Att be eller att inte be – det är frågan i Bromölla
Eller ... snarare ska man inte kunna lämna arbetet för att gå iväg och be, om någon vill skänka ett par tankar till Gud vid skrivbordet är det svårt att förbjuda.
Att detta i första hand är en pik mot muslimer är självklart; det är bara muslimer som behöver gå iväg och be ett antal gånger om dagen. De kristna som arbetar inom kommunen behöver inga sådana lediga stunder.
För det första kan sägas att allt som gör det besvärligare för muslimer att vara i Sverige är av godo. Inte för att jag tror på eller önskar någon integration av araber eller andra främmande folk, utan för att det då blir mindre attraktivt att ta sig till och även att stanna i Sverige om man också är praktiserande muslim.
För det andra är upprördheten kring det hela, vilket som så många gånger förr manifesteras av Aftonbladets Anders Lindberg, ännu ett bevis på att man inte förstår den naturliga konsekvensen av det så kallat mångkulturella samhälle.
Att bygga arbetstider och arbetsplatser kring möjligheten att be fem gånger om dagen är inget problem i ett land där i stort sett alla är muslimer. Det är heller inte en fråga i ett land där i stort sett alla är kristna. Det är först när det gemensamma fundamentet är sönderslaget; när vi inte längre är homogena utan heterogena, som den här typen av diskussioner och konflikter uppstår.
Ett fredligt mångkulturellt samhälle kräver att de religiösa och kulturella yttringarna förblir en högst personlig sak som du håller inom hemmets fyra väggar, medan det offentliga genomsyras av sekularism och där allt kantigt måste rundas av för att inte stöta eller kränka någon. Det blir en fattig offentlighet, inte minst andligt och själsligt. Det är den här vägen som Sverige nu försöker vandra, i hopp om att mångkulturen då ska kunna fungera.
Det är naivt. Olika grupper, vare sig de är relgiösa, kulturella eller etniska kommer kräva inflytande och anpassning med tiden. Tron på att någon allrådande tolerans skulle kunna hålla människans natur stången är befängd.
Skulle man istället bygga det mångkulturella samhället kring också offentlig mångfald får man istället andra problem. Som att muslimer behöver be fem gånger om dagen, i ett samhälle där flit och rättvisa står högt i kurs - vad tycker de ickemuslimska arbetskamraterna om det? Och vilka religioner och kulturer måste denna toleranta mångfald ta hänsyn till? Vad med den som menar sig tillhöra en kultur eller religion som kräver att man sover tre timmar middag varje dag - ska det också vara en "rättighet" på alla arbetsplatser, annars blir arbetsgivaren dragen inför Diskrimineringsombudsmannen?
Det mångkulturella samhället är ohållbart, men vi kommer sent ångra desperata försök att rädda det. Tvångsintegration och en allt mer totalitär stat står redan runt hörnet, pådrivet av människor i och kring Sverigedemokraterna. Men även de kommer misslyckas, eftersom deras ansats i grunden är onaturlig.
Med tiden kommer istället polariseringen leda till balkanisering, och vårt land kommer under lång tid plågas av stridigheter om revir och resurser. Om detta råder ingen tvekan, och vi kan svära oss illröda över att det är förjävligt, att det inte borde vara så, att någon borde göra något.
Men det är den bistra sanningen. Det är den verklighet du måste göra dig redo för.
Är du beredd?