Att tala om invandring är inte enkelt. Inte för att det inte går att ha en åsikt i frågan, utan för att begreppet invandring innefattar så många olika scenarion att det — i mitt tycke — inte går att enbart vara för eller emot. Jag själv är invandrare, och har inte bott i Sverige på flera år, vilket en del mindre kvicktänkta ”antirasister” kan finna lustigt.  

"Hur kan man vara emot invandring när man själv är invandrare?”

För den som klarar av att tänka i annat än svartvita svar kring en så bred fråga som invandringen är det inte så konstigt, men för säkerhets skull kanske det är dags att klargöra ett och annat: Jag är inte emot invandring per se. Jag är stark motståndare av den förda invandringspolitiken och jag är för en starkt reglerad invandring — men all invandring behöver inte vara av ondo och jag är inte kategoriskt mot att folk flyttar till Sverige.


När man ska utforma en invandringspolitik med en nationell grund gäller det som vanligt att ta avstamp i vad som kan anses vara det bästa för Sverige och svenskarna. Vill någon invandra till Sverige bör man därför avgöra frågan genom att ställa upp åtminstone fyra enkla kriterier som kan anses vara av yttersta vikt för svenskarna i en nationell politik.


1. Etnicitet
Det mest grundläggande och avgörande. Ju närmare personen som vill invandra är oss rasligt och kulturellt, desto större chans att personen med tiden kan tas upp i den svenska folkgemenskapen och på riktigt assimileras in i den svenska folkkroppen. Skandinaver står oss så nära att invandring därifrån, ur enbart ett etniskt perspektiv, inte är något program. Det samma gäller de flesta europeiska länder, även om det så klart är så att ju längre bort man kommer från oss geografiskt desto större blir också skillnaderna etniskt (Australien och Amerika tillhör undantagen, då de är kontinenter där många européer bosatt sig).

En person som står långt ifrån oss etniskt, som afrikaner och asiater, kommer däremot aldrig kunna bli en del av den svenska folkgemenskapen och därför bör invandringen av folk med så pass främmande etnicitet hållas till ett absolut minimum och möjlighet att invandra (men inte att bli medborgare) bör bara vara möjligt om man uppfyller punkt två.


2. Kompetens
När det gäller arbetskraftsinvandring ska den också alltid vägas mot den etniska frågan, men här kan det i mina ögon finnas undantag. Om en person, som etniskt står långt ifrån svenskarna, behövs i vårt land genom sin kompetens, kan det finnas lägen att låta den personen invandra. En sådan person bör dock aldrig kunna bli fullvärdig medborgare i landet, eller kunna utöva något som helst politiskt inflytande över svenskarna — han eller hon är gäst i vårt land och får acceptera att samhället inte är anpassat efter honom eller henne och aldrig kommer bli det.

En sådan typ av invandring handlar dock om ytterst få enskilda fall och ska förhoppningsvis aldrig behövas; men även här går det i mina ögon inte att stänga dörren och möjligheterna helt.

3. Självförsörjning
Vill man invandra till Sverige, och uppfyller kraven om närstående etnicitet, ska man redan ha arbete eller på annat sätt kunna visa att man kan försörja sig själv. Ingen människa ska kunna flytta till Sverige för att leva av den svenska välfärden, utan den får man tillgång till först när man blivit medborgare i landet för vilket behöver beläggas med rimliga krav — som att man uppfyller punkt ett, tre och fyra.

4. Vilja att anpassa sig
Flyttar man till Sverige och inte är ett av de undantagsfall som specificeras i punkt tre bör man också uppvisa en vilja att med tiden uppgå i den svenska folkgemenskapen. Man ska lära sig språket och på allvar försöka anamma en svensk identitet. Detta kan så klart vara svårt, men det är viktigt att man försöker — inte minst för att ens barn i framtiden på allvar ska kunna se sig själva som svenskar och ses av andra som svenskar.
Så, invandring i sig är inte ett problem. Det handlar om vilken typ av invandring det gäller, och vilka krav man ställer på de personer som vill bosätta sig i vårt land. Följer man de fyra kriterierna slipper man ett sönderslitet samhälle — ett sådant samhälle som dagens mångkulturella politik skapar.