Är vår framtid ett imperium eller en ruin?
Kan Europa frigöra sig från amerikansk förmyndarskap och ryska illusioner? Tankar om civilisatorisk pånyttfödelse och behovet av en ny elit.
Nyligen blev jag intervjuad av arrangörerna bakom den kommande Awakening Conference, som äger rum i Finland den 24 maj. Vi talade om nationalism, europeisk suveränitet och Nordens framtid. Den fullständiga intervjun – som du nu kan läsa nedan på engelska – rör allt från identitet och återvandring till AI, parallella samhällen och framväxten av en ny elit. En finsk och engelsk översättning finns att läsa på arrangörernas hemsida.
—
Hej Dan! Hur mår du och din familj?
Tack för att du frågar! Vi mår väldigt bra. Våren är på väg här i Sverige, och vi är alla friska – något jag verkligen är tacksam för.
Du har blivit ett känt namn för en bredare allmänhet genom organisationen Det fria Sverige. Vad är Svenskarnas hus för slags plats, och vilka framtidsplaner har ni för projektet? Kan era aktiviteter jämföras med vit separatism, och är tanken på regional autonomi helt utesluten som framtida mål?
Svenskarnas hus är både en mötesplats och ett nav för svensk nationalism. Det är en fysisk plats där vi håller konferenser, sammankomster, högtider och andra evenemang – men också en plats där nyfikna kan träffa svenska nationalister, bläddra i vår bokhandel och få en mer rättvisande bild av vår rörelse än den som vanligtvis förmedlas i etablerad media. I en tid där allt flyttar online står Svenskarnas hus också som ett tydligt ställningstagande: vi tror att verkliga möten mellan människor är avgörande. Man måste våga kliva bort från skärmen och ses i verkliga livet – och jag ser fram emot att återigen träffa många finska kamrater under årets Awakening-konferens.
När det gäller regional autonomi så utesluter jag det inte helt. Men vi menar att man måste börja i rätt ände. Genom att långsiktigt och uppriktigt arbeta för att vara en positiv kraft i våra lokalsamhällen ser vi omedelbara vinster – för oss själva och våra familjer. Med tiden bygger vi också upp förtroende bland den breda, ofta opolitiska befolkningen. Det förtroendet kan i framtiden lägga grunden för politiska framgångar. Men det är avgörande att inte betrakta detta som en taktisk manöver, utan som ett uttryck för genuin övertygelse och ansvarskänsla.
Med mångkulturen har Sverige blivit ett klassamhälle, där den infödda, välutbildade och välbeställda befolkningen skapar sina egna trygga zoner utanför de oroliga, mångkulturella förorterna. Vilka samhällsklasser är viktigast för ett nationellt uppvaknande – överklassen, som fruktar att förlora sitt överflöd, eller den svenska arbetarklassen, som tvingas dela sitt närområde med rasfrämlingar?
Mångkulturen har utan tvekan fördjupat klassklyftorna i Sverige, men lösningen på vår kris kommer inte genom ett folkligt uppror. En verklig och varaktig förändring kräver att en ny elit formas – rotad i folket, men lyft genom karaktär, disciplin och vision. Arbetarklassen drabbas hårdast av mångkulturens misslyckanden, men massorna skapar sällan riktning på egen hand när de lämnas utan ledarskap. Det de behöver är vägledning.
De gamla eliterna har övergivit sin roll som förvaltare av kultur och suveränitet. I stället tjänar de globalistiska intressen eller predikar en progressiv och antieuropeisk ideologi. I deras ställe måste vi odla fram en ny aristokrati – inte av ärvda titlar, utan av förtjänad auktoritet. En ledande klass som inte föraktar folket, men som heller inte låter sig förslavas av deras begär.
Det är här vi börjar. Inte med populistisk vrede eller revolutionärt kaos, utan med att bygga strukturer, gemenskaper och moralisk auktoritet som andra kan samlas kring. Den verkliga konflikten står inte mellan över- och underklass, utan mellan en ruttnande gammal elit och en framväxande generation ledare som är redo att bära Europa vidare – inte för bekvämlighetens eller vinningens skull, utan för plikten, ödet och civilisationen.
Det möjliga amerikanska tillbakadragandet från Europa har väckt diskussioner om Europas egna försvarsförmåga, som i nuläget är tämligen otillräcklig. Kan EU bli en trovärdig militär aktör, eller bör det militära vakuumet fyllas på annat sätt?
Europeiska unionen, i sin nuvarande form, har inte förmågan att bli en trovärdig militär kraft. Den saknar inte bara strategisk samordning och en genuin militärkultur, utan också den politiska viljan att försvara Europa som en civilisation snarare än som ett byråkratiskt projekt.
Men ett militärt vakuum är inget alternativ. Européer måste ta ansvar för sitt eget försvar – men detta bör ske genom nya regionala och civilisatoriska allianser, grundade i gemensam historia, kulturell närhet och ömsesidigt förtroende. De nordiska länderna, till exempel, skulle kunna bilda ett starkt försvarsförbund baserat på gemensamma intressen och värderingar, snarare än beroendet av Washington eller Bryssel.
Det är också avgörande att nationalister runt om i Europa börjar tänka i genuint europeiska termer – utan att överge sin nationella identitet eller suveränitet. I en värld som blir alltmer multipolär måste Europa utvecklas till ett starkt och självständigt maktblock om det ska överleva och blomstra. Det innebär att vi måste avvisa både amerikanskt förmyndarskap och östlig propaganda, och istället formulera en europeisk väg som tjänar våra folk, våra traditioner och vår långsiktiga säkerhet.
Vi behöver ingen europeisk superststatsarmé – men vi behöver en europeisk försvarsrenässans, byggd på realism, identitet och ömsesidig respekt mellan suveräna nationer.
Vad är din syn på det pågående kriget i Ukraina – ser du det som ett meningslöst inbördeskrig mellan vita nationer som utarmar den redan krympande europeiska befolkningen, eller som en konflikt som stärker militant nationalism även utanför Ukraina?
Kriget i Ukraina är en tragedi – för ukrainare, för ryssar och för hela Europa. Det är ännu ett brödrafolkens krig som försvagar oss och gynnar yttre makter.
Men vi måste också vara tydliga: detta är ett krig som drivs av rysk imperialism. Som finländare förstår ni detta bättre än de flesta. Ni har en historia av hjältemodigt motstånd mot rysk aggression – och ni har fått betala priset, genom att förlora delar av ert land till en brutal och expansiv granne. Ni vet vad det innebär när Ryssland talar om "intressesfärer".
Nationalister runt om i Europa får inte vara naiva. Att romantisera Ryska federationen – ett auktoritärt, mångrasligt imperium som öppet förkastar europeisk identitet – är ett allvarligt misstag. Liksom vi avvisar underkastelse under amerikansk globalism, måste vi också avvisa illusioner om Moskva.
Föreställningen att man måste välja mellan NATO och Ryssland är en falsk dikotomi. Vår uppgift är att frigöra oss från båda imperiesystemen och söka en tredje väg: ett självständigt, suveränt Europa, byggt av och för européer. Att stödja det ena eller andra imperiet förlänger bara vårt slaveri. Det är dags att tänka civilisatoriskt – och att försvara Europa, inte bara som en plats på kartan, utan som ett öde.
De nordiska länderna håller snabbt på att omvandlas till stater där inget enskilt etniskt folk längre utgör en absolut majoritet. Tror du att denna utveckling kan vändas genom parlamentariska medel, och om inte – vilka strategier bör nationalister enligt dig följa? Hur ser du på framtiden för de multietniska nordiska länderna?
Den demografiska omvandlingen av Norden är inte bara verklig – den accelererar. I vissa områden är etniska européer redan i minoritet, och det politiska etablissemanget visar inga som helst tecken på att vilja vända utvecklingen. Frågan är inte längre om våra samhällen förändras, utan hur vi svarar på den förändringen.
Jag tror inte att parlamentarismen i sig kommer att lösa detta. Det parlamentariska systemet är utformat för att bevara status quo, och de flesta partier är inställda på att förvalta förfallet – inte att stoppa det. Det betyder inte att vi ska avstå från politiskt engagemang, men vi måste förstå dess begränsningar.
Det verkliga arbetet måste ske utanför systemet. Vi behöver bygga parallella strukturer – kulturella, ekonomiska, utbildningsmässiga och sociala – som återknyter vårt folk till sin identitet och förbereder oss för en postliberal epok. Vi måste skapa gemenskaper präglade av motståndskraft, mening och tillhörighet, där våra barn kan växa upp med en klar bild av vilka de är och vad de har att försvara.
När det gäller framtiden för de multietniska nordiska staterna tror jag att vi kommer att se ökad fragmentering – både socialt och territoriellt. Förtroendet mellan grupper kommer att urholkas, våldet kommer att öka, och staten kommer till slut tvingas dra sig tillbaka från vissa områden. Vad som reser sig ur ruinerna beror på vad vi bygger redan nu.
Historien skrivs inte av majoriteter, utan av målmedvetna minoriteter. Om vi accepterar verkligheten, organiserar oss klokt och handlar med mod, kan vi se till att vårt folk inte blir passagerare i historien – utan dess författare.
Under de senaste 20 åren har unga mäns och unga kvinnors världsbild kraftigt divergerat i alla industrialiserade länder – unga kvinnor tenderar att attraheras av vänsteridéer, medan unga män, till skillnad från tidigare generationer, uttrycker mer tribalistiska och värdekonservativa attityder. Vad tror du har orsakat denna splittring, och kan den enbart förklaras med sociala medier?
Denna splittring är verklig – och den växer. Sociala medier spelar en roll, men det är inte den grundläggande orsaken. Det djupare problemet ligger i hur det moderna samhället rubbat den naturliga balansen mellan män och kvinnor. Massinvandring, atomisering, konsumtionskultur och sammanbrottet av traditionella gemenskapsstrukturer har alla bidragit till en andlig och social obalans.
Unga kvinnor belönas för att omfamna ett progressivt tankesätt – akademin, medierna och näringslivet uppmuntrar alla till ideologisk likriktning åt vänster. Unga män, däremot, känner sig ofta rotlösa, faderslösa och berövade sin plats i världen – och söker därför instinktivt identitet, broderskap och struktur. De längtar efter något fast i ett samhälle som tycks sakna riktning.
Tragedin är att denna splittring försvagar båda könen – och i förlängningen hela vår civilisation. Ett friskt samhälle förenar mäns och kvinnors energi i gemensamma mål: familj, kontinuitet och mening. Att återställa den balansen kräver mer än algoritmer och politik – det kräver kulturell förnyelse, nya förebilder och framför allt en återuppbyggnad av förtroendet mellan könen.
Om vi misslyckas med detta riskerar vi att fostra en generation av ensamma, bittra individer på båda sidor. Men om vi lyckas, kan vi få bevittna något som går bortom politik – återkomsten av ett rotat och meningsfullt liv.
Du har varit starkt kritisk till AfD:s ryssvänliga hållning, som på lokal nivå till och med har uttryckt stöd för den historiska sovjetiska ockupationen. Vad är det som gör det mångetniska och mångrasliga Ryssland till en attraktiv partner i vissa nationalistiska kretsars ögon, och vilken roll skulle Ryska federationen spela i din idealiska världsbild?
Många nationalister i Europa är, med rätta, desillusionerade. De har stängts ute från samhällsinstitutioner, fått sina bankkonton avslutade, blivit avplattformade – och i vissa fall till och med sett sina partier förbjudas att ställa upp i val. I ett sådant klimat är det inte förvånande att vissa vänder blicken österut, mot Ryssland – särskilt när den ryska staten och dess medier har varit skickliga på att vinna deras sympatier.
Men vi måste se klart på detta. Ryssland stödjer inte europeiska högerrörelser av solidaritet – utan för att försvaga Europa. Genom att underblåsa interna motsättningar – mellan höger och vänster, mellan män och kvinnor – försöker Ryssland destabilisera sina geopolitiska motståndare. Att stödja nationalistiska partier eller oppositionella röster är inte en vänskaplig gest, utan en del av en kalkylerad strategi.
Det är också viktigt att göra en grundläggande åtskillnad: mellan det ryska folket och Ryska federationen. Det ryska folket kan en dag hitta sin plats i en europeisk pånyttfödelse. Men den ryska federationen, som den ser ut idag, är ett mångrasligt, mångetniskt imperium som sträcker sig långt bortom Europas gränser och bygger på en imperialistisk logik. Den är inte ett föredöme för nationell återfödelse – utan en rest från ett imperieförflutet som måste övervinnas.
Om Ryssland ska ha en plats i framtidens europeiska gemenskap, måste det vara det europeiska Ryssland – inte det imperium som existerar idag. Tiden för multietniska imperier, vare sig amerikanska eller ryska, måste få ett slut.
Europeiska nationalister måste välja den svåra vägen: vi får inte lockas att omfamna ett imperium bara för att vi motsätter oss ett annat. Vår väg går varken österut eller västerut – den är europeisk. Förankrad i suveränitet, identitet och samarbete mellan fria folk. Att vara tydlig med detta är inte valfritt – det är avgörande för vår överlevnad.
Det enda sättet att hantera den demografiska utvecklingen i västvärlden är att ersätta integration med återvandring. Är det helt tabu att tala om återvandring i Sverige, eller kan man redan idag diskutera det öppet? Finns det något parti som driver frågan om repatriering av utlänningar?
I Sverige har tanken på återvandring så smått börjat ta sig in i det offentliga samtalet – men endast i sin mest urvattnade form. Sverigedemokraterna, som idag är det största nationalistiska partiet i riksdagen, talar om "frivillig återvandring". Men låt oss vara ärliga: det är ett politiskt önsketänkande. Utan kraftiga incitament och en tydlig förändring av både politik och berättelse kommer mycket få att frivilligt lämna ett välfärdsrikt och tillåtande land som Sverige.
Utanför riksdagen finns partiet Alternativ för Sverige, som har gjort återvandring till en av sina huvudfrågor. De förespråkar storskalig repatriering – även av personer som beviljats svenskt medborgarskap. Men partiet har i dagsläget inga mandat i riksdagen och har svårt att konkurrera med Sverigedemokraternas starka varumärke bland nationalistiska och invandringskritiska väljare.
Så även om ordet "återvandring" inte längre är helt tabu, är en seriös diskussion om det – särskilt om den innefattar icke-frivilliga inslag – fortfarande utanför den rumsrena politiska sfären. Men detta kommer att förändras. I takt med att de demografiska realiteterna förvärras och de sociala spänningarna ökar, kommer fler att ifrågasätta integrationsdogmen. Och då kommer de som redan tydligt talat om återvandring att ligga steget före.
Frågan är inte om återvandring kommer att bli nödvändig – utan om vi kommer att ha modet att förbereda oss i tid.
Temat för årets konferens är ”The Rising Tide of Color”. Vid förra Awakening-konferensen talade du om ursprunget till Sveriges mångkulturella ideologi. Vad kommer du att tala om denna gång?
I år vill jag utmana temat – inte genom att förneka den demografiska förändringens realitet, utan genom att ställa en mer obekväm fråga: Vad händer om vi inte lyckas vända utvecklingen? Vad händer om födelsetalen förblir låga och någon storskalig återvandring aldrig blir verklighet? Vad gör vi då?
Min presentation kommer att utforska alternativa vägar framåt – scenarier där européer ändå kan överleva och bygga något meningsfullt, även under ogynnsamma förhållanden. Jag kommer att tala om AI, robotik och hur ny teknik kan göra det möjligt för mindre befolkningar att bevara suveränitet, säkerhet och civilisatorisk kontinuitet.
Detta betyder inte att vi ska ge upp den demografiska kampen – men vi får inte bli intellektuellt rigida eller sätta allt vårt hopp till ett enda utfall. Världen förändras snabbt, och vårt tänkande måste hinna med. I en civilisatorisk kris är realism och kreativitet viktigare än nostalgi.
Mitt mål är att väcka strategiskt tänkande. Om vi menar allvar med att överleva måste vi vara villiga att utforska varje verktyg, varje gräns och varje möjlighet – även de vi helst skulle slippa överväga.
Jag vill tacka de finska organisatörerna för den trevliga intervjun, och inbjudan att åter tala i vårt östra broderland.
■
Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare!