Att se djävulen

Om ondska, tro och politisk realism. När eliten kallar oss boskap i läckta mejl och ministrar öppet kräver vårt utbyte, då räcker inte längre de bekväma förklaringarna.

Veckobrev #5-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Jag har länge velat tro på den mildare tolkningen. Att våra motståndare egentligen menar väl. Att de lever i en bubbla, omgivna av likasinnade, och genuint tror sig göra rätt. Att det handlar om inkompetens snarare än illvilja, om dumhet snarare än ondska.

Det är en bekväm position. Den gör världen begriplig. Den gör motståndarna mänskliga. Och den skyddar mig från slutsatser jag helst vill slippa dra.

Men materialet som kommer fram nu gör det allt svårare att hålla fast vid den förklaringen. Jag märker att jag tvekar vid tangentbordet, letar efter alternativa tolkningar, försöker hitta en mildare vinkel. Det säger mig något. När man måste anstränga sig så hårt för att inte se det uppenbara, då är det kanske dags att sluta blunda.

Dokumenten som tvingar fram frågan

Den här veckan har massa nya sidor från Jeffrey Epstein-utredningen släppts. Det mesta av rapporteringen har fokuserat på namnen. Vilka var på ön, vilka flög med planet, vilka visste vad. Det är förståeligt. Men det som stannat kvar hos mig är inte namnen. Det är språket.

I ett mejl från 2009 skriver Epstein om hur “the jew” tjänar pengar på finansiella instrument medan “the goyim” får hantera den verkliga världen. I ett annat, från 2012, skäller han ut en bekant för att ha betett sig “just like the GOYIM you do not respect”. Mejlen mellan Epstein och PR-konsulten Peggy Siegel handlar om en fest: “Is it going to be 100% Jew night?” frågar hon. “No, goyim in abundance”, svarar han.

Det finns ett ord för hur man talar om människor som boskap, som varelser av lägre rang. Det ordet är förakt. Och föraktet i dessa mejl är så tjockt att man nästan kan ta på det. Ingen skam, ingen försiktighet, inte ens den typ av kodspråk man kunde förvänta sig. Bara ren, ofiltrerad nedlåtenhet.

Samma vecka sprids en video från Spanien. Irene Montero, före detta jämställdhetsminister, står på en scen och ropar att det vore bra om Spaniens “högerextrema” befolkning byttes ut mot invandrare. Inte i en läckt inspelning, inte i ett privat samtal. Inför publik, med passion i rösten. Samtidigt förbereder den spanska regeringen amnesti och rösträtt för 500 000 illegala invandrare.

Jag sitter med dessa bilder framför mig och frågan tränger sig på: Vad kallar vi detta, om inte ondska?

Varför vi avskaffat ondskan som förklaring

Den moderna världen har gjort sig av med ondska som kategori. Vi har ersatt den med förklaringar. Uppväxt, trauma, strukturer, klasstillhörighet, incitament, grupptryck. Ingen är egentligen ond. Alla är produkter av omständigheter. Med rätt intervention, rätt terapi, rätt politik, kan alla korrigeras.

Det finns något sympatiskt i denna syn. Den är generös. Den vägrar demonisera. Och den är delvis en sund reaktion mot äldre tiders benägenhet att stämpla människor som onda för att slippa förstå dem.

Men den har också lämnat oss utan språk för det vi nu ser.

När föraktet är så öppet, mönstren så systematiska, handlingarna så medvetna, då räcker inte “de menar väl men har fel”. Förklaringsmodellen bryter samman. Epstein visste att han förstörde unga flickors liv. Montero vet vad hennes politik innebär för vanliga spanjorer. De saknar inte information. De saknar inte empati av misstag. De har gjort ett val.

Att vägra kalla det valet för vad det är, det är inte generositet. Det är feghet.

Ett minne från Stockholm

Jag minns ett tal jag hörde för snart femton år sedan. Det var 2012, på en konferens i Stockholm. Roberto Fiore, den italienske politikern som jag senare kom att arbeta nära under många år, stod på scenen och sa något som stannat kvar hos mig sedan dess. Jag parafraserar, men innebörden var denna: Livet på jorden är en ständig kamp mellan gott och ont. Vår uppgift är att flytta fram det godas front.

Jag förstod att det kom från hans katolska tro. En tro jag inte delar, i alla fall inte på det sättet. Men jag minns att jag kände något när han sa det. En sorts befrielse. Här var någon som vägrade krångla till det uppenbara. Som inte behövde tio lager av sociologisk analys för att beskriva vad han såg.

Frågan som stannat kvar: Kan man ha den klarheten utan tron som bär den?

Ondska utan djävul

Jag har funderat på detta länge. Kräver begreppet ondska en religiös grund? Eller kan det stå på egna ben?

Låt mig försöka formulera vad jag menar utan att åberopa en tro jag inte har.