Att bo som främling i sitt eget kvarter
Därför avslöjar en enkel sanning mer om vår tid än tusen debattartiklar
Veckobrev #40-2025 (läs tidigare veckobrev här)
Jag skrev ett kort inlägg på X idag om det här med Sossarnas tvångsblanding. Det var egentligen inget märkvärdigt. Jag skrev att svenskar inte vill bo som främlingar i sina egna kvarter och att det inte handlar om klasshat eller motvilja mot hyresrätter. Det handlar om något mycket djupare. Ett mänskligt behov av igenkänning. Av att tala samma språk, dela samma grundläggande förståelse av världen, känna att man hör hemma. Den känslan går inte att lagstifta bort, och när politiker försöker gör de det värre.
Men det mest intressanta är inte att människor reagerar. Det mest intressanta är hur makten reagerar på reaktionen. I stället för att ta det på allvar spelas samma teater upp igen. Journalister ställer frågor de redan vet svaret på. Politiker låtsas chockade över att någon uttrycker en känsla som de själva har pratat om vid sina privata middagar i åratal. Varje gång verkligheten knackar på dörren svarar det offentliga samtalet med maskspel.
Det är därför det offentliga samtalet inte längre fungerar. Det är inte bara polariserat. Det är förljuget. Vi talar inte med varandra, vi talar runt varandra. Orden betyder inte längre vad de säger. “Integration” betyder inte att människor ska bli en del av landet. Det betyder att landet ska anpassas efter människor som inte vill bli en del av det. “Blandade boendeformer” betyder inte att arbetares och medelklassens barn ska växa upp nära varandra. Det betyder att du inte ska få ha kvar den sociala och kulturella trygghet som du själv betalat för.
Jag märker att fler och fler börjar känna att något i debatten är manipulerat. Att det inte längre är ett samtal där idéer bryts mot idéer. Baktankesmedjan publicerade nyligen en text med rubriken “Marknadsplatsen för idéer är död”. Den träffade rätt. Under lång tid levde vi med föreställningen att om bara idéer fick mötas fritt så skulle det bästa argumentet vinna. Men den idémarknaden finns inte längre. Den är ersatt av en lojalitetsmarknad. Vem som säger något väger tyngre än vad som sägs. Den som bryter mot ritualerna blir inte bemött. Han blir stämplad.
Det är här fiendelogiken tar över. Den som ställer fel fråga blir inte motsagd, han blir ogiltigförklarad. Politiken fungerar mer som en religiös domstol än som ett forum för idéer. I stället för att bemöta vad svenskar faktiskt säger om sina bostadsområden iscensätter man ett skådespel där de ska bekänna sina synder inför en publik. Det är därför så många människor väljer att inte längre prata offentligt. De vill inte delta i en ritual där de redan på förhand är dömda.
Christopher Lasch beskrev det redan i Eliternas uppror. Eliterna tog inte bara avstånd från folket. De tog avstånd från själva idén om ett folk. De slutade se sig som del av en gemenskap och började se sig som administratörer av ett territorium befolkat av konsumenter. Eliten talar ett annat språk än folket, inte bara i ord utan i värderingar. De förväntar sig inte längre lojalitet. De kräver lydnad. När folket protesterar ser de inte en legitim invändning. De ser ett störande moment som måste regleras bort.
Det är detta som gör hela den moderna debatten outhärdlig. Den är inte bara ytlig. Den är avsiktligt tom. Allt ska ner till ett klipp på tio sekunder, en fras som går att sprida, en moralmarkör som visar att man står på “rätt sida”. Det är tiktokifieringen av politiken, där formatet inte bara formar språket utan även tanken. Det finns inte plats för resonemang. Bara plats för att visa vem man tillhör.
Att tala sanning i ett sådant klimat uppfattas som en form av aggression. När någon säger att de vill bo bland människor som liknar dem själva reagerar inte systemet med förståelse utan med moralpanik. Inte för att det är extremt, utan för att det hotar spelet. För om vi erkänner det som sant faller teatern. Då måste vi prata om verklig identitet i stället för symbolpolitik. Då måste vi tala om att politiken under femtio år medvetet har förändrat befolkningssammansättningen i hela landet utan att människor tillfrågats. Och det får inte sägas.
Jag tror att många börjar förstå att vi inte längre befinner oss i en politisk diskussion i klassisk mening. Vi befinner oss i en metapolitisk konflikt om verklighetsbeskrivningen i sig. Om vilka ord som får användas. Om vilka känslor som ens får erkännas som legitima. Om vilka erfarenheter som räknas och vilka som ska hånas som reaktionära reflexer. Och mitt i allt detta står vanliga människor och känner att de håller på att bli främlingar i sitt eget land och får höra att deras oro är ett kommunikationsproblem.
Jag säger det igen. Det här handlar inte om bostadsrätt eller hyresrätt. Det handlar om att människor vill leva bland sina egna. Det är inte hat. Det är inte ondska. Det är en av de mest grundläggande sociala instinkter vi har. När politiker försöker bekämpa den instinkten visar de bara hur långt bort de rört sig från folket de säger sig representera.
Det var därför jag skrev Skådespelet. För att visa att politiken blivit ett manus där allt är förutsägbart. Inte för att verkligheten är så, utan för att det måste vara så för att kulisserna inte ska rasa. Men kulisserna knakar. Och varje gång någon säger något sant, även något så enkelt som att vilja känna igen sig i sin egen trappuppgång, då vibrerar hela scenbygget.
Jag tror inte längre på att vi kan vinna genom att spela spelet bättre än de som skapat det. Det är därför fler söker sig bort från scenen. De bygger egna sammanhang, egna hus, egna gemenskaper. De spelar inte längre roller. De lever. Och det är det största hotet mot det system vi lever i. Inte hat. Inte extrema åsikter. Utan den enkla, stillsamma viljan att leva som ett folk, med sitt eget språk, sina egna traditioner och sin egen värdighet intakt.
Vi är många som är trötta på förljugenheten. Vi är trötta på att höra att det vi ser inte finns. Vi är trötta på en debatt där allt handlar om att kunna fortsätta låtsas. Jag skriver inte det här för att vädja. Jag skriver det för att påminna dig som läser att du inte är ensam om att se igenom teatern. Och kanske är det just där det börjar. I att man slutar applådera.
Dan Eriksson
Mariestad
19 oktober 2025
—
Detta veckobrev är öppet för alla. Normalt sett är mina veckobrev bara för de som stödjer mitt arbete med en betald prenumeration, men ibland låser jag upp för att ge en inblick i ungefär vad man kan förvänta sig för extramaterial som tack för stödet till all min verksamhet.
—
Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare