Allmän pension kräver mer än pengar

Du kan betala in till systemet. Men utan framtida generationer finns inget kvar att betala ut.

"Inga barn, ingen pension. I grund och botten ganska enkelt. Den som inte kan eller vill skaffa barn lägger undan de pengar som annars hade gått till att uppfostra barn och använder dem på äldre dar. Det handlar om eget ansvar."

Så enkelt uttryckt. Så provocerande. Men kanske också... så sant?

Citatet ovan kommer från den tyske nationalisten Frank Kraemer i en diskussion på X (källa). Det satte igång en rad tankar hos mig – tankar jag gärna delar med er här på Friborna tankar. För vad händer egentligen när vi börjar se på pensionen som något "självklart", snarare än som en del av ett större generationskontrakt?

Vi betalar inte till oss själva – vi betalar till våra föräldrar

Många svenskar går genom livet med föreställningen att pensionen är som ett bankkonto: man jobbar, betalar in, och sedan plockar man ut det man själv har samlat ihop. Det är förståeligt – men det är också en myt.

I själva verket fungerar den största delen av det svenska pensionssystemet som ett generationskontrakt. Det du betalar in nu går inte till dig – det går till dagens pensionärer. Och när du själv går i pension är det förhoppningsvis nästa generations tur att försörja dig.

Av det du betalar i skatt och avgifter som löntagare går ungefär 18,5 % av din pensionsgrundande inkomst till den allmänna pensionen. Av detta går hela 16 procentenheter till det som kallas inkomstpensionen – och den betalas ut direkt till dagens pensionärer. Det är här generationsflödet sker. Bara 2,5 procent går till premiepensionen (PPM), där pengarna faktiskt sparas i fonder i ditt namn.

Det betyder att systemet till allra största delen är ett flöde, inte ett sparande. Ett löfte mellan generationer, inte ett individuellt kontrakt.

Men vad händer när färre och färre väljer att föra det där löftet vidare?

Vad händer när nästa generation blir för liten – eller inte finns alls?

Och framför allt: är det rimligt att de som själva inte vill vara en del av kedjan ändå förväntar sig att ta del av dess frukter?

Barnlöshet som livsstil – och som samhällskris

Vi lever i en tid där allt fler aktivt väljer bort barn. Det är inget nytt, men det är nytt att det blivit så vanligt, så kulturellt accepterat – till och med idealiserat. "Barnfri" låter bättre än "barnlös", och allt fler betraktar barnalstring som ett hinder för självförverkligande.

Inget fel i att göra ett sådant val – men samhället bär konsekvenserna. För vem ska betala för alla barnfria människors pensioner, vård, äldreboenden?

Svaren vi får är ofta teknokratiska: invandring, produktivitet, automatisering. Men det är att blunda för att hela modellen är byggd på en självklarhet: att det kommer en ny generation som kan ta vid.

Det är lätt att tänka att barn är ett privat val. Något man gör om man vill. Men samhället är inte en samling isolerade individer. Vi är beroende av varandra – över tid. Och att sätta barn till världen, uppfostra dem, fostra ansvarstagande medborgare – det är kanske det viktigaste bidraget man kan ge ett samhälle.

Ändå behandlas det idag som en livsstil, i nivå med att flytta till Spanien eller köpa en elbil.

Borde barnalstring ge rätt till pension – och barnlöshet inte?

Jag vet, det är en radikal tanke. Men kanske är det just vad vi behöver.

Det finns redan idag pensionssystem där antalet barn påverkar din framtida pension. I vissa länder får du extra pensionspoäng för varje barn du föder och uppfostrar. Det är inte orimligt. Tvärtom – det är en logik som speglar hur samhället faktiskt fungerar: någon måste komma efter dig för att systemet ska överleva.

För om du inte investerar i framtiden genom att sätta nya medborgare till världen – varför ska då framtidens medborgare försörja dig?

Det betyder inte att barnlösa ska straffas. Men det kanske betyder att de borde ta mer eget ansvar för sin ålderdom. Privatekonomiskt. Moraliskt.

Att inte skaffa barn är inte bara ett livsval – det är också ett ekonomiskt val. Enligt SEB kostar ett barn omkring 1,3 miljoner kronor att uppfostra till 18 års ålder – och det kan stiga till över 2 miljoner om man räknar in fritidsaktiviteter, förlorad arbetstid och pensionsavsättningar. Den som avstår från barn sparar alltså potentiellt stora summor under sin livstid.

Kanske borde en del av de pengarna öronmärkas för framtiden. För pensionssystemet är inget frikort. Det är ett ömsesidigt kontrakt. Och ett kontrakt utan motpart är bara en illusion.

Ett system byggt på solidaritet som bara går åt ett håll

Jag tror inte att vi kan ha ett samhälle där alla bara tar – utan att bidra. Det gäller inte bara pengar, utan även det som håller ett samhälle levande över tid: barn, familjer, framtid.

Pensionssystemet är ett av de tydligaste exemplen på detta. Det bygger inte på kapital som sätts åt sidan och växer med ränta. Det bygger på ett flöde. Dagens arbetande generation betalar för gårdagens. Och imorgon – ja, då är det någon annan som måste betala för oss.

Men vad händer när allt färre vill vara med i det generationskontraktet?

Det räcker inte att säga att barnlösa också betalar in till systemet. Visst gör de det – men det är bara halva överenskommelsen. Den andra halvan handlar om att bidra till samhällets fortlevnad genom att föra det vidare. Genom att bilda familj. Genom att ge samhället nya medborgare, nya skattebetalare, nya vårdbiträden, poliser, sjuksköterskor, bönder, företagare.

Ett pensionssystem utan nästa generation är som ett pyramidspel som tappar bottenplattan. Och nej, massinvandring är inte ett hållbart svar. Det för med sig helt andra kostnader och konflikter – både ekonomiskt och kulturellt.

Så vad finns det för alternativ?

Man skulle såklart kunna tänka sig att helt avveckla det allmänna pensionssystemet. Låta alla ta ansvar själva – spara, investera, teckna privata försäkringar. Det vore en sorts ärlighet. Men är svenskarna redo för det? Och vad händer då med de som inte har råd eller förmåga?

Det är inget lätt vägval. Men vi måste våga prata om att ett system som bygger på ömsesidighet inte kan bäras upp av ensidighet. Vill man stå utanför den gemenskap som håller samhället levande – ja, då får man också vara beredd att stå utanför tryggheten som den gemenskapen erbjuder.

Det betyder inte att vi ska förbjuda barnlöshet. Men det betyder kanske att vi måste börja prata om dess konsekvenser – inte bara för individen, utan för samhället i stort.

Avslutningsvis – en öppen fråga till dig som läser

Vad tycker du själv? Ska barnlöshet påverka rätten till pension? Är det rättvist att de som investerar i samhällets framtid bär kostnaden även för dem som väljer bort det? Eller är det tvärtom farligt att börja koppla pensionsrätt till familjebildning?

Jag har inte alla svar – men jag tror vi behöver våga ställa frågorna. För det här systemet vi har... det är inte evigt. Det bygger på tillit, på ansvar, och på att någon kommer efter oss.

Och just nu verkar det allt mer osäkert.

■

---

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare!