Att ifrågasätta sina egna sanningar
Ett par lördagsfunderingar från ett grådisigt Mariestad den elfte november 2023
Väldigt ofta i krig och konflikter så påstår den ena sidan att det gått till på ett sätt, och den andra på det motsatta sättet. Ta sprängningen av Nordstream 2 och bombningen av sjukhuset i Gaza som väldigt nutida exempel, men det finns ju mängder av historiska händelser där man antingen skyller på varandra eller där den ena sidan påstår att det den anklagas för helt enkelt inte har hänt.
Lägg där till att de flesta människor bara serveras den version som i högsta grad passar den rådande makten. Det presenteras alltså helt olika sanningar i Sverige jämfört med i till exempel arabvärlden, Ryssland och Kina och där "våra" påståenden avvisas som propaganda och lögner.
De flesta nöjer sig med den version som är mainstream i deras respektive samhälle, medan en del åtminstone försöker ta till sig av flera källor för att bilda sig en uppfattning.
Hur ska man avgöra vad som är sant?
Problemet med detta är att det är helt omöjligt för de flesta av oss att avgöra vad som är sant eller inte. Den som tror att världen är så pass enkel att "vår" sida är den goda som alltid talar sanning, och "de andra" bara ljuger, gör nog sig själv en otjänst, åtminstone om målet är att komma så nära sanningen som möjligt.
Därav brukar jag försöka, även om jag inte alltid lyckas, sitta lugnt i båten och inte gå upp i varv över det senaste rapporterade krigsbrottet eller vad det än må vara. Men det är uppenbart att detta är en udda position att ta, åtminstone bland oss som är aktiva som opinionsbildare på olika sätt.
Tvärtom verkar man vara beredd att ta det som passar den egna agendan och proklamera för världen att detta är Sanningen, oavsett hur motsagd den blir och oavsett hur stora motsägelserna är. Men kanske är det rätt sätt att agera på, om målet är att få genomslag för sin världsbild?
Samma fenomen finns också inom politiska rörelser, även inom den nationellt sinnade som jag själv varit en del av under hela mitt vuxna liv.
Att anpassa terrängen efter kartan
Det finns ett antal “sanningar” som man får lära sig och som man aldrig ska ifrågasätta. Vissa påståenden och mantran som man ska upprepa, och sedan på ett närmast akrobatiskt vis försöker få resten av världen att passa in i.
Låt mig ta två exempel.
Har man en världsbild som säger att judarna styr världen med en ondskefull plan, ja då kommer man leta efter judar när något händer som man inte tycker om; och hittar man inte någon så kan personen säkert vara sekundärjude genom att vara Israelvän, sitta i styrelsen i ett bolag med en jude eller kanske ha en Kletzmerspellista på Spotify.
Har man en världsbild där ens egna tillkortakommanden, eller grupper man nominellt bryr sig oms tillkortakommanden, förklaras av “strukturell rasism” och diskriminering så kommer man se sådana mönster så fort något man tycker är orättvist sker.
För att rättfärdiga sin världsbild skapar man komplexa teorier som för den utomstående framstår som helt osammanhängande, men som för dig blir “självklara” eftersom det “måste vara så” då du låst dig vid en förklaringsmodell; du vill anpassa terrängen efter kartan, inte tvärtom.
Det är väl så propaganda fungerar, och den som har bäst propaganda vinner?
Jag vet inte.
Men jag vet att mitt värv inom opinionsbildning inte handlar om propaganda, eller att göra allt för att min världsåskådning ska bli den rådande. Vilket förmodligen hade gjort mig till en usel politiker. Tvärtom är mitt offentliga arbete lika mycket ett eget sökande efter sanning och klarhet som det är opinionsbildning, vilket ständigt får mig att ompröva mina egna övertygelser när jag inser att jag haft fel.
Sverige som våldtäktshuvudstad
Det var inte länge sedan poletten trillade ned vad gäller svensk våldtäktsstatistik. Jag hade själv under lång tid spridit vidare påståendet om Sverige som the rape capital of the world och förklarat att vi hade bland de flesta våldtäkterna per capita i världen.
Det passade helt enkelt in i min världsbild och i propagandan för den: Sverige hade en våldtäktsepidemi, och eftersom invandrare från vissa regioner var grovt överrepresenterade bland de som anmäldes för våldtäkter, och Sverige tagit emot flest invandrare per capita i västvärlden från dessa regioner, var det enkel matematik att förstå vad som hänt.
Eller?
Jag dubbelkollade inte detta eftersom den sanning jag fått till mig passade med min politiska agenda; med min världsåskådning. Massinvandring är dåligt för Sverige, och här hade jag ett utmärkt bevis för just detta; vi har ju våldtäktssiffror långt värre än andra länder som haft restriktivare invandring!
Det var först när jag förstod hur statistiken räknas, och framförallt hur annorlunda den räknas i Sverige jämfört med andra länder, som jag började ifrågasätta mina egna påståenden.
Nu kan jag inte påstå att Sverige inte har ett sexualbrottsproblem, och det är utan tvekan så att massinvandringen från vissa regioner varit starkt bidragande till detta, men de simpla parollerna om våldtäktshuvudstad och siffror i det närmast jämförbara med krigszoner borde jag ha ifrågasatt tidigare.
Vad ville Kalergi egentligen?
Inför att vi under den här veckan gjorde en programserie om EU har jag fått anledning att återbesöka Kalergiplanen. Jag antar att läsare av Friborna tankar är bekanta med den redan.
I mitt researcharbete med detta gjorde jag något jag aldrig tidigare gjort, jag läste större delar av greve Coudenhove-Kalergis bok Praktischer Idealismus på originalspråket tyska.
Jag ska tala om detta i Dagens Svegot på måndag, men låt mig bara konstatera att det är lätt att sprida lösryckta, och ibland dåligt översatta citat när det passar ens världsbild. Men det är ganska oansvarigt. Jag har varit en av de oansvariga.
Eller så kanske folk bara inte orkat läsa Kalergi i någon större utsträckning då hans texter är röriga och rätt tråkiga.
Men det hänger ihop med det jag började dessa lördagsfunderingar med: Vi människor nöjer oss gärna med en nyhet eller en påstådd fakta om den passar in i vår världsåskådning. Varför skulle vi då ifrågasätta den? Rent evolutionärt har det kanske varit nödvändigt för att vi ska kunna bygga samhällen och i förlängningen civilisationer; vi har litat på hövdingen, prästen, kungen eller gubben på TV-nyheterna.
Min förbannelse är bara att jag inte nöjer mig med det. Jag måste söka vidare. Vända på fler stenar. Ifrågasätta mina tidigare ställningstaganden.
Jag får hoppas att jag inte blir tokig på kuppen.