80-talets livskraft

Från syntpop till spelvärldar och muskelhjältar – 80-talet som kulturell urladdning.

Veckobrev #16-2025 (läs tidigare veckobrev här)

Det finns ögonblick när man snubblar över något från 80-talet — ett musikstycke, en filmaffisch, ett tv-intro — och det känns som att hela världen andas lite djupare. Som om ljuset var klarare, färgerna starkare, ljudbilden bredare. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men det finns en sorts livskraft i mycket av 80-talets uttryck. En nästan barnslig tro på framtiden, på individen, på äventyret.

Lyssna på Alphavilles Forever Young. Den drömska syntslingan, virveltrumman med katedraliskt reverb, sången som svävar över horisonten. Eller ta svenska Grace med Ingen kan älska som vi – lika delar tonårsförälskelse och ljudteknisk eufori. Det är som att världen öppnar sig och säger: ”Du kan bli vad du vill.” Det är svårt att föreställa sig en så kompromisslös känsla av möjligheter idag.

Men varför kändes 80-talet så levande?