Tjockis. Latmask. Fegis. Hycklare.

Tog du åt dig? Det kanske du borde.

Jag heter Dan Eriksson, och det här är sommarpratet du egentligen inte vill höra, men som kan vara det viktigaste på länge. Ja, jag lovar stort, men det är för att det jag ska tala om är av sådan vikt att det inte kan ignoreras — även om det enklaste vore att stänga av och lyssna på något annat sommarprat, eller varför inte bara lyssna på gamla Hassan-busringningar där Fredrik Lindström ringer och driver någon pizzabagare till vansinne.

Ett skratt förlänger livet säger man, så nu kanske du känner att du har nog tid att lyssna på även det här, även om det knappast kommer bli någon klang- och jubelföreställning. Om du inte skrattade får jag ursäkta mig med att jag är ett barn av min tid, att jag formades av den så kallade ironiska generation och att min humor som uppenbarligen inte är kompatibel med din beror på att humorutbudet var väldigt skralt när jag formades under 90-talets första hälft

Hörde du vad jag gjorde där? Jag skyllde mina eventuella tillkortakommanden på någon annan. Den här gången på tidsandan, på samhället, ja kanske till och med på människorna bakom Hassan, Killinggänget och Varan-TV.

Det är alltid någon annans fel, eller hur?

Nu rör detta visserligen ett ganska harmlöst ämne, och humor är subjektivt, kulturellt, situationellt och beroende av massor av variabler, så det är inte så farligt. Men jag vill nå fram till en princip här.

Vikten av att våga ta eget ansvar.

MUSIK: Arische Jugend - Als Vater Starb

Jag har under många år arbetat som försäljningschef, främst inom IT-branschen, och yrket har tagit mig till olika länder och så väl mer som mindre seriösa företag. Som offentlig nationalist har man inte direkt kunnat vara petig med vilka jobb man tackat ja till, men jag har faktiskt bara blivit av med en enda anställning på grund av mitt engagemang. Men yrket har också gett mig möjligheten att arbeta med hundratals säljare av skiftande kvalitet, och därigenom en unik inblick i vad som separarede de framgångsrika från de misslyckade.

Självklart fanns det de med en naturlig talang; med munläder, charm och kunnande så att de förmodligen hade kunnat sälja grisfarmar i Saudiarabien, men det var inte framförallt det som skiljde agnarna från vetet; istället var det inställningen till det egna ansvaret.

Du ska bara veta vilka bortförklaringar jag hört från underpresterande säljare; det är dålig telefonlinje, jag har fått en dålig lista att kontakta och till och med det är dåligt väder. Jag minns en säljare som aldrig lyckades sälja på måndagar; när jag påpekade det för honom hävdade han att inga chefer tar beslut på måndagar. Varför andra lyckades sälja på måndagar kunde han inte riktigt förklara, och när jag sedan kunde visa att han gjorde 40% färre samtal på måndagar än andra dagar kröp det fram att han festade på söndagsnätterna — hans favoritnattklubb hade bara öppet på söndagar.

Jag tror förklaringen att han var oklar i skallen på grund av bakfylla var mer trolig än att det var de potentiella kundernas fel.

Genomgående för de framgångsrika medarbetarna var att när de inte nådde de resultat de önskade, så vände de sig till sig själva, frågade vad de kunde göra bättre, gick igenom sina egna inspelade samtal för att hitta svagheter, studerade böcker i psykologi och säljteknik och bestämde sig för att jobba hårdare.

Genomgående för de misslyckade medarbetarna var att de skyllde på alla andra omständigheter förutom sig själva. Och när jag som chef påpekade det blev de kränkta.

"Man kan inte göra mer än sitt bästa". Struntprat.

Innan jag blev vuxen nog att arbeta, och innan jag började engagera mig politiskt, var idrott mitt största intresse. Jag spelade fotboll och handboll, men det jag var bäst på och där jag lade min största kraft var badminton. Med en tredjeplats i pojk-SM och en radda turneringsvinster bakom mig var jag uppenbarligen en av de bättre i min årskull.

Och visst, det beror till viss del på talang, men min dubbelpartner och ständiga vapendragare under den här tiden, Tobias, var också bland de bästa i Sverige. Ofta blev det till och med så att vi vann mästerskapets dubbelturnering, och sedan möttes i finalen i singelturneringen.

Att två personer, från samma lilla förort, skulle ha välsignats med en talang som gjorde att vi tog oss till final efter final i turneringar med hundratals deltagare över hela landet, det känns inte troligt.

Nej, det som skiljde oss åt från de stackare vi slog helg efter helg, var att vi helt enkelt tränade mer än alla andra. Förutom våra vanliga fem träningspass i veckan, stannade vi ofta kvar efter träningen för att springa, stå och nöta på ett speciellt slag en timme extra eller vad det än kunde vara.

Vi var väldigt unga, men vi hade bestämt oss för att bli bäst, och då fanns det inga genvägar. Dessutom hatade vi att förlora, vilket var en utmärkt egenskap om man ville bli en vinnare.

Många av de jag spelade med och mot under de här åren tog sig långt - en del hela vägen till att få representera sitt land i OS. Dit kom aldrig jag. Jag slutade med badmintonen redan som 15-åring. När jag berättar om det för människor så brukar de bli väldigt nyfikna på varför jag tvärt slutade med något jag uppenbarligen älskade och dessutom var duktig på.

Jag brukar lite skämtsamt säga att jag "hittade öl och kvinnor istället". Det är ett fegt sätt att säga att jag blev bekväm. Det är inte ölens och kvinnornas fel att jag slutade idrotta, det är mitt eget. Om jag hade velat bli bäst som vuxen hade jag varit tvungen att försaka många fester och nöjen och istället disciplinerat hållt mig till träning och utveckling.

Jag valde den enkla vägen. Latmask. Fegis. Och senare också, som ett resultat av mina egna val… tjockis. Men ännu var jag nog ingen hycklare.

Ska jag vara ärlig tycker jag att åren mellan 20 och 30 gick fasansfullt fort. Ibland är det svårt att hålla isär vad som hände när. Men jag började engagera mig politiskt som 20-åring, jag blev sambo som 22-åring, jag flyttade utomlands som 25-åring och sen fyllde jag 30.

Men 30 var en milstolpe för mig, en som jag såg fram emot. Jag hade nämligen redan när jag flyttat utomlands bestämt mig för att en viktig livsförändring skulle ske vid 30. Och det var här jag också blev en hycklare.

De fem åren från att jag bestämt mig, tills att jag fylllde 30, skrev jag hundratals artiklar och krönikor, jag arrangerade demonstrationer, höll föreläsningar och talade runt om i Europa. Jag talade gärna om den demografiska katastrofen - om massinvandringens konsekvenser och de låga europeiska födelsetalen.

Samtidigt var jag själv barnlös och levde ensam. Inte för att jag inte kunde hitta någon kvinna att dela livet med. Inte för att det inte finns vettiga kvinnor som vill bilda familj. Utan för att jag själv hade valt det; jag hade bestämt mig för att bara "fokusera på mig själv", ha kul, resa och så vidare tills jag fyllde 30.

Jag hade, utan att jag själv insåg det då, blivit den moderna människa jag avskydde. Jag hade blivit en hycklare.

Jag fyllde 30 i september 2012. I december samma år flyttade jag ihop med kvinnan som skulle bli min fru. Mindre än ett år senare var hon gravid med vårt första barn. Helt enligt plan alltså, men det var just planen som var problemet.

Jag kan tycka att det är rimligt att man i ett nationellt samhälle inte får ha inneha politiska positioner innan man fyllt 30, man saknar nämligen den livserfarenhet som krävs. Men man är absolut inte för ung för att bli förälder; tvärtom är det nödvändigt för att ta steget ut ur den förkastliga ungdomen och in i vuxenlivet.

Om du är ung; vänta inte med att bilda familj. Och påstår du att det inte finns bra kvinnor eller män där ute att bilda familj med, så har du fel. Det är bara ett fegt sätt att skylla din egen lathet, dina egna brister och din rädsla på andra. Sluta med det.

Jag funderar ofta på vad som får så många av oss att skjuta ifrån oss det egna ansvaret på andra. Det lär inte komma som en nyhet för någon att de flesta människor hela tiden söker det minsta motståndets väg. Några exempel:

  • Vi kan välja att inte konfrontera en vän som betett sig omoraliskt, eftersom det är lättare att vara tyst och inte riskera en upphetsad diskussion eller till och med en avslutad vänskap.
  • Vi söker i evigheter efter den perfekta dieten för att komma i form; gärna någon som kräver så lite som möjligt av oss, istället för att faktiskt ta tjuren vid hornen och äta bättre och röra oss mer.
  • Vi väljer att knyta näven i fickan, eller kanske drämma den lite halvhårt i köksbordet när vi förbannar oss över samhällets tillstånd - istället för att organisera oss och dedikera så mycket tid vi kan till förändring.

Och det är möjligt att detta mycket väl ligger i människans natur. För att ta ett kanske något populärdarwinistiskt grepp så skulle man kunna föreställa sig att det var bra att hålla konflikterna till ett minimum i ett mindre samhälle och bättre att foga sig efter den starkaste. Att det var dumt att ödsla energi på att leta mer, kanske godare, mat när man hade tillräckligt för att klara sig. Att det var kontraproduktivt att riskera vänskapsbanden när man hade så få, och det ändå är så svårt att knyta nya.

Men samtidigt fanns det de som inte valde det minsta motståndets väg. De som valde att trotsa det kalla klimatet och vandra norrut. De som valde att stå upp mot en despotisk ledare. Och än idag finns det dom som väljer att arbeta hårdare, studera mer, sova mindre, äta bättre, träna effektivare och leva mer rättfärdigt än andra. Och nästan alltid är de mer framgångsrika; i karriären, i samhället och hos det motsatta könet.

Belöningarna för de som väljer att gå emot strömmen är närmast oändliga, medan belöningen för de som väljer minsta motståndets väg endast är lättja. Men ändå väljer de allra flesta det sista.

Hur kommer det sig egentligen? Är det kanske genetiskt?

Genetiskt? Ja, säkert till viss del. Det är ingen tvekan om att vi föds med olika förutsättningar, så väl som individer som etniska grupper och raser. Allt annat är politiskt korrekt trams.

Men det finns också en fara i att stirra sig blind på genetiken, då den lätt blir en ursäkt för ens egen lättja. Jag gjorde själv något liknande när jag var yngre, hade lagt av med idrotten och började bli fetare. Det var inte så att jag skyllde min lättja på genetiken, utan det var nästan värre än så.

Jag tyckte nämligen att min bröstkorg stack ut något, precis vid nedre revbenen, och intalade mig själv att jag därför "inte passade" i att ha en platt eller vältränad mage. Det skulle se konstigt ut.

Detta var så klart nonsens, men under flera av mina tonår så motiverade jag mig själv på detta sätt. Jag var helt enkelt inte genetiskt skapad för att vara vältränad, utan skulle se ut som en pösmunk.

Vilka jäkla dumheter.

Nu kanske det här sommarpratet framstår som en gnällig gubbe vid en mikrofon. Och det är väl kanske vad det är. Samtidigt måste det vara ett slut på dessa eviga ursäkter och bortförklaringar till varför man inte kan göra än det ena, än det andra.

Jag har hört dem i evigheter, och de fortsätter. Folk som säger att de inte har råd att skänka pengar till nationella projekt, men som åker på Thailandssemester i fyra veckor. Människor som säger att de inte kan hjälpa till att organisera en tillställning eftersom de inte har tid, men sedan sitter på krogen hela kvällen och dricker öl.

Ska vi bygga ett seriöst motstånd mot detta system så måste uräkterna upphöra. Och vi, som kollektiv, måste skära bort de delar av motståndet som stjäl mer energi än vad de ger.

Vi måste ta vårt ansvar som nationella; göra vad vi kan för att bli förebilder i vår vardag, på vår ort, på vår arbetsplats och i vår familj. Vi måste sträva efter ständig självförbättring; fysiskt, mentalt och intellektuellt. Bara så kan vi ta stora kliv framåt.

Tack för att du tog dig tid att lyssna på mig. Och jag hoppas du tar åt dig, funderar över vad du kan förändra, göra bättre eller bidra med -  och framförallt - slutar komma med ursäkter.

Nu förändrar vi världen.