Är nationalismen en hämsko?
Är nationalismen en hämsko?
Del 1: Vad är nationalism?
Jag är nationalist. Eller åtminstone är det vad jag kallat mig själv i en sisådär 25 år. Men jag är också, som den som följt mig ett antal år säkert har märkt, någon som gärna ifrågasätter så väl “politisk korrekthet” inom den nationella rörelsen som mina egna övertygelser.
Följande text är därför inte att se som ett manifest eller en definitiv åsikt, utan ett inlägg i en debatt som borde vara ständigt pågående inom oss själva och våra kretsar. Det är en förhoppning om att väcka tankar och funderingar att bygga vidare på, och en möjlighet för läsare av Friborna tankar att ta del av mina funderingar snarare än en övertygelse huggen i sten.
Dyrkar vi askan?
Den senromantiske, judiske kompositören Gustav Mahler sade någon gång att tradition inte är att dyrka askan, utan att hålla elden vid liv, vilket förmodligen i sin tur var en parafrasering på tidigare aforismer som tillskrivits så väl den engelska författaren Thomas More som den amerikanske grundlagsfadern Benjamin Franklin.
Men frågan jag allt oftare ställer mig är om inte den svenska nationalismen numer ägnar sig åt just dyrkande av askan. Och om det är så att askdyrkande är vad vi ägnar oss åt, är då kanske nationalismen en hämsko för att nå våra mål?
För att kvalificera de funderingarna behöver jag ställa mig själv fyra frågor, och du kan ställa dig själv samma fyra. I den här artikelserien kommer jag svara på dem, och se om det kanske finns fog för att överge den svenska nationalismen eller inte.
Vad är nationalism?
Vad är Sverige och svenskarna?
Vad är min vision och vilja för mitt folks framtid?
Vilka utgör mitt folk?
En del kanske skulle invända och påstå att dessa frågor är onödiga att fundera på, då svaren är självklara. Men är det verkligen så? Jag menar att dessa frågor är avgörande för att kunna formulera en sann och effektiv strategi för oss själva och kommande generationer.
Vad är nationalism?
Att definiera nationalism är komplicerat, men för en gångs skull tycker jag nog att Wikipedia i sin inledning har en ganska rimlig definition:
Nationalism (från franskans nationalisme, av "nation", ursprungligen från latinets nascor, "jag föds"[1]) är en världsåskådning som tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom nationernas gränser. Nationalismen hyllar nationen, kulturen, historien och slår vakt om nationalstaten och dess intressen. Den som bekänner sig till nationalismen benämns nationalist.
Begreppet nationalism används också med ett gäng olika prefix, som ändrar dess betydelse i grunden. Vi har till exempel statsnationalister som ser medborgarskapet som grund för att vara en del av nationen, och vi har kulturnationalister som anser att det är kulturen som utgör den nationella gemenskapen och att den som assimileras in i kulturen således blir en fullvärdig medlem av nationen.
Det begrepp som ligger närmast min egen nationalism är det som ibland kallas för etnonationalism, där din etnicitet — alltså kombination av ras, kultur, språk och identitet — avgör huruvida vi tillhör samma nation eller inte.
Alla dessa arter av nationalismen sätter alltså sin nations intressen först och värnar dessa, men det är vilka som anses utgöra nationen och på vilka grunder som framförallt skiljer dem åt.
Således är svaret på frågan om vad nationalism är för något helt enkelt att “det beror på”. Men för att göra den här diskussionen fruktbar får vi utgå ifrån den nationalism jag själv företräder och företrätt hela mitt vuxna liv — den så kallade etnonationalismen.
Folkgemenskap som “värdegrund”
För mig har nationalismen också alltid kunnat förklaras med drömmen om folkgemenskap. Där nationalismen är den överhängande politiska ideologin, blir folkgemenskapen dess naturliga produkt. Folkgemenskap i sin tur är förståelsen och acceptansen av att vi inom folket har olika intressegrupper och att det är okej att tycka och tänka olika, så länge folkets väl är överordnat detta. Vi kan alltså ha fackförbund och arbetsgivarorganisationer som bråkar om avtal, politiska partier som strider om skattesatser och lagar, så länge dessa särintressen inte sätter sig över folket som helhet.
Vill man vara lite lustig kan man kanske kalla folkgemenskapen för nationalismens värdegrund. Du vet, idag får man “tycka vad man vill” så länge man delar värdegrunden (allas lika värde, antirasism etc.) — på samma sätt skulle folkgemenskapen fungera i ett nationalistiskt samhälle.
Men om nu samhällets fundament ska vara folkgemenskapen, så måste man också definiera vilka som tillhör folket. För en svensk nationalist kan det verka enkelt; det är ju svenskarna!
Läs del 2: “Vad är Sverige och vilka är svenskarna?”
Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 0739192313.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare!