Jag är rätt trött på nazismen, och det är dags att göra upp med den

Under lång tid har jag bara gått i gamla hjulspår, och även om de senaste tio åren varit en metamorfos på många sätt så är det dags att nu på allvar göra upp med det nazistiska ok både jag och "den nationella rörelsen" släpat på under alldeles för lång tid. Häng med om du vågar!

När jag började intressera mig för invandringskritiska frågor så var det knappast något politiskt. Det var snarare en naturlig reaktion på den verklighet av svenskfientlighet jag upplevde, kombinerad med ett sökande efter djupare rötter och identitet bortom det miljonprogram jag växte upp i.

Jag har väldigt svårt att vara den där som bara knyter näven i fickan; som inte säger ifrån när jag tycker något är fel. Detta har satt mig i en del intressanta problem genom åren, men lär också ha varit avgörande för att jag lyckats nå chefs- och ledarpositioner såväl inom näringslivet som civilsamhället.

När jag i tonåren började uttrycka invandringskritiska åsikter och påpekade invandrargängens svenskfientlighet på skolan, eller när jag uttryckte patriotiska sympatier som nog mest var varianter på texter jag lärt mig av Ultima Thule, blev vuxenvärldens dom hård. "Nazist" och "rasist" var tillmälen jag vande mig vid innan jag ens visste vad de innebar.