Veckobrev #27-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Året var 2007 och jag besökte en tysk vän i Jena. Eller snarare i en förort till Jena, byggd i den östtyska stil som kallas Plattenbau och som påminde om ett svenskt miljonprogramsområde.

Husen var ungefär lika vackra som ordet antyder.

Området verkade också ha ungefär samma socioekonomiska sammansättning som ett svenskt miljonprogram: arbetarklass, arbetslösa och människor som inte stod först i kön när återföreningens välsignelser delades ut. Skillnaden var att området fortfarande beboddes av tyskar. Där fanns tyska pubar i stället för klanbaserade närbutiker, och kvällens kulturella konflikt stod mellan olika sorters öl.

Det passade mig utmärkt.

Besöket innehöll sådant som hör Thüringen till. Öl, schnitzel, Thüringer bratwurst och mer öl. Det var vinter och minusgrader, vilket gav oss goda skäl att tillbringa större delen av tiden inomhus med mat framför oss.

En dag frågade min vän om vi skulle gå och bada.

Badhus är en rimlig tysk lösning på problemet att vintern är kall och havet långt borta. I Sverige har nästan varje mindre ort en badsjö inom cykelavstånd. I Thüringen får man söka sig till en tempererad bassäng och betala inträde.

Jag hade förstås inte packat badshorts inför en vinterresa till det forna Östtyskland, men min vän lånade mig ett par. Vi gick till badhuset, som såg ut ungefär som större badhus brukar göra. Några bassänger, en barnavdelning, en vattenrutschkana och den välbekanta doften av klor.

Efter en stund sa min vän:

”Let’s go in the Sauna.”

”Sure”, svarade jag.

Jag hade bastat förr. Svenska badhus brukar ha en bastu i anslutning till omklädningsrummet, en för herrar och en för damer. Jag har dessutom släkt i Tornedalen, där bastun ligger närmare religion än friskvård. Men där sker den inom familjen, eller åtminstone bland människor som man redan sett göra andra pinsamma saker.

Jag ansåg mig med andra ord kvalificerad.

Vi gick dock inte mot omklädningsrummen. Min vän ledde mig i stället till ett vändkors där man betalade extra för att komma in. På andra sidan stod en barsk tysk dam. Hon gav oss varsin badrock och sa sedan något som jag inte förstod.

På den tiden kunde jag ingen tyska, så jag log på det sätt man gör när man vill signalera att man är en artig utlänning som inte begriper någonting.

Damen pekade på mina badshorts. Sedan gjorde hon en bestämd rörelse med fingret: av med dem.

Jag vände mig mot min vän. Han hade redan badbyxorna i handen och höll på att ta på sig badrocken.

Det fanns uppenbarligen inget förhandlingsutrymme.

Jag krängde av mig badshortsen under badrocken med samma försiktiga gymnastik som när man byter om under en handduk på stranden. Det gäller att hålla tyget på plats, behålla balansen och samtidigt försöka se ut som om man inte är det minsta rädd för att blotta sig inför en barsk tysk kvinna.

Ansträngningen skulle snart visa sig helt bortkastad.

Runt nästa hörn öppnade sig det som tyskarna kallade Sauna.

Det var inget litet träklätt rum med ett elektriskt aggregat i ena hörnet. Det var ett eget badhus. Där fanns flera bastur, en ångbastu, bubbelpooler, en vanlig pool, en utomhusbassäng och en bar.

Överallt fanns nakna människor.

Nakna män. Nakna kvinnor. Unga och gamla. Några simmade i bassängerna. Andra låg utsträckta på solstolar. Ett par satt i badrock vid baren och drack öl, vilket åtminstone gav mig hopp om att kläder fortfarande var tillåtna i vissa delar av anläggningen.

Jag sa ingenting. Jag försökte orientera mig och spelade världsvan, fortfarande tryggt insvept i min badrock.

Read more

Jag befinner mig utanför Eisenach i Thüringen, vid minnesstenen över den preussiske löjtnanten Friedrich Hellwig. Här utspelade sig den 17 oktober 1806 en händelse som knappast förändrade Europas historia, men som ändå säger något väsentligt om handlingskraft, ansvar och motstånd.

Tre dagar tidigare hade Napoleon besegrat den preussiska armén vid Jena och Auerstedt. Nederlaget var militärt förödande, men det verkligt anmärkningsvärda var hastigheten med vilken hela den preussiska ordningen därefter tycktes falla sönder.

Förband upplöstes. Befälhavare förlorade kontrollen över sina män. Fästningar med stora garnisoner kapitulerade efter begränsat motstånd. Tusentals soldater gav sig åt fransmännen och fördes bort som krigsfångar.

Preussen hade fortfarande soldater, vapen och befästningar. Vad staten och armén saknade var tro på den egna förmågan att fortsätta.

Mitt i detta kaos fick löjtnant Friedrich Hellwig veta att en stor kolonn preussiska fångar skulle föras västerut genom Thüringen. Han samlade en liten styrka husarer och lade sig i bakhåll vid Hörselbergen.

När kolonnen hade passerat anföll husarerna den franska bevakningen bakifrån. Fransmännen överrumplades och skingrades. Enligt den lokala traditionen kunde omkring 4 000 preussiska krigsfångar befrias.

Hellwig hade bara några tiotal män till sitt förfogande.

Det är en sådan händelse som lätt lockar fram överdrifter. Den vände inte kriget. Den räddade inte den preussiska staten. Napoleons trupper fortsatte framåt och Preussen tvingades året därpå acceptera en förödmjukande fred.

Men just därför är händelsen intressant.

Hellwig kunde inte förändra hela situationen. Han kunde inte återuppbygga armén, avsätta de inkompetenta befälhavarna eller reparera årtionden av strategisk stagnation. Han kunde däremot se en konkret möjlighet framför sig och handla utifrån de resurser som faktiskt stod till hans förfogande.

Några pålitliga män. Hästar. Vapen. Kännedom om terrängen. Överraskningsmomentet. En erfaren officers förmåga att fatta ett beslut.

Det var tillräckligt för att befria tusentals.

När vi talar om historiska sammanbrott gör vi dem ofta alltför opersonliga. Vi talar om strukturer, ekonomiska krafter och stora politiska förändringar. Allt detta har naturligtvis betydelse. Men varje sammanbrott består också av tusentals mindre beslut.

Någon kapitulerar fast motstånd fortfarande är möjligt. Någon väntar på instruktioner som aldrig kommer. Någon avstår från att ta ansvar eftersom uppgiften egentligen tillhör en högre chef. Någon annan ser samma situation och frågar vad som fortfarande kan göras.

Institutioner faller sällan samman i ett enda ögonblick. De förlorar först sin vilja. Därefter slutar människorna inom dem att handla självständigt. De fortsätter kanske att bära uniformer, titlar och ämbeten, men de väntar redan på att någon annan ska avgöra deras öde.

Hellwig representerade motsatsen.

Hans insats var inte ett uttryck för planlös desperation. Han var en erfaren officer. Aktionen krävde underrättelser, disciplin, terrängkännedom och en riktig bedömning av fiendens svaghet. Det handlade inte om att kasta sig mot en överlägsen motståndare för att dö heroiskt. Det handlade om att identifiera den punkt där en liten styrka kunde uppnå ett oproportionerligt stort resultat.

Sju år senare återkom Hellwig i kampen mot Napoleon. Under befrielsekrigen 1813 ledde han ett eget rörligt förband som genomförde överfall, störde franska förbindelser och befriade ockuperade orter. Den unge löjtnanten från 1806 slutade så småningom sin militära bana som preussisk generallöjtnant.

Mer än tvåhundra år senare står stenen fortfarande kvar.

Den påminner oss inte om den stora armé som föll sönder, utan om den lilla grupp som fortfarande kunde agera. Inte om de befälhavare som betraktade nederlaget som fullbordat, utan om officeren som såg att en konkret möjlighet ännu återstod.

Vi lever inte i Friedrich Hellwigs värld. Våra uppgifter ser annorlunda ut och våra konflikter utkämpas på andra arenor. Men den grundläggande frågan är densamma.

När de stora institutionerna förlorar riktning och vilja, gör människorna det också?

Hellwigs svar var nej.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Det avgörande är inte vilket europeiskt land som vann ett visst slag eller stod på den segrande sidan när vapnen tystnade. Det avgörande är vad krigen gjorde med Europa som helhet.

Första och andra världskriget bör inte förstås som två helt åtskilda konflikter, utan som två faser av samma europeiska katastrof. Det första kriget slog sönder den gamla ordningen. Det andra fullbordade förstörelsen och lämnade kontinenten delad mellan nya maktcentra utanför Europa.

Mellan 1914 och 1945 förbrukade Europas folk en stor del av sin styrka på att bekämpa varandra. När krigen var över hade kontinenten förlorat den ställning som byggts upp under århundraden.

Det är i den meningen Europa förlorade världskrigen.

Före katastrofen

Före 1914 var Europa världens självklara centrum.

De ledande stormakterna låg här. Världshandeln organiserades från europeiska huvudstäder. Europeiska flottor kontrollerade haven. Europeiska företag byggde järnvägar, gruvor, hamnar och industrier över hela världen. Våra universitet ledde vetenskapen. Våra språk, idéer, lagar och tekniska uppfinningar spreds långt utanför kontinentens gränser.

Europa var inte en politisk enhet. Kontinenten bestod av rivaliserande nationer och imperier. Britter, tyskar, fransmän, ryssar, italienare och österrikare konkurrerade om makt och inflytande. Men denna konkurrens utspelade sig inom en värld som fortfarande var europeiskt dominerad.

När europeiska stater tidigare hade krigat mot varandra hade det ofta varit blodigt och förödande. Trettioåriga kriget ödelade stora delar av Centraleuropa. Napoleonkrigen drog in nästan hela kontinenten. Religionskrig, tronföljdskrig och territoriella konflikter hade återkommit under århundraden.

Men efter dessa krig förblev Europa världens centrum. Maktbalansen förändrades mellan europeiska riken, men makten stannade i Europa.

Världskrigen blev annorlunda.

De avgjorde inte bara vilken europeisk stat som skulle dominera kontinenten. De förstörde Europas samlade förmåga att dominera världen.

Ett europeiskt inbördeskrig

Du kan betrakta perioden 1914 till 1945 som ett långt europeiskt inbördeskrig.

Det betyder inte att alla sidor bar samma ansvar för varje händelse. Sådant får historikerna reda ut in i minsta detalj. För den större civilisatoriska analysen är något annat viktigare: Europas besläktade folk vände hela den moderna industrins kraft mot varandra.

Vi använde vår vetenskap till artilleri, bombflyg och stridsvagnar. Vi använde våra fabriker till att massproducera förstörelse. Vi skickade generationer av unga europeiska män mot taggtråd, kulsprutor, granater och pansar.

Två gånger på en generation tömde Europa sina nationer på människor, kapital och framtidstro.

Det första kriget fällde gamla dynastier och imperier. Det förstörde den ordning som hade upprätthållit en europeisk maktbalans. Det radikaliserade politiken, skapade revolutioner, skuldsatte staterna och lämnade efter sig olösta motsättningar.

Det andra kriget växte ur det första. Det avslutade det som 1914 hade påbörjat.

När kriget var över låg Europas städer sönderbombade, dess ekonomier utmattade och dess politiska självständighet kraftigt begränsad. Kontinenten delades mellan USA och Sovjetunionen.

Östeuropa hamnade under Moskva. Västeuropa hamnade under Washingtons säkerhetsparaply.

De europeiska länderna fortsatte att existera. De fick flaggor, parlament och regeringar. Men de hade förlorat sin tidigare strategiska frihet. De viktigaste besluten om Europas säkerhet fattades inte längre enbart i London, Paris eller Berlin. De fattades i Washington och Moskva.

USA och Sovjetunionen blev supermakter.

Europa blev deras främsta frontlinje.

Återhämtningen förändrade inte nederlaget

Efterkrigstidens ekonomiska återhämtning var imponerande. Västeuropa byggde upp sina städer, industrier och välfärdsstater. Miljontals människor fick ett materiellt bättre liv än tidigare generationer.

Men rikedom är inte samma sak som makt.

Europa återhämtade sin konsumtion snabbare än sin suveränitet. Vi byggde bostäder, motorvägar och fabriker inom en världsordning som någon annan garanterade. USA stod för den yttersta militära säkerheten. Dollarn blev central för världsekonomin. Amerikanska företag, medier och kulturella ideal fick ett växande inflytande.

Den europeiska återhämtningen skedde inom ramen för Europas nederlag.

Samtidigt började de gamla europeiska imperierna falla sönder. Storbritannien och Frankrike kunde formellt räknas till krigets segrare, men båda förlorade snabbt stora delar av sin globala maktställning. Kolonier blev självständiga. Handelsvägar, resurser och marknader gled ur europeisk kontroll.

En militär seger kan alltså sammanfalla med ett historiskt nederlag.

Storbritannien besegrade Tyskland, men kunde inte längre bära sitt imperium. Frankrike satt vid segrarnas bord, men bestämde inte längre världens riktning. Tyskland låg delat. Östeuropas nationer hade befriats från en ockupation bara för att hamna under en annan makts kontroll.

Vem vann Europa?

Ingen.

Den andra revolutionen

Europas försvagning slutade inte 1945.

Under 1960- och 1970-talen genomgick Västeuropa en kulturell omvandling som fördjupade flera av nederlagets konsekvenser. Den nya liberalismen satte den frigjorda individen framför den ärvda gemenskapen.

Familjen skulle inte längre vara samhällets grund utan ett av flera livsval. Sexualiteten skulle befrias från tradition, ansvar och fortplantning. Aborter liberaliserades. Skilsmässor normaliserades. Konsumtion och självförverkligande fick större plats. Nationella identiteter började beskrivas som trånga, misstänkliga eller föråldrade.

Människan skulle inte längre förstå sig själv främst som en länk i en kedja mellan förfäder och efterkommande. Hon skulle bli en självständig konsument som valde identitet, livsstil, relationer och hemvist.

Globaliseringen tog samma princip och applicerade den på nationerna. Kapital, varor och människor skulle röra sig friare. Gränser blev hinder. Lojaliteter blev förhandlingsbara. Nationen skulle öppnas, omformas och till sist reduceras till ett administrativt område.

Denna utveckling fick demografiska konsekvenser.

När familjen förlorar sin centrala ställning, när barn framställs som ett hinder för individuell frihet och när samhället slutar förvänta sig att varje generation ska föra folket vidare, då sjunker födelsetalen.

Europas relativa demografiska nedgång beror inte bara på krigen. Andra delar av världen växte snabbt, samtidigt som Europa blev rikare, äldre och mer urbaniserat. Men den efterkrigstida kulturen gjorde det svårare för européerna att svara på denna förändring.

Vi utvecklade en civilisation som kunde producera nästan allt utom en tillräckligt stor nästa generation.

Från världens centrum till världens marknad

Europa har ännu rikedom, kunskap och institutioner. Men vi lever inte längre på den kontinent som självklarast formar framtiden.

USA gick om de europeiska stormakterna och byggde den ordning som fortfarande omger oss. Kina har därefter vuxit till en industriell, teknisk och geopolitisk makt som Europa har svårt att möta.

Europeiska stater diskuterar regleringar medan andra bygger fabriker, flottor, energisystem och digital infrastruktur. Vi konsumerar teknik som andra har utvecklat. Vi är beroende av andras säkerhetsgarantier, råvaror, produktionskedjor och plattformar.

Europa har gått från att vara världens verkstad och politiska centrum till att i allt högre grad bli en välbärgad marknad mellan USA och Kina.

Detta började inte med någon enskild regering eller något enskilt EU-beslut. Det började när Europa under första halvan av 1900-talet förstörde sin egen maktbas.

Vad vi måste återvinna

Att förstå Europas nederlag handlar inte om att återuppliva gamla motsättningar. Tvärtom.

Det handlar om att förstå att Europas folk delar ett civilisatoriskt öde.

Vi är inte identiska. Vi har våra språk, nationer, minnen och intressen. Dessa skillnader ska inte utplånas. Men tysken, svensken, italienaren, fransmannen och polacken står varandra närmare än någon av dem står de globala makter som i dag formar deras framtid.

Vi behöver inte ett nytt europeiskt inbördeskrig. Vi behöver ett Europa som återfår sin vilja att leva.

Det kräver mer än ekonomisk tillväxt. Det kräver familjer, barn och framtidstro. Det kräver nationer som vet vilka de är. Det kräver teknisk och industriell förmåga. Det kräver strategisk självständighet. Framför allt kräver det att européerna åter börjar betrakta sin civilisation som något värt att ärva, försvara och föra vidare.

Europa förlorade världskrigen därför att vi förlorade mer än slag och territorier.

Vi förlorade vår ställning, vår sammanhållning och vår tro på vår egen framtid.

Det är detta vi måste återvinna.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Veckobrev #26-2026 (läs tidigare veckobrev här)

För ungefär tio år sedan stod jag i en hyrd lokal och förklarade för en besviken hyresvärd att jag förstod honom.

Vi hade bokat lokalen för en födelsedagsfest. Det var åtminstone vad vi hade sagt. I själva verket pågick Manhemsdagen, ett nationalistiskt arrangemang med flera hundra gäster, tal, lekar och festligheter. När uthyraren dök upp insåg han att någon födelsedag inte stod på programmet. Han hade blivit lurad och var, fullt rimligt, inte glad.

Jag hatade att vi hade gjort så. Jag vill inte ljuga för människor, särskilt inte för någon som hyr ut sin egendom och har rätt att veta vad den ska användas till. Därför ställde jag den fråga som hela situationen kretsade kring:

Hade vi fått hyra om vi från början berättat att nationalister skulle samlas?

Nej, svarade han.

Han var rädd för våldsvänstern.

Då gav jag honom en väg ut. Berätta för medierna att du blev lurad. Säg att du tar avstånd. Vi kommer inte att hålla det emot dig.

Det låter absurt, men vid den tiden hade vi blivit vana. Nationalister som ville ordna ett möte, en konferens eller en fest fick räkna med det sedvanliga samtalet från uthyraren. Lokalen hade blivit dubbelbokad. Ett missförstånd hade uppstått. Någon i styrelsen hade protesterat. Försäkringen gällde plötsligt inte. Farbror Gunnar hade kanske dött och hela släkten behövde just den konferenssalen.

Inför Gästabudet i Södermanland 2008 ringde hyresvärden några dagar före arrangemanget. Polisen hade kontaktat honom och varnat för att informationen om lokalen kunde nå våldsvänstern. Då kunde hans egendom vandaliseras.

Det presenterades som omtanke. Budskapet var ändå svårt att missförstå: hyr du ut till de här människorna kan din lokal förstöras.

Vi funderade förstås över hur våldsvänstern skulle få veta adressen. Någon ordentlig utredning av den saken erbjöds inte.

Fyra år senare var jag med och arrangerade den internationella konferensen Vision Europa. Den skulle hållas lördagen den 24 mars. På fredagskvällen ringde uthyraren och meddelade att lokalen blivit dubbelbokad.

Vi hade över hundra betalande gäster. Utländska talare hade just landat på Arlanda. Framför oss låg en lång natt av telefonsamtal och en morgon då vi fick försöka lösa något som redan varit löst tills någon bestämde sig för att det inte längre var det.

Till slut lyckades vi övertala hotellet där talarna och vi arrangörer bodde att hyra ut en av sina större konferenssalar. Evenemanget kunde genomföras. Nästa gång kunde samma sak hända igen.

Efter Manhemsdagen 2016 hade jag fått nog. Vi kunde inte bygga en verksamhet på lögner, panikartade telefonsamtal och förhoppningen att en hyresvärd skulle stå emot när påtryckningarna började. Ville vi garantera vår rätt att samlas återstod en lösning.

Vi måste äga huset själva.

Ett drygt år senare lanserade vi insamlingen till det första Svenskarnas hus.

Namnet valde vi inte för att provocera. Det beskrev huset. Svenska nationalister hade stängts ute från kommunala lokaler och Folkets hus. Privata hyresvärdar utsattes för hot och påtryckningar. Vi behövde ett hus där vi själva hade nyckeln och där inget telefonsamtal på fredagskvällen kunde göra hundra gäster hemlösa.

När huset var öppet för allmänheten fick vem som helst komma in, förutsatt att man uppförde sig. En vänsterpartist fick dricka kaffe. En imam fick titta i bokhyllorna. Vi hade inga problem med människor som var nyfikna eller tyckte annorlunda. Hela poängen var att skapa den mötesplats som andra hade förvägrat oss.

Vänstern svarade med att tillkännage Sammanhållningens hus.

Jag minns att vi skrattade. Något annat var svårt att göra. Tillsammansskapet, organisationen bakom initiativet, beskrev för Sveriges Radio sitt planerade hus som ett nationellt antirasistiskt center som skulle motverka vårt försök att få inflytande i Töreboda. En insamling startades. Medierna rapporterade. Något hus blev det inte.

Vi hade hundratals människor som ville samlas men svårt att få tillgång till en lokal. De professionella antirasisterna hade tillgång till Folkets hus, studieförbund, kulturhus, kommunala lokaler och bidragssystem, men saknade uppenbarligen en egen fastighet i Töreboda.

Så vi köpte ett hus. De lanserade ett namn.

Namnet rymde hela föreställningsvärlden. Ett hus för svenskar ansågs hota sammanhållningen. Ett projekt som bildades för att bekämpa människorna i detta hus fick däremot kalla sig sammanhållande.

Fortsätt läsa: Vad antirasisternas låtsashus har gemensamt med Folkhälsomyndighetens ”tillsammanshet”, hur misslyckad integration förvandlas till nya skattefinansierade ord och vad som väntar Svenskarnas hus efter sommaren

Read more

Jag var sexton år första gången någon riktade en pistol mot mig.

Det var bakom Skogås centrum. Jag och min kompis Tomas satt på en av de där blå sandlådorna, en sådan där stor plastbehållare för vägsand, och pratade om en fest som skulle vara i helgen i en av villorna nere vid Drevviken. En helt vanlig eftermiddag. Två sextonåringar som pratar om en fest.

Runt hörnet kommer en grupp killar. Turkar och afrikaner, och en jugoslav, bosnier tror jag. När de går mot oss vet man redan att det kommer bli tjafs. Man vet. Det är en kunskap man skaffat sig genom åren, ungefär som man lär sig läsa av vädret. Vi tystnar. Blir nervösa.

Bosniern drar upp en pistol och sätter den mot mitt ansikte.

Jag blir likblek. Han skrattar hånfullt, stoppar tillbaka pistolen i byxlinningen, så som han sett gangsters göra på film. Alla skrattar. Svennen hade blivit rädd.

Sedan gick de vidare.

Det är den detaljen jag vill att du stannar vid. De gick vidare. De ville inte ha något. Inte min jacka, inte mina pengar, inte festen vid Drevviken. Det var inget rån. Det var ingen konflikt. Jag hade aldrig bråkat med någon av dem. Hela poängen var skrattet.

Jag vet inte om pistolen var äkta. Jag har aldrig fått veta. Vad jag visste då var att han var aktivt kriminell, och att det därför inte spelade någon roll. Man synar inte den handen när man är sexton.

Jag vet inte heller vad det blev av honom. Han fortsatte i det kriminella några år, sedan försvann han från min radar. Sådana som han försvinner åt två håll, och man frågar sällan vilket.

Vi pratade aldrig om att anmäla. Jag kan inte minnas att tanken ens fanns. Polisen existerade inte som alternativ i vår värld, ungefär som man inte överväger att ringa kungen. Det var ingen kalkyl vi gjorde där på sandlådan. Kalkylen var gjord för länge sedan, av alla år som föregått den här eftermiddagen, och resultatet satt i ryggmärgen: sådant här hanterar man själv eller inte alls.

Skrattet var poängen

I många år tänkte jag på händelsen som ett minne bland andra. Obehagligt, men isolerat. Det tog tid innan jag förstod att det inte var en händelse. Det var en ritual.

Ett rån har ett syfte man kan begripa. Rånaren vill ha något, tar det, försvinner. Det är brutalt men rationellt. Det som hände bakom Skogås centrum hade inget sådant syfte. Utbytet var ett annat: min rädsla mot deras skratt. Rädslan var varan. Skrattet var betalningen.

Förnedring är inte våldets biprodukt. Den är en egen valuta, och den köper något mycket specifikt: rangordning. Den som kan förnedra en annan inför publik, utan konsekvenser, har demonstrerat vem som äger platsen. Inte äger i juridisk mening. Kommunen ägde marken, staten ägde lagen. Men bosniern ägde eftermiddagen, och alla som såg det visste det. Framför allt visste jag det.

Det är därför publiken är obligatorisk. En förnedring utan åskådare är meningslös, som ett mynt ingen erkänner. Skrattet från de andra killarna var inte grymhet i största allmänhet. Det var kvittot.

Och lärdomen fastnar, precis som den är avsedd att göra. Man lär sig var man inte sitter. Vilka vägar man inte tar. Vilka blickar man inte möter. Ingen behöver säga något, ingen skylt behöver sättas upp. Rädslan sköter administrationen själv, tyst och effektivt, år efter år. Det offentliga rummet krymper för vissa och växer för andra, en sandlåda i taget.

Ordet som kom tjugofem år för sent

Runt 2020 fick Sverige lära sig ett nytt ord: förnedringsrån. Unga rånades på jackor och mobiler, tvingades kyssa förövarnas skor, filmades, hånades. Filmerna spreds. Debatten blev upprörd och kort, som svenska debatter blir. Fanns fenomenet? Var det nytt? Var det månne rasistiskt att ens tala om det?

Jag mindes sandlådan.

Fenomenet var inte nytt. Det nya var att det fått ett namn, och att det drabbade barn vars föräldrar hade röster som hördes. Det som pågått i förorternas centrum sedan 1990-talet hade nått villaområdena och innerstan, och plötsligt fanns det ett ord, en debatt, ett samhällsproblem. Vi som växte upp med det hade aldrig något ord. Vi hade bara kunskapen, den man läser av som väder: nu blir det tjafs.

Där ordet saknas saknas också statistiken. Där statistiken saknas saknas problemet, åtminstone för den som styr. I trettio år kunde man därför hävda att otryggheten var en känsla, att rädslan var fördomar, att pojkar som lärde sig undvika sitt eget centrum led av felaktiga attityder som skolan borde korrigera. Hela tiden pågick lektionen, dag efter dag, på skolgårdar och torg och i tunnelbanevagnar: ni är ensamma, vi är många, och ingenting händer den som förnedrar er.

Det är en effektiv skola. Frågan är bara vad eleverna gör med kunskapen.

Vad rädslan bygger

En del svenskar drog slutsatsen att man anpassar sig. Man flyttar när man kan, väljer skola med omsorg, lär barnen att inte sticka ut. Det är den vanligaste vägen, och den är begriplig. Den har bara ett pris: varje anpassning bekräftar rangordningen. Varje gång svennen viker undan blir skrattet lite billigare att köpa.

Andra drog slutsatsen att rädslan skulle besvaras med hat. Jag har skrivit om den vägen förr, och om vad den kostade min generation. Den leder till en annan sorts sandlåda, en självvald, där man sitter med de sina och odlar bitterheten tills den är det enda man äger.

Själv drog jag med tiden en tredje slutsats, och det är den som gjort att jag kan skriva om pistolen utan att darra på handen: rädsla är en färskvara. Den måste förnyas, dag för dag, förnedring för förnedring. Den som slutar vara ensam slutar vara rädd. Inte för att hotet försvinner, utan för att kalkylen förändras, för båda parter.

Bosniern satte en pistol i ansiktet på en ensam sextonåring inför publik. Jag har ofta undrat hur eftermiddagen hade sett ut om det suttit sex av oss på sandlådan i stället för två. Eller om det bakom oss två funnits något som liknade det som fanns bakom honom.

Det är ingen retorisk fråga. Jag vet nämligen svaret.

Sju år senare, vid samma centrum, satt vi inte längre två och två på sandlådorna. Vi hade blivit många, vi hade lärt oss sätta hårt mot hårt, och kalkylen hade förändrats. För båda parter. Ingen satte längre en pistol i ansiktet på oss för att få skratta.

I stället sköt de.

Men det är en annan historia.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Subscribe now

Share

Veckobrev #25-2026 (läs tidigare veckobrev här)

I natt satt jag uppe och höll på Norge i en VM-kvartsfinal. Jag vill att ni ska förstå vad den meningen kostar en man som är uppvuxen med att Norge är landet där bensinen är dyrare och självförtroendet billigare. Men där satt jag, klockan var alldeles för mycket, och när Schjelderup smällde in 1–0 mot England reste jag mig ur soffan. I mitt eget vardagsrum. För Norge.

Det slutade som bekant illa. Bellingham gjorde två mål, det ena i förlängningen, och Norge fick ro hem. Men innan vi kommer till sorgearbetet måste vi prata om vad som egentligen hände de här veckorna. För det var mer än fotboll.

Norge kvalade in till sitt första VM på 28 år. Redan där hade de flesta nöjt sig. Norrmännen nöjde sig inte. De slog ut Brasilien i åttondelsfinalen, ett lag som inte missat en VM-kvartsfinal sedan 1990, och de gjorde det med en målvakt från Volda som räddade straff och en anfallare som nickar som om huvudet vore en tredje fot. Efteråt tog Haaland en trumma från klacken och ledde firandet.

Och firandet, kära läsare, det är här det blir intressant. För norrmännen firade inte som ett modernt fotbollslandslag. De firade som ett folk.

Ni har sett bilderna. Inför VM lät sig hela truppen fotograferas som vikingar. Flätor i håret, sköldar, svärd, vikingaskepp i bakgrunden och bildtexten “Norway is coming”. Det var inte förbundets marknadsavdelning som hittade på det, utan spelarnas eget initiativ. Matchtröjan fick runinspirerade siffror och mönster hämtade från stavkyrkorna. Och på läktarna spred sig ramsan som kommer att definiera detta VM: flera tusen norrmän som sätter sig ner, fattar osynliga åror och ror i takt medan de vrålar “Ro!”.

Sitt stora genombrott fick rodden på Ullevaal den första juni, i en träningsmatch där Norge slog Sverige med 3–1. Man kan säga att de rodde över oss redan i förrummet.

Nu ska man vara rättvis: allt detta kunde ha blivit pinsamt. Nationalromantik i händerna på ett idrottsförbund slutar ofta som en ölreklam. Men det blev inte pinsamt. Det blev på riktigt, eftersom det vilade på något som finns. Norrmännen behövde inte förklara ramsan för varandra. Alla visste vad årorna betydde. Tusen år av gemensam berättelse fick plats i en enda stavelse.

Sedan hände det som numera alltid händer.

En religionsvetare klev fram i Klassekampen och förklarade att tröjans runor, i kombination med “den hypermaskulinistiska idealiseringen” av landslaget, var typisk för “nynazistiskt och fascistiskt symbolspråk”. Andra kallade vikingatemat grisharrigt och chauvinistiskt. Danska kommentatorer beskrev det hela som en “Ankeborgsversion av norsk kultur”. Tröjorna anklagades för att luta åt det högerextrema hållet.

Förra veckan skrev jag om örnen på Karlaplan som blev fascist. Nu har turen kommit till ett typsnitt. Snart återstår bara vädret. “Dagens högtryck över Östlandet bär omisskännliga drag av trettiotal.”

Logiken är densamma varje gång. Ett folk visar upp sin historia utan att skämmas, och en viss sorts skribent känner genast fascismen dra i byxbenet. Att elva miljonärer flätar håret och poserar framför ett skepp är inte ett hot mot demokratin. Det är ett fototillfälle. Men för den som byggt sin karriär på att svenskar och norrmän ska känna sig misstänkta inför sitt eget arv är varje oskuldsfullt vikingaskepp en provokation. Det farliga är inte skeppet. Det farliga är att ingen ber om ursäkt på däck.

Det mest avslöjande kom ändå efteråt.

Read more

Jag skrev idag ett svar till Tomas Tobé, som på X firade att Europaparlamentet tagit “ett viktigt steg” för att återinföra Chat Control 1.0 och samtidigt förklarade att det inte alls handlar om Chat Control. Svaret handlade om sakfrågan. Den här texten handlar om något annat, nämligen hur beslutet kommer till. I dag, torsdag, röstar parlamentet om själva förlängningen. Jag kan redan nu berätta hur det slutar, och varför. Den historien är värre än sakfrågan, eftersom den visar hur EU hanterar folkvalda församlingar som röstar fel.

Vi tar det från början.

2021 införde EU ett tillfälligt undantag från ePrivacy-direktivet, det regelverk som skyddar förtroligheten i elektronisk kommunikation. Undantaget lät meddelandetjänster frivilligt skanna innehållet i användarnas privata meddelanden i jakt på övergreppsmaterial. Utan misstanke, utan domstolsbeslut, mot alla. Redan då var lagen så kontroversiell att den tidsbegränsades. Det tillfälliga skulle gälla i väntan på en permanent lag, Chat Control 2.0, med obligatorisk skanning.

Den permanenta lagen kom aldrig. Ministerrådet har förhandlat om den i flera år utan att kunna enas, eftersom en rad medlemsstater vägrar acceptera massövervakning av krypterad kommunikation. Så det tillfälliga förlängdes 2024, i väntan på det permanenta. Det är denna förlängning Tobé hänvisar till när han skriver att parlamentet ställt sig bakom reglerna “senast 2024”.

Sedan hände det han inte nämner.

I mars i år skulle undantaget förlängas igen. Parlamentet sade ja, men med villkor: skanningen måste riktas mot personer eller grupper där det finns konkret misstanke om brott, och den måste godkännas av domstol eller motsvarande oberoende myndighet. Detta var ingen radikal nyhet. Det var samma principer parlamentet slagit fast redan i oktober 2023, i ovanligt bred enighet över grupperna, och samma princip EU-domstolen etablerat i datalagringsmålen: övervaka misstänkta, inte alla andra hela tiden.

Rådet vägrade. Förhandlingarna strandade. I slutvoteringen den 26 mars föll förlängningen med 311 röster mot 228, och den 3 april upphörde lagen att gälla. Lustigt nog röstade även Tobés egen EPP-grupp nej i den voteringen, i protest mot att parlamentet begränsat skanningen till redan känt material och undantagit totalsträckskrypterade meddelanden. De röstade alltså nej till den förlängning de själva ville ha, och kampanjade sedan för det förslag de just fällt. Håll det i minnet när ansvarsfrågan diskuteras.

Parlamentet hade hur som helst talat. Två gånger, om man räknar villkorsomröstningen. Tre gånger, om man räknar principbeslutet 2023.

Nu börjar det riktigt pikanta.

I juni rapporterade Politico att parlamentets egen talman, Roberta Metsola, uppmanade ministerrådet att gå vidare med förlängningen ändå. Läs det igen: parlamentets högsta företrädare bad medlemsstaterna att köra över hennes eget parlament. Den 2 juli antog rådet sin position, i sak kommissionens ursprungsförslag, rensat från parlamentets villkor. Formellt ett nytt förslag, i praktiken samma sak parlamentet redan avvisat. Detta utlöste en så kallad andra behandling.

Och här kommer finessen. I en första läsning avgörs frågor med enkel majoritet av de avgivna rösterna. Ett nej kräver bara fler nej-röster än ja-röster, vilket var så förlängningen föll i mars. I en andra läsning gäller andra regler. Där krävs en absolut majoritet av parlamentets samtliga 720 ledamöter, alltså 361 röster, för att avslå eller ändra rådets position. Bifall kräver fortfarande bara enkel majoritet av de närvarande.

Den som kontrollerar tidpunkten kontrollerar därmed utfallet. Voteringen lades i sista sessionsveckan före sommaruppehållet. I tisdags röstade parlamentet om att alls ta upp frågan igen, med brådskande förfarande enligt artikel 170.6, utan utskottsbehandling. Av 720 ledamöter var 646 närvarande.

331 röstade ja, 304 nej.

Bland svenskarna röstade Moderaterna, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna för ett nytt försök. Centern, Liberalerna, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot. Den som försvarade förslaget i kammaren var Tomas Tobé. Samme Tobé som i EU-valrörelsen 2024 profilerade sig på motstånd mot Chat Control.

I dag klubbas så sakfrågan. Att samla 361 röster för avslag när var tionde ledamot redan rest hem är i praktiken omöjligt, vilket alla inblandade vet. Räkna själv: i tisdags fanns inte ens 361 nejröster i kammaren att tillgå. Ett nej som krävde enkel majoritet i mars kräver absolut majoritet i juli. Samma fråga, samma parlament, nytt regelverk för svaret. Utgången var bestämd innan någon ledamot tryckt på en knapp.

Den som tycker detta låter som ett undantag har inte följt europeisk integrationshistoria. Danmark röstade nej till Maastrichtfördraget 1992 och fick rösta om 1993. Irland röstade nej till Nicefördraget 2001 och fick rösta om 2002. Irland röstade nej till Lissabonfördraget 2008 och fick rösta om 2009. När Frankrike och Nederländerna röstade nej till EU-konstitutionen 2005 fick ingen rösta om; i stället döptes konstitutionen om till Lissabonfördraget och ratificerades av parlamenten, så att väljarna inte skulle behöva besväras igen. Mönstret är stabilt över trettio år. Ett ja är slutgiltigt och oåterkalleligt. Ett nej är ett tillfälligt hinder på vägen mot ja.

Det viktiga att förstå är att inget av detta är fusk. Varje steg följer arbetsordningen. Artikel 170.6 finns, andra läsningens majoritetsregler finns, rådets rätt att anta sin position finns. Det är just detta som är poängen. Systemet behöver inte bryta mot sina regler för att producera önskat utfall, eftersom reglerna är konstruerade så att önskat utfall alltid går att producera. Proceduren är inte ett skydd mot makten. Den är maktens verktyg, och den som behärskar den behöver aldrig vinna ett argument.

Kvar står frågan vad ett parlament är till för, om dess nej behandlas som ett administrativt missöde att korrigera. De ledamöter som röstade nej i mars representerade en majoritet av församlingen. Deras väljare får i dag veta att majoriteter gäller ibland.

Och detta gällde ändå bara den frivilliga skanningen. Den obligatoriska, Chat Control 2.0, förhandlas just nu i triloger bakom stängda dörrar mellan kommissionen, rådet och ett parlament vars motstånd nyss visat sig förhandlingsbart. Den som vill veta hur det slutar kan spara den här texten. Kronologin kommer att gå att återanvända.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Jag var på Skara sommarland i slutet av nittiotalet, sexton år gammal, tillsammans med min vän Robert från Vara. Vi hade ett musikprojekt ihop, Paranoid Project, melodisk trance mest, och vi hade förmodligen större tankar om musiken än om vattenrutschkanorna. Dagen har ändå fastnat. Hamburgerköer, klorlukt, solbrända axlar. En alldeles vanlig svensk sommardag, av det slag man inte vet att man kommer att sakna.

Tjugo år senare, sommaren 2019, åkte jag tillbaka. Min fru är tysk och hade aldrig varit där. Jag hade talat väl om stället. Det var en bit av min ungdom jag skulle visa henne och barnen.

Det blev inte den dag jag hade lovat. Jag hade aldrig sett så många burkinis på en och samma plats. Jag vet inte om svenskarna var i minoritet i parken den dagen. Men det kändes så.

Jag höll minen för barnens skull. Vi åkte i rutschkanorna, åt vår glass, gjorde det man gör. På vägen hem var jag tystare än vanligt. Känslan var inte ny. Jag växte upp i Skogås och vet hur det känns att vara i minoritet. Det var ett av skälen till att jag flyttade därifrån 2005. Fjorton år senare hann känslan ikapp mig på ett nöjesfält i Västergötland.

Jag skrev inget Facebookinlägg om saken. Men det gjorde en annan familjefar i somras, och hans inlägg fick en miljon visningar. Kvartals Federico Moreno har nu ägnat en artikel åt att förklara vad mannen egentligen kände. Rubriken ställer frågan om svenskar är i minoritet på Skara sommarland. Det är en bra fråga. Moreno besvarar den aldrig. I stället ägnar han sex minuters lästid åt att förklara att känslan sitter i betraktaren.

Diagnosen

Morenos artikel är läsvärd, det ska sägas. Han skriker inte. Han diagnostiserar. Familjefadern på Sommarland har inte sett något, han har upplevt något, och upplevelser kan förklaras bort. Moreno hänvisar till forskning som visar att förväntningar och stereotyper påverkar hur vi tolkar sociala situationer. Den som bär på negativa föreställningar om en grupp kan uppfatta köbildning och trängsel som värre än de är.

Det är den terapeutiska klassens äldsta manöver. Den som pekar på en samhällsförändring får ingen replik utan en diagnos. Christopher Lasch beskrev tekniken redan för femtio år sedan: när eliten inte längre förmår bemöta folkets invändningar börjar den behandla dem. Invändningen blir ett symptom. Medborgaren blir en patient.

Problemet med förklaringsmodellen är att den inte förklarar min dag. Jag åkte till Skara sommarland sex år före det virala inlägget. Ingen hade förberett mig. Jag kom med goda minnen, en förväntansfull familj och en välvillig inställning. Förväntningarna var ljusa. Känslan kom ändå.

Fogelström vittnar mot sin åberopare

Moreno anar möjligen att psykologin inte räcker hela vägen, för han tar också historien till hjälp. Han påminner om Per Anders Fogelströms Stockholm, där de infödda stockholmarna under industrialiseringen blev en minoritet i sin egen stad. Trängsel, rotlöshet och social oro blev en del av den nya storstadens verklighet, skriver han.

Läs den meningen en gång till. Moreno medger att snabb demografisk förändring löser upp samhörighet och föder social oro. Han beskriver skadan. Sedan avfärdar han dem som invänder mot den.

Och jämförelsen haltar värre än så. Bonddrängen från Roslagen som klev av tåget vid Centralen talade samma språk som stockholmaren, var döpt i samma kyrka, sjöng samma psalmer och firade samma högtider. Fogelströms stockholmare blev inte främlingar för varandra. De blev trångbodda med sina kusiner. Att jämföra den processen med invandring från Mellanöstern och Afrika är att låtsas att avstånd inte finns.

Kvinnan i Husby

Artikelns mest avslöjande avsnitt handlar inte om Sommarland alls. Moreno berättar om en turkisk kvinna i Husby som bott där sedan åttiotalet. Hon älskar sitt område men känner inte längre igen det. Grannarna har bytts ut, demografin har förändrats, hemkänslan är borta. Moreno skildrar henne med värme. Hon får vara nostalgisk. Hennes sorg är begriplig, mänsklig, värd eftertanke.

En svensk familjefar känner exakt samma sak på ett nöjesfält i Västergötland och får forskningsreferenser om fördomar.

Samma känsla, två måttstockar. Antingen är hemkänslans förlust legitim för alla, eller för ingen. Moreno väljer, förmodligen utan att själv märka det, linjen att sorgen är tillåten för alla utom svensken.

Det finns dessutom en skillnad mellan kvinnan i Husby och familjefadern som Moreno aldrig snuddar vid. Hon kan sörja sitt förlorade Husby och ändå ha kvar Turkiet. Någonstans på jorden finns en plats där hennes språk, hennes seder och hennes ansikte alltid kommer att höra hemma. Svensken har ingen sådan reservutgång. Den skillnaden återkommer vi till.

Vad ett hem är

Så vad gäller striden egentligen? Inte individerna. Det behöver sägas rakt ut, eftersom hela Morenos slutkläm bygger på motsatsen.

De flesta invandrare är med största sannolikhet bra människor, precis som de flesta svenskar. Tandläkaren i hijab är förmodligen en utmärkt tandläkare. Barnen som fotograferades i vattenlandet gjorde ingenting fel; de lekte, vilket är vad barn ska göra. Den som letar efter skurkar bland enskilda invandrare letar på fel våning.

Frågan är en annan, och den är kollektiv: har svenskarna rätt till ett land som är övervägande vårt? Ett land där vår kultur, vårt språk och våra normer är så självklara att de aldrig behöver uttalas.

Det är nämligen vad ett hem är. Hemmet är platsen där koderna är tysta. Ingen förklarar för dig hur man beter sig i ditt eget vardagsrum; det sitter i väggarna. Hemmet upphör inte när någon bryter mot reglerna. Det upphör när reglerna måste förklaras.

Om femtio främlingar flyttar in i ditt hus har ingen av dem nödvändigtvis gjort något olagligt. Huset upphör ändå att vara ditt hem. Skara sommarlands presschef försäkrar att samma ordningsregler gäller alla gäster, och det tvivlar jag inte en sekund på. Det var aldrig ordningsreglerna det handlade om.

Kategorifelet

Moreno avslutar med en fråga som ska låta som schackmatt: är det beteendet eller blotta existensen som är problemet? Frågan förutsätter att kritiken riktar sig mot individer, och då återstår bara två svar, båda förkrossande. Den som svarar beteendet har gett upp, för tandläkaren beter sig oklanderligt. Den som svarar existensen har erkänt att han hatar människor för vad de är.

Svaret är: ingetdera. Problemet är en politik som på några decennier förändrade landets sammansättning utan att någon tillfrågades. Kritiken gäller aggregat, proportioner och riktning, inte moralisk skuld hos enskilda. Att översätta systemkritik till individanklagelse är ett kategorifel, och i Morenos fall ett retoriskt trick. Individerna som kom bär ingen skuld för att dörren stod öppen. Skulden bärs av dem som öppnade den.

Vägen ut

Jag inser att belägenheten är svår, och den ska inte trollas bort. Decennier av massinvandring har skapat en situation där svenskar i delar av sitt eget land inte längre känner sig hemma, och där invandrare som rotat sig här kan uppfattas som ett problem enbart för att de ingår i en stor grupp, utan att som individer ha gjort något fel. Det finns ingen smärtfri väg ut ur detta. Den som påstår något annat ljuger. Men tragiken har en adress, och det är inte tandläkarmottagningen i Umeå. Det är Rosenbad.

Mycket hade ändå löst sig av sig självt om samhället vore tydligt på en enda punkt: Sverige är svenskt. Den som vill stanna här ska, utöver att vara en hederlig människa, vilja bli en del av det. Assimilation är inget myndighetskrav med tillhörande blankett. Det är att göra de tysta koderna till sina egna. Att ens barn inte går att skilja från grannens annat än till efternamnet. Att Sverige med tiden blir det enda landet även för dem.

Man når kanske inte hela vägen fram på en generation. Men det ska vara riktningen. Jag hyser full förståelse för den som hellre fortsätter leva som turk, somalier eller syrier; det är hedervärt att älska sitt folk. Då är bara inte Sverige platsen. Världen är stor och hemländerna många.

Utom för oss. Vårt folk har ett enda land. Vi har ingen annanstans att ta vägen om Sverige glider oss ur händerna, inget reservhemland, ingen diaspora att uppgå i. Det är därför känslan på ett nöjesfält i Västergötland inte är en fördom som ska behandlas bort. Den är ett folks instinkt att hemmet håller på att gå förlorat.

Är det beteendet eller existensen som är problemet, frågar Moreno. Ingetdera. Det är politiken. Och politik går, till skillnad från känslor, att ändra.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Veckobrev #24-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Jag har blivit försiktigare med örnar.

Förr kunde man se en örn och tänka på sådant som örnar sysslar med. Flyga högt. Se långt. Sitta imponerande på klippor, fanor och gamla monument. Var man på riktigt dåligt humör kunde man rentav tänka på frihet.

Det var innan Svenska Dagbladets kulturredaktion lärde mig att en örn mycket väl kan vara en liten bronsfascist som sitter på Karlaplan och väntar på rätt minister.

Så numera tittar jag mig omkring.

Finns det örnar i närheten? Pelare? Någon form av symmetri? Har någon spelat trumpet? Bär någon kostym?

Man vill ju inte råka delta i ett stilideal.

Bakgrunden är enkel. Flygvapnet fyllde hundra år. Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, höll tal vid Flygarmonumentet på Karlaplan, Carl Milles bronsörn, rest till minne av svenska flygare som dött i tjänsten.

För en normal människa är kedjan inte svår att följa. Flygvapnet. Flygare. Flygarmonument. Tal vid monumentet. Det kräver inga högskolepoäng i semiotik. Det räcker att man klarar av att läsa ordet “flyg” utan att genast ringa 1930-talet.

Men Anders Q Björkman på SvD Kultur såg något annat. Han skrev kommentaren “Mussolini skulle ha varit avundsjuk” och lät läsaren veta att inramningen bar “fascistiska stilideal” när Bohlin ställde sig framför örnen.

Ett tal vid ett minnesmärke, alltså. Fast i Björkmans ögon närmast ett litet italienskt väckelsemöte i svenskt försommarväder.

Nu ska man vara rättvis. Att överdriva hör till kulturjournalistens yrke. Han ska kunna titta på en stol och ana maktordningar i sitsen. Han ska se en rondellhund och känna Europa krackelera. Han ska kunna skriva fyratusen tecken om att en kvinna i en SVT-serie öppnar ett kylskåp på ett sätt som säger något om senkapitalismen.

Det komiska är att överdriften alltid går åt samma håll.

När svenska symboler, svenska uniformer eller svensk militär historia visar sig i offentligheten börjar vissa människor leta brunskjortor i buskarna. En örn är aldrig bara en örn. Ett minnesmärke över döda svenska flygare upphör att vara ett minnesmärke om fel person står framför det.

Då blir allt “obehagligt”. Kulturklassens mest slitna ord. Möjligtvis efter “problematiskt”. De tar till det när de inte riktigt kan säga vad som är fel men vill att läsaren ska förstå att något måste vara farligt, eftersom de själva känner sig varma i pannan.

Read more

Veckobrev #23-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Jag skrev en tweet i går som bestod av en enda iakttagelse: ”Det var länge sedan man hörde något från Henrik Arnstad.”

Det var inte ett stort angrepp. Ingen essä. Inga arkivgrävningar. Ingen tråd i 18 delar med skärmdumpar, pilar och röda ringar. Bara en stillsam liten saknad, formulerad på det sätt man kan säga: ”Undrar vad det blev av den där killen som alltid dök upp på efterfesten med egen bongotrumma?”

Ändå började folk minnas. Det visade sig att Henrik Arnstad fortfarande bor kvar i många människors politiska reptilhjärna, som ljudet av ett brandlarm man hörde för ofta under en period och sedan aldrig riktigt kunde glömma.

Minns du honom? Om du inte gör det ska du vara tacksam. Det betyder att du antingen var för ung, för frisk eller för upptagen med något meningsfullt under de där åren då svensk offentlighet kunde kalla in Arnstad så fort någon behövde få ordet ”fascism” uttalat med lagom mycket darr på stämman.

Han var överallt ett tag. I tidningar, i tv-soffor, i debatter, i kulturartiklar, i sociala medier. Han var mannen som kunde förvandla varje diskussion om Sverigedemokraterna till ett studiebesök i 1930-talet. I hans händer blev samtiden aldrig bara samtid. Den var alltid en repris, helst med Mussolini i bild och Hitler stående strax utanför kameravinkeln.

Det fanns en sorts enkelhet i det där. Om man ville slippa diskutera invandring, brottslighet, svenskarnas oro eller den politiska klassens ansvar kunde man ringa Arnstad. Då behövde man inte längre prata om sakfrågan. Då kunde man prata om fascismens återkomst. Praktiskt. Lite som att släcka en diskussion med brandskum.

För oss andra blev han något av en offentlig driftkucku. Inte därför att han saknade intresse för historia. Inte heller därför att varje enskild sak han sade var fel. Problemet var proportionerna. Det banala uttalades som domedag. Det tveksamma presenterades som vetenskap. Det politiskt användbara fick akademisk dräkt, slips och bekymrad panna.

Jag och Magnus tittade i ett eftersnack till Motgift, den 28 september 2017, på ett klipp där Arnstad sjöng Olle Ljungströms ”Minns i november”. Det var en sådan stund då man inser att Sverige är ett mycket litet land och att Gud ibland har en märklig känsla för humor. En antirasistisk fascismexpert, känd för att se brunskjortor i kulisserna, sjunger Ljungström medan den svenskvänliga oppositionen sitter och försöker förstå vad den just har bevittnat.

Read more

Veckobrev #22-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Midsommar är över för den här gången, och kanske även svenska fotbollsfans naiva VM-drömmar. Förlusten, förlåt förnedringen, mot Nederländerna hade förstås inget med invandringen att göra. Det vore dumt att hävda. Men de vänsterliberala röster som prisade invandringen när Sverige slog blåbärslaget Tunisien är nu märkligt lågmälda, precis som jag förutspådde i senaste veckobrevet.

Jag är nyss hemkommen från ett firande som pågick i flera dagar, och som hade väldigt lite med fotboll att göra. Eller invandrare, för den delen. Däremot innebar det både campingliv och myggor, något jag får erkänna mig inte vara helt skapt för, mitt tornedalska arv till trots.

Read more

Veckobrev #21-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Det finns människor som säger att de inte bryr sig om fotboll. Jag har aldrig riktigt litat på dem. Det är något misstänkt med en människa som kan se 22 vuxna män jaga en boll inför 70 000 skrikande åskådare och inte känna ens en liten primitiv ryckning i bröstet.

Jag har själv varit djupt engagerad fotbollssupporter. Inte på det där stillsamma sättet där man ”håller lite på” ett lag och köper en halsduk i klubbshoppen när det går bra. Jag har rest på matcher, planerat helger efter spelschema, låtit humöret påverkas av en ytterback med dålig första-touch och stått på läktare och sjungit saker som, om de yttrades i ett vanligt kontorslandskap, hade lett till ett långt samtal med HR.

Det var en vacker tid. Ibland dum. Så brukar vackra tider vara.

I dag följer jag mitt Hammarby på ett annat sätt. Jag går på några matcher om året, ser det mesta på tv och hinner inte med så mycket mer. Egenföretagare, familjefar och boende mer än 30 mil från mitt gamla Stockholm är ingen optimal kombination om man vill leva efter allsvenskt spelschema. Man kan försöka, men till slut börjar barnen undra varför pappa tycker att Degerfors borta är en familjeangelägenhet.

Så kom Sveriges VM-premiär mot Tunisien. Fem ett. Yasin Ayari gjorde två mål, Alexander Isak, Viktor Gyökeres och Mattias Svanberg fyllde på, och för en stund kunde en normal människa nöja sig med att konstatera att Sverige vann en fotbollsmatch.

Det gjorde vi förstås inte.

Inom några timmar hade delar av den vänsterliberala offentligheten hunnit förvandla resultatet till ett seminarium i värdegrundspedagogik. På X hette det att ”rasisterna gråter”, att de ”tuggar fradga”, att Ayari, Isak och andra spelare med invandrarbakgrund nu hade gett kritikerna svar på tal. Aftonbladets ledarsida frågade om VM-hjälten var ”svensk nog” för Tidös blågula sida. Joel Halldorf skrev i Expressen att Yasin Ayaris mål och böneställning var ett praktexempel på ”blågul islam”.

Det var alltså inte längre fem ett mot Tunisien. Det var fem ett mot Jimmie Åkesson, tre noll mot blod och jord, två assist till mångkulturen och ett reduceringsmål för svenskhetens föråldrade definitionsproblem.

Jag ber om ursäkt om jag missade någon förlupen hörna mot patriarkatet.

Det första problemet med detta resonemang är att det är så dumt att man nästan blir öm om det. Om massinvandringens förträfflighet bevisas av att Sverige vinner en fotbollsmatch, vad bevisas då när Sverige förlorar? Om ett mål av Yasin Ayari avgör frågan om mångkulturen, vad avgör då ett missat friläge? Ska vi justera invandringspolitiken efter xG?

Read more

Veckobrev #20-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Jag hade satt på värmen på spisen för att koka potatis. Den skulle bli mos till torskryggen, vilket låter mer ordnat än det var. Medan vattnet långsamt började göra sitt tog jag upp telefonen och såg att ett klipp från Eriksson & Söderman, publicerat av Vårdkasen på Facebook, hade fått många tusen visningar.

Det är ett ögonblick då en vuxen människa borde lägga ifrån sig telefonen, skala potatis och fortsätta livet som om hon hade någon självrespekt kvar.

Jag gjorde inte det.

Jag började läsa kommentarerna.

Några minuter senare kokade potatisvattnet över. Där stod jag alltså, med torskrygg på gång, stärkelsevatten på spisen och Facebook i handen, och såg än en gång vad som händer när den moderna massan får fri tillgång till offentligheten.

Klippet handlade om något ganska enkelt. Jag konstaterade att vi som varnade för massinvandringens konsekvenser för trettio eller fyrtio år sedan i stora drag har blivit sannspådda, och att svenskarna behöver börja organisera sig nu om de ska vara redo för en tuffare tid. Mångkulturen kommer att tvinga svenskarna att se sig själva som ett av flera folk i Sverige. Andra grupper organiserar sig redan på etnisk, religiös och kulturell grund. Svenskarna måste lägga fundamentet innan stormen står över huset. Man börjar inte bygga taket när regnet redan slår genom vardagsrummet.

Det kan man hålla med om eller invända mot. Det är inte problemet. Jag begär inte att alla ska hålla med mig. Det vore ett outhärdligt samhälle, och dessutom tråkigt. Några av mina bästa stunder som tänkande människa har kommit när någon tvingat mig att se ett hål i mitt eget resonemang. Jag tycker om att pröva min ståndpunkt mot de bästa argumenten på andra sidan. Klarar man inte det har man förmodligen inte tänkt färdigt.

Men kommentarsfält fungerar sällan så. Där uppträder en annan figur.

För många år sedan kallade jag honom kommentatorskobran. Jag minns inte längre var jag sade det. Klippet verkar vara borta. Begreppet förtjänar ändå att återinföras.

Kommentatorskobran läser inte för att förstå. Den lyssnar inte för att pröva. Den väntar inte ens tills den vet vad saken gäller. Den ser något röra sig i flödet, reser sig och hugger.

I kommentarerna fanns allt det vanliga. Någon ville bygga en mur runt hela Sverige och idka inavel. Någon annan såg blockchainbaserade nätverksstater. Någon tyckte att om samhället inte duger kan man flytta. Någon visste att allt är nazism. Någon visste att allt är SD:s fel. Någon annan visste att Socialdemokraterna fuskar med valen och att Bank-ID-röstning löser saken. Någon hade EU som huvudnyckel. Någon annan hade Wallenberg, Soros, patriarkatet, invandrarna, judarna, rasisterna eller sossarna redo i fickan.

Det går knappt att publicera ett köttbullerecept utan att denna typ dyker upp och förklarar hur färsen bevisar hans teori om världshistorien.

Det mest nedslående är inte otrevligheten. Den får man räkna med. Det mest nedslående är dumheten. Inte brist på examen, inte låg status, inte att någon råkar uttrycka sig klumpigt. Jag talar om den där slutna dumheten som inte vill prövas. Den som redan har bestämt resultatet och därför bara behöver pressa in varje ny fråga i den gamla formen.

Read more

Veckobrev #19-2026 (läs tidigare veckobrev här)

För några månader sedan knackade jag på hos en ny granne med en flaska Riesling i handen. Jag hade bestämt mig för att vara den förändring jag ville se. Han öppnade dörren på glänt. När jag presenterade mig såg han ut som om jag försökte sälja honom Jehovas vittnens tidskrift, eller möjligen en begagnad dammsugare. Han tackade för flaskan, mumlade att han skulle höra av sig om han behövde hjälp, och stängde dörren.

Han har inte hört av sig. En gång såg jag honom på parkeringen och ropade “Hej!”. Han tittade upp som om jag bröt mot ordningslagen, sa ett tveksamt “hej…” och slank in i bilen. Senare fick jag veta att han flyttat hit från en annan del av Skaraborg. Inte från Pyongyang.

Jag förstår honom egentligen. Jag är själv svensk. Jag vet hur det känns när någon bryter mot Den Heliga Regeln: du ska inte besvära andra människor med din existens. Det går knappast att tänka sig en allvarligare överträdelse i det här landet. Bättre att frysa ihjäl i en hisskorg än att fråga grannen om man får låna ett täcke.

Det är inte första gången jag grunnar på det här, kära läsare. För många år sedan skrev jag en artikel på Det fria Sveriges hemsida där jag uppmanade svenskar att bli bättre på att hälsa på varandra. Jag hade just kommit hem från en lång tid utomlands och tagit med mig vanan att morsa på folk man möter på gatan, även i stadsmiljö, om det inte är allt för mycket folk. Det blev inte populärt. En del blev chockerade. Äldre människor mumlade något ohörbart och stirrade i backen. En äldre dam i Skövde verkade övertygad om att jag var ute efter hennes plånbok.

Jag tänkte i flera år att det var en udda fas. Att vi skulle hämta oss. Att pandemin kanske skulle göra oss hungrigare på varandra. Inget av det stämde.

Här någonstans måste jag stanna och förklara mig. Jag är nationalist. Jag har försvarat svensk kultur i sammanhang där det kostar att göra det. Och ändå sitter jag och skriver att jag har tröttnat på svenskar.

Read more

Veckobrev #18-2026 (läs tidigare veckobrev här)

En svensk nationalist kan argumentera för alliansfrihet. Men då bör han inte låtsas att neutraliteten är Sveriges historiska naturtillstånd.

Sverige är medlem i NATO. Därmed är en lång epok i svensk säkerhetspolitik slut, åtminstone på papperet. För vissa var medlemskapet ett uppvaknande efter årtionden av självbedrägeri. För andra var det ett svek mot något djupt svenskt.

Det senare argumentet hörs inte bara från vänsterpacifister och gamla socialdemokrater. Det dyker också upp i nationella och nationalistiska kretsar: Sverige borde vara neutralt. Sverige ska stå utanför stormakternas projekt. Sverige ska inte låta sig dras in i Washingtons, Bryssels eller någon annans spel.

Det argumentet går att föra. Nationalister har goda skäl att kritisera överstatlighet, främmande militär närvaro och det handlingsutrymme små stater tappar när de binder sig till större maktblock. Den kritiken ska tas på allvar. Jag är själv inte glad över att vi nu är en del av NATO, och jag har inget förtroende för USA:s påstådda omsorg om Europa.

Men den som hävdar att neutraliteten är Sveriges egen tradition säger något annat. Han lutar sig mot en modern myt med socialdemokratisk prägel, och den myten gör historien sämre att tänka med.

Neutraliteten är yngre än riket

Sverige har inte varit i krig sedan 1814. Den erfarenheten har format den moderna svenska självbilden. Men två hundra år av fred är inte detsamma som tusen år av neutralitet.

Den säkerhetspolitiska linje som senare blev svensk neutralitets- och alliansfrihetspolitik brukar knytas till Karl XIV Johan och åren kring 1812. Regeringen uttryckte det själv i utrikesdeklarationen efter NATO-inträdet 2024: Karl XIV Johan lade grunden för den politik som sedan präglade Sveriges moderna historia.

Det viktiga ordet är moderna.

Före detta var Sverige ingen neutral åskådare till Europas konflikter. Sverige var en krigförande stat, en stormakt, en aktör med egna intressen, egna arméer och egna anspråk. Gustav II Adolf gick in i trettioåriga kriget. Karl X Gustav marscherade över Bält. Karl XII förde krig mot Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland. Den svenska stat som många nationalister romantiserar byggde inte sin position genom att förklara sig ointresserad av Europas maktspel.

Vi kan se stormaktstiden som ära, hybris, tragedi eller en nödvändig historisk fas. Men ingen kan göra den neutral.

Det äldre Sverige var inte pacifistiskt, alliansskyggt eller främmande för militär makt bortom det egna territoriet. Krig, beskattning, militär organisation och geopolitisk ambition formade den svenska staten.

När någon säger att svensk nationalism kräver neutralitet eller alliansfrihet bör han förklara vad han gör med Gustav II Adolf och andra regenter som format både vår bild av Sverige och dagens gränser.

Efter nederlaget kom doktrinen

Neutralitetspolitiken växte inte fram ur ett evigt svenskt väsen. Den växte fram ur en historisk omständighet: Sverige hade förlorat Finland, tappat sin stormaktsroll och behövde överleva i en europeisk ordning där större makter avgjorde kontinentens öde.

Read more

Veckobrev #17-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Käre läsare,

Jag har skrivit mycket den senaste tiden. Artiklar, poddar, anteckningar, utkast. Resonemang som börjar i en nyhet och slutar i något betydligt större än nyheten själv. Ibland känns det som om varje ny händelse ställer sig i dörröppningen och kräver att bli förstådd innan nästa redan är där.

Det är inget klagomål. Jag har valt det här livet, och jag har valt det av skäl jag fortfarande tror på. Men jag märker att det gör något med mig.

Det finns dagar då jag öppnar datorn och känner mig mer som en mottagare än en människa. Något har hänt. En utredning har presenterats. En minister har intervjuats. En myndighet har publicerat siffror. En offentlig person har sagt det som inte fick sägas för fem år sedan men som nu plötsligt är alldeles självklart. Någonstans i mig tänds den där rörelsen: detta måste förklaras. Detta får inte bara passera.

Ofta har den rörelsen rätt. Mycket får inte bara passera.

Men jag undrar ibland vad den gör med människan som lyder den.

Jag fyller snart 44 år. Om Gud, hälsan och tillvaron vill är jag kanske någonstans halvvägs. Det är en märklig plats att stå på. Man är inte ung längre, men inte heller gammal. Man har hunnit göra tillräckligt många misstag för att veta hur lite man förstod. Samtidigt har man samlat på sig sådant som faktiskt borde lämnas vidare.

Kanske kommer en del av pressen därifrån.

Under de senaste tio åren har jag haft den stora förmånen att kunna ägna mig åt detta på heltid. Det har inte varit något romantiskt liv i ett torn med böcker och utsikt över en dimmig dal. Det har varit företagande, fakturor, bokföring, medlemsregister, tekniska problem och den ständiga osäkerhet som följer av att försöka leva på sitt eget arbete utanför de stora institutionerna. Men jag har fått göra något få människor får: läsa, skriva, tänka och pröva idéer under lång tid.

Jag är mycket tacksam för det.

Den tacksamheten bär också ett ansvar. Tio år av läsning, skrivande och samtal gör något med en människa. Vissa frågor öppnar sig först när man återkommer till dem om och om igen. Vissa samband ser man inte första gången, inte andra heller, men till slut börjar mönstret framträda. Man får en känsla för idéernas släktled, för vilka frågor som är ytliga och vilka som går ned i rötterna.

Det vore på ett sätt lättare om jag inte kände att jag hade något att säga.

Då kunde jag kanske nöja mig med att dra mig undan. Det finns dagar då jag längtar efter det. Att stänga av flödena, sluta svara på dagsaktuella vansinnen och i stället lägga resten av livet på några få böcker. Inte många. Kanske fem riktigt bra. Fem böcker som bär.

Det lockar mig mer än vad jag ibland vill erkänna.

En bok är långsam på ett sätt som nästan allt annat i vår tid har blivit oförmöget att vara. Den kräver samling och ett ämne som tål att man återvänder till det. Författaren måste forma, inte bara reagera. Det finns något hederligt i det. Något mänskligt.

Men världen låter en inte välja den renaste formen för sitt kall.

För medan man drömmer om boken fortsätter samtalet där ute att mala. Sociala medier fylls av det snabba, det halvtänkta, det självbelåtna, det affektiva. Någon säger något dumt med stort självförtroende. Någon annan får applåder för en formulering som låter klarsynt i tre sekunder och faller sönder vid fjärde. Hela vår offentlighet har fått en form där den som tvekar, nyanserar och tänker färdigt nästan per definition kommer för sent.

Sedan kommer den där andra rösten. Om du inte skriver, vem gör det då? Om du inte försöker föra in historien, idéerna och de långa linjerna, vad lämnas kvar? Ska samtalet överlåtas åt dem som aldrig tvekar därför att de aldrig tänker färdigt?

Det är möjligt att detta bara är krav jag ställer på mig själv. Det är möjligt att det finns något högmodigt i det. Ingen människa är oumbärlig, och det är en nyttig insikt att återvända till. Men det är också sant att var och en har ett ansvar för det han faktiskt kan göra. Den som har fått tid, erfarenhet, läsning och en röst har också fått en uppgift.

Read more

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare

Veckobrev #16-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Käre läsare,

I lördags stod Jimmie Åkesson på Långholmen och höll sitt numer traditionsenliga vårtal. Talet var i många stycken vad man kunde vänta sig — räfst och rättarting med regeringssamarbetets motsträviga partner, en uppvärmning inför valåret, det vanliga. Men en bit in i talet sker något jag tycker är värt att stanna vid. Han börjar tala om svenskheten. Och han gör det på det sätt som under många år har varit en knäckfråga, kanske den knäckfrågan, för en hel del av oss som befinner sig längre ut åt höger än SD.

“Svensk sitter inte i hudfärgen eller i någon annan kroppsdel”, säger han. Och sedan rabblar han upp vad svensk då är: vår identitet, vårt ursprung, vår historia, ja — men också våra normer, våra värderingar, vårt språk, våra seder och bruk, vår kultur, vårt sätt att leva, vårt sätt att förhålla oss till varandra, till landet, till naturen, till marken vi trampar. “Svenskheten är öppen och välkomnande för den som vill, som anstränger sig och som visar respekt.”

Det är just sådana formuleringar som under åren har fått en del av oss att fnysa. För vad är det, om inte den välbekanta retoriken om att vem som helst kan bli svensk bara man dansar tillräckligt rätt kring midsommarstången? Jag har själv sagt det, mer eller mindre ordagrant, om SD: att de inte hade några problem om svenskarna byts ut mot somalier så länge de dansar runt midsommarstången. Det var en effektiv formulering, riktad till människor som redan var besvikna på partiet, och den fungerade som politisk munhuggning gör. Men jag har under åren tvingats fundera över om den var rättvis, eller om jag bara ville att den skulle vara det.

Jag tror att den var orättvis. Och jag tror att man ser det om man läser hela talet i sammanhang och tar Jimmie på allvar.

Två svenskheter i ett ord

Problemet är i första hand språkligt. Det är därför vi pratar förbi varandra.

När jag säger “svensk” menar jag i första hand något etnokulturellt. Jag menar ett folk, en kontinuitet av människor som under tusen år bott på den här jordlappen, talat varianter av samma språk, gift sig med varandra, begravt sina döda i samma jord, format sina seder i samma klimat och samma årsväxlingar. Jag menar något som har en kropp, ett minne och en framtid, och som inte kan väljas till eller från som ett medlemskap i en bokklubb. Det är ingen värdering jag kan ändra på genom att vilja något annat, utan ett konstaterande av hur folk och nationer bildas och fortlever.

När Jimmie säger “svensk” rör han sig i en betydelse till. Han talar också om något man kan tillträda — en samhällsgemenskap, ett medborgarskap, en delaktighet i landets liv. Och han har rätt i att den svenskheten finns och att den är möjlig att vinna. Den finns till och med juridiskt nedskriven, i medborgarskapslagen.

Förvirringen — den verkliga förvirringen, som ligger till grund för att vi gnetat på varandra om det här i tjugofem år — är att samma ord bär båda betydelserna. Och anledningen till att samma ord bär båda är trivial och nästan rörande: vi har varit ett land där det folk som grundade nationalstaten och det folk som bebodde den var samma folk. Då behövde man inte skilja på orden. Etnisk svensk och medborgarsvensk var samma sak, för i praktiken var alla medborgare också etniska svenskar. Att vara svensk medborgare betydde att vara etnisk svensk, plus några små minoriteter som vi själva senare bestämde att slippa kravet — finnar, samer, judar, romer, tornedalingar — och som vi visste vilka de var.

Sedan 1975 är det inte längre så. Och språket har inte hängt med.

Den högt satta ribban

Om man läser vad Jimmie faktiskt säger om vad det innebär att bli svensk, och inte bara hör att han säger att det går, så sätter han ribban betydligt högre än de flesta kommentatorer tycks ha noterat.

Read more

Veckobrev #15-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Jag är högerradikal. Det är inget färdigt program eller en etikett som andra satt på mig. Det är den plats jag tänker ifrån, och den har växt fram under tjugofem år av läsning, arbete och avgörande misstag. Den här essän är ett försök att säga rakt ut vad det innebär. Först för mig själv, så att jag vet var jag står. Sedan för dem som vill förstå varifrån jag talar.

Begreppet är idag något av en canvas som folk fyller med sina egna föreställningar. Motståndare slänger det omkring sig som slagträ utan att bry sig om vad det faktiskt betyder. Anhängare bär det som identitetsmarkör, ofta utan att ha tänkt igenom innehållet. Efter tjugofem år i det här landskapet har jag sett båda sorternas förvirring på nära håll, och den egna har jag fått göra upp med undan för undan.

Detta är min position, så som den ser ut idag. Det är inte en slutpunkt. Mer av ett bokmärke. Här befinner jag mig nu, år 2026.

Vad radikal betyder

Radikal kommer av radix, rot. Det betyder att gå till grunden, inte att gå till ytterligheter. Radikal är inte synonymt med extrem. Den som är radikal ställer frågor som de mer moderata tar för givna.

Detta skiljer mig från den konservatism som vill förvalta. Oakeshott och Burke har gett mig mycket, men deras grundhållning förutsätter att det finns en ordning värd att bevara, att uppgiften är att bromsa och anpassa snarare än att tänka om. Så ser inte Sverige ut längre. Det som skulle konserveras måste först återerövras eller återuppbyggas. Det är därför förvaltande konservatism inte räcker. Man kan inte förvalta ett hus som brunnit ned.

Radikal innebär för mig att inte acceptera den liberala ordningens premisser som naturlag. Folksuveränitetens nuvarande form, marknadens överhöghet, individualismens antropologi, universalismens anspråk. Dessa är inte givna. De är resultat av en lång utveckling som kan analyseras, ifrågasättas och på sikt ersättas.

Vad höger betyder

Höger är för mig ingen position på en skala. Det är en syn på människan och verkligheten som kondenserat kan sammanfattas så här:

• Människan är en gemenskapsvarelse som formas av kultur, språk och plats och utifrån de anlag och förutsättningar hennes föräldrar och förfäder samlat på sig. Hon föds inte som abstrakt individ utan in i ett sammanhang som redan är där och som hon aldrig helt kan träda ur.

• Hierarkier och skillnader är naturliga och i grunden goda, eftersom de följer av att människor är olika och att vissa saker är bättre än andra.

• Traditionen bär kunskap som det abstrakta förnuftet inte kan ersätta, eftersom den är destillerad erfarenhet över generationer.

• Det politiska handlar om verkliga folk i verkliga rum, inte om mänskligheten i allmänhet.

Om hierarkin behöver det sägas mer, eftersom påståendet annars riskerar att bara bli ett slagord. Jag menar inte hierarki i betydelsen ett krackelerat ståndssamhälle, och jag menar inte de starkas makt över de svaga. Jag menar det Aristoteles menade och som Kjellén tog upp i sin organiska statssyn: att varje levande helhet har en ordning av delar som syftar mot något, och att denna ordning inte är godtycklig. En familj har en ordning. Ett yrke har en ordning. En stat har en ordning. Den ordningen kan vara bättre eller sämre, mer eller mindre trogen sin egen natur, men den kan inte vara frånvarande utan att helheten upphör att fungera. Den moderna jämlikhetsideologin drömmer om en värld utan ordning och får alltid i stället en värld med en annan, ofta sämre, ordning som döljer sig bakom jämlikhetens språk.

Att vara höger är att ta dessa insikter på allvar. Det är där skillnaden mot vänstern ligger, i grundläggande mening. Vänstern vill lösgöra människan från hennes bindningar i frihetens namn, eller ordna om samhället efter en abstrakt modell. Högern vet att människan utan sina bindningar inte är fri utan förlorad, och att modeller som inte utgår från det verkliga alltid kräver tvång för att genomföras.

Diagnosen: var vi står

Vi står i ett senläge. Den liberala ordning som formades under efterkrigstiden och nådde sin höjdpunkt efter 1989 befinner sig i ett skede där dess egna premisser har börjat fräta sönder dess egna förutsättningar. Individualismen har tärt på de bindningar den förutsatte. Marknadens logik har nått in i sfärer där den förstör snarare än förvaltar. Universalismens anspråk har avslöjat sig som förklädda partikulära intressen. Det rör sig alltså inte om en kris som kan lösas med bättre politik inom samma ramverk. Det är ramverket självt som går sönder.

Samtidigt är denna upplösning inte slutet. Den är en tröskel. Spengler beskrev övergången från kultur till civilisation som en årstidsväxling, där höstens skördetid följs av vinterns förstelning. De stora formerna stelnar, det skapande har redan ägt rum, och det som återstår är förvaltning av ett arv vars källor håller på att sina. Jünger gick vidare och talade om linjen: den punkt där nihilismen når sin botten och något måste föras över till andra sidan. Hans waldgänger är den som inte böjer sig för förfallet utan drar sig undan för att bevara. Det är där vi står. Uppgiften är inte att rädda det som håller på att falla, utan att bära vidare det som förtjänar att leva in i det som kommer.

Till detta hör en särskild insikt om makt. Den verkliga makten i vårt samhälle ligger inte i riksdagen. Den ligger i det skikt som Burnham redan på fyrtiotalet kallade managerklassen och som Lasch senare beskrev som de nya professionella och manageriella eliterna, ett skikt som har skiljt sig från det folk det styr. Adinolfi har analyserat samma fenomen i italiensk tappning, i förlängningen av den klassiska elitteorin från Pareto och Mosca. I Sverige har Markus Allard talat om transferiatet, ett delvis överlappande begrepp som fångar det skikt som lever av och förvaltar den offentligt finansierade godhetsindustrin. Sammantaget rör det sig om de människor som styr medier, universitet, myndigheter, storföretag, stiftelser och de stora ideella organisationerna. Det är inte en sammansvärjning. Det är en klass med gemensamma utbildningsvägar, gemensamma intressen och en i stort sett enhetlig världsbild. Den klassen har intresse av den liberala ordningens fortbestånd, eftersom det är den ordning som legitimerar dess makt, och kommer att försvara den också när den inte längre fungerar. Varje politisk analys som inte tar hänsyn till detta skikt missar det som faktiskt rör sig i det svenska samhället.

Ovanpå detta har vi tekniken. Jünger såg det tidigt, redan i Der Arbeiter och Den totala mobiliseringen: tekniken är inte ett neutralt verktyg utan en Gestalt med egen logik, som griper det den berör och omformar det inifrån. Senare, i An der Zeitmauer, talade han om att vi passerat en tidsgräns där tekniken inte längre är något människan styr utan ett tillstånd hon befinner sig i. Den digitala teknikens framfart under de senaste två decennierna har gjort detta påtagligt på ett sätt som Jünger bara kunde ana. Sociala medier formar om språket, uppmärksamheten, minnet och själva sättet att vara människa i en gemenskap. Artificiell intelligens kommer att göra detsamma i ännu större skala, och på ett djupare plan. Den som tänker politiskt i dag utan att tänka teknologiskt har inte förstått sin egen tid.

Vi lever i en senfas av en ordning som är på väg att gå under genom sin egen inre logik, förvaltad av ett skikt som har varje intresse av att försvara den, i en teknologisk miljö som omformar människan snabbare än politiken kan formulera sig. Det är en mörk bild, men den är verklig. Att se klart är den första plikten. Att agera klokt är den andra.

En väg till positionen

Jag hamnade inte där jag är idag över en natt. Det har varit en läsning och en omläsning och ännu en omläsning, där olika författare tagit olika stor plats i olika faser. Och även om jag här refererar till många tänkare och författare är läsning knappast allt som behövts för att jag ska finna den position jag nu står i. Att driva företag, att bli far, att gå igenom livskriser, att leva och verka i flera olika länder, att ägna fler timmar än jag kan räkna till att diskutera och stöta och blöta idéer med några av de skarpaste hjärnor vår samtid har, har varit minst lika viktigt.

I tidiga tjugoårsåldern var det den rent nationalistiska litteraturen som präglade mig. Codreanu läste jag med stor inlevelse, och den järnlegionära blandningen av religiöst allvar och revolutionär disciplin gjorde intryck. Det fanns där något av det heroiska och oförenliga med modernitetens slappa medelmåtta som jag sökte vid den tiden. Jag står inte kvar där idag, men jag föraktar inte min dåtida mig. Man måste börja någonstans, och ungdomens radikalitet är inte den värsta platsen att börja på.

Read more

Veckobrev #14-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Käre vän,

Det finns klipp man inte vill ha sett. Jag såg ett sådant i veckan, och nu sitter det fast i mig som en flisa man inte får ut.

En bebis, fem månader gammal, säger något som låter som “mamma”. Bredvid står två homosexuella män. Den ene är countrylåtskrivaren Shane McAnally – ett efternamn så oavsiktligt avslöjande att jag överlåter kommentaren till läsaren själv. De två männen skrattar. De skrattar åt barnet. “There’s no mommy here”, säger de, gång på gång, med en sorts road överlägsenhet, tills den lilla pojken börjar gråta. Det är ett skratt som vill att världen ska veta: den här ungen kommer aldrig ha någon mor, och se vad bra det är.

Kanske kunde barnet inte ordet. Kanske var det bara stavelser, det mjuka “m-m” som nästan alla spädbarn producerar när de leker med sin mun. Det spelar ingen roll, för barnet sökte något. Det sökte den där mjuka, primära varelsen som det hade legat i i nio månader och sedan skilts ifrån – utlämnad, bortbytt och levererad. Och när det sträckte ut ljuden efter henne stod två män och skrattade.

Jag vet inte vad man ska kalla den där känslan. Men jag tror att den heter hybris.

Några dagar senare sitter jag och tittar på tysk TV. Goodbye Deutschland, ett av dessa program där kameran följer tyskar som flyttat utomlands för att börja om. En blond kvinna, 37 år, sitter i Las Vegas tillsammans med sin franske man och pratar om att bli mamma. Inte “på det vanliga sättet”, förklarar hon glatt. De ska använda konstgjord befruktning. Inte för att de måste – det verkar inte finnas några medicinska skäl i sammanhanget – utan för att hon vill välja. Hon vill ha en dotter. Hon har alltid föreställt sig en dotter. Alltså blir det en dotter.

Det sägs med samma lättsamma ton som när man väljer färg på bilen.

Jag satt där en stund och kände hur ordet “önskebarn” hade bytt betydelse i realtid. Från att ha varit ett kärt barn till att bli ett barn-som-önskas-fram, med beställningssedel och leveransadress. Flickor är det tydligen trend på just nu. Rosa tvättlappar, pappa-dotter-matchande outfits, det där söta. Pojkar är lite stökiga. Pojkar skulle ha stört estetiken.

Och här, käre läsare, skulle vi kunna stanna och vara indignerade tillsammans. Det vore bekvämt. Men jag tänker inte låta oss slippa undan så lätt, för jag har sett samma grundrörelse i mina egna kretsar.

Bland oss på högerkanten, bland nationalister och värdekonservativa, finns det ett ideal om den stora familjen. Många barn. Blomstrande kärnfamilj. Det är i grunden ett gott ideal, det tror jag på, och jag är den förste att säga att ett folk som inte föder barn snart inte finns. Men ibland blir det krystat. Ibland blir det en rekvisita.

Read more