gör med kunskapen.

Vad rädslan bygger

En del svenskar drog slutsatsen att man anpassar sig. Man flyttar när man kan, väljer skola med omsorg, lär barnen att inte sticka ut. Det är den vanligaste vägen, och den är begriplig. Den har bara ett pris: varje anpassning bekräftar rangordningen. Varje gång svennen viker undan blir skrattet lite billigare att köpa.

Andra drog slutsatsen att rädslan skulle besvaras med hat. Jag har skrivit om den vägen förr, och om vad den kostade min generation. Den leder till en annan sorts sandlåda, en självvald, där man sitter med de sina och odlar bitterheten tills den är det enda man äger.

Själv drog jag med tiden en tredje slutsats, och det är den som gjort att jag kan skriva om pistolen utan att darra på handen: rädsla är en färskvara. Den måste förnyas, dag för dag, förnedring för förnedring. Den som slutar vara ensam slutar vara rädd. Inte för att hotet försvinner, utan för att kalkylen förändras, för båda parter.

Bosniern satte en pistol i ansiktet på en ensam sextonåring inför publik. Jag har ofta undrat hur eftermiddagen hade sett ut om det suttit sex av oss på sandlådan i stället för två. Eller om det bakom oss två funnits något som liknade det som fanns bakom honom.

Det är ingen retorisk fråga. Jag vet nämligen svaret.

Sju år senare, vid samma centrum, satt vi inte längre två och två på sandlådorna. Vi hade blivit många, vi hade lärt oss sätta hårt mot hårt, och kalkylen hade förändrats. För båda parter. Ingen satte längre en pistol i ansiktet på oss för att få skratta.

I stället sköt de.

Men det är en annan historia.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Subscribe now

Share