Att terrorklassa AFA: Ilaria Salis-fallet som lackmustest
Ilaria Salis går fri i Bryssel medan Orbán och Trump vill terrorstämpla Antifa. Men kan EU ens göra det – och bör staten ha den makten?
När jag i juni förra året skrev om hur den italienska antifascisten Ilaria Salis gick från att försöka mörda nationalister i Budapest till att få immunitet som ledamot i Europaparlamentet, var det många som reagerade starkt. Artikeln blev en av de mest lästa på Friborna tankar, och det är inte svårt att förstå varför. Den sammanfattade i koncentrat den absurditet som råder i Europa: våld mot nationalister bagatelliseras, ibland till och med belönas, medan vi andra ständigt misstänkliggörs bara för våra åsikters skull.
Sedan dess har mycket hänt – och ännu mer har dragit ut på tiden. Salis sitter kvar i Europaparlamentet. Den rättsprocess som skulle ha avgjort hennes skuld eller oskuld är fortfarande satt på vänt. Och samtidigt har frågan om Antifa som rörelse seglat upp i både amerikansk och ungersk politik. Donald Trump har återigen deklarerat att han vill terrorklassa Antifa, och Viktor Orbán har följt upp genom att säga att Ungern ska göra samma sak. Frågan är: vad betyder det här för oss i Sverige, och är det ens möjligt att Antifa/AFA skulle kunna terrorklassas av EU?
Från Budapest till Bryssel – en påminnelse
Låt oss börja med en kort återblick. Den 10 februari 2023 överfölls nationalister på gatorna i Budapest av maskerade vänsterextremister. Bland dem fanns Ilaria Salis, en italiensk aktivist med lång bakgrund i antifascistiska miljöer. Hon greps, ställdes inför rätta – och blev snabbt en symbol för den europeiska vänstern. I valet till Europaparlamentet 2024 valdes hon in för partiet Alleanza Verdi e Sinistra, och genom det fick hon automatiskt immunitet. Resultatet? En kvinna som åtalas för brutalt politiskt våld går fri från häktet och kan delta i parlamentets arbete som om inget hänt.
Detta var bakgrunden till min artikel förra året. Jag skrev då att Salis nu i praktiken blir Miljöpartiets samarbetspartner i Europaparlamentet, eftersom hennes parti tillhör samma politiska familj på EU-nivå. Det var en stark markering om hyckleriet i svensk politik: samtidigt som man slår sig för bröstet om demokratiska värderingar, så samarbetar man i Bryssel med människor som gripits för att ha attackerat politiska motståndare med järnrör.
Vad har hänt sedan dess?
Sedan valet har frågan fortsatt leva. Den 22 oktober 2024 begärde Ungern formellt att Europaparlamentet skulle häva Salis immunitet. Ärendet landade på bordet hos det juridiska utskottet, JURI, som har till uppgift att granska sådana fall. Men processen har dragit ut på tiden. Under våren och sommaren 2025 har det blivit uppenbart att frågan är laddad med mer än bara juridik. Det handlar om politiska låsningar och en ständig dragkamp om hur EU ska förhålla sig till Ungern.
Samtidigt har vi sett parallella rättsfall. I april i år vägrade en fransk domstol utlämna en annan antifascist till Ungern, med hänvisning till oro för rättsstatliga principer. I Ungern har Maja, en tysk “icke-binär” kopplad till samma kriminella gäng (det så kallade Hammargänget som ligger bakom flera grova mordförsök på nationalister), hungerstrejkat i häktet, vilket fick tyska medier att fyllas av debatter om fängelseförhållanden i Ungern. I Sverige har AFA och andra vänsterorganisationer uttalat sitt stöd till Maja.
Poängen är tydlig: dessa mål används politiskt. Vänstern målar upp Ungern som en illiberal stat som inte går att lita på, medan ungrarna pekar på att västeuropeiska stater skyddar våldsverkare så länge våldet riktas åt ”rätt” håll.
JURI och immuniteten
Nu i september händer något viktigt. Den 23 september 2025 har JURI-utskottet frågan på sin dagordning. Rapportören, en spansk ledamot från EPP-gruppen, ska lägga fram sitt förslag om hur parlamentet ska agera. Proceduren är enkel i teorin: JURI lämnar en rekommendation och hela parlamentet röstar sedan om immuniteten ska hävas eller inte. Men i praktiken är det allt annat än enkelt. Frågan har blivit en symbol för relationen mellan EU och Ungern, och därmed också en strid om värderingar. Ska man låta rättsväsendet i en medlemsstat pröva ett grovt våldsbrott? Eller ska man skydda en kollega i parlamentet, i synnerhet när hon tillhör den egna politiska familjen?
Vi kan förvänta oss en fortsatt långbänk. Och under tiden kan Salis fortsätta sitta i parlamentet, delta i omröstningar och till och med ta plats i utskottsarbetet.
Kan EU terrorlista Antifa?
Här behöver vi reda ut en missuppfattning. Många frågar sig om Europaparlamentet nu kommer att ”terrorlista” Antifa. Svaret är nej – det är helt enkelt inte deras uppgift. Parlamentet kan anta resolutioner, skriva arga texter och hålla debatter. Men själva beslutet att placera en organisation på EU:s terrorlista tas av ministerrådet, alltså av medlemsstaternas regeringar gemensamt. Det sker enligt en särskild procedur som bygger på att det redan finns en nationell rättslig prövning, till exempel en dom eller ett åklagarbeslut. Först då kan EU agera och lista organisationen.
Sverige har inte heller någon egen nationell lista, utan vi implementerar EU:s och FN:s. När Sverige pratar om att ”terrorstämpla Hamas” eller liknande, så handlar det i praktiken alltid om att vi följer internationella beslut. Vill man lista en organisation som Antifa, då måste det alltså ske via EU:s ministerråd. Och för att nå dit krävs det att något land först tar rättsliga beslut som kan ligga till grund för processen.
Det här är viktigt att förstå: Europaparlamentet kan ropa hur mycket det vill, men det är regeringarna som har makten. Att tro att man med ett knapptryck i Bryssel kan förklara AFA som en terrororganisation är en illusion.
Orbán, Trump och symbolpolitiken
Trots det har frågan fått nytt liv genom det politiska spelet. Donald Trump gick nyligen ut och deklarerade att USA kommer att terrorlista Antifa. Orbán svarade nästan omedelbart att Ungern tänker göra detsamma. Även i Nederländerna har vi sett hur man försöker något liknande.
Här ser vi hur symbolpolitik fungerar. För Orbán blir det ett sätt att peka på att Ungern tar hotet på allvar, samtidigt som han stärker banden till Trump och till den amerikanska högern. För Trump blir det en signal till sina väljare om att han står på deras sida mot de ”inhemska terroristerna”.
Men i sak är frågan komplicerad. Antifa är ingen centraliserad organisation med medlemskort, styrelse och budget. Det är en etikett, en rörelse, en idé. Det går att peka ut nätverk, grupper, lokaler och individer – men inte en enhetlig struktur. I Sverige går kopplingarna ända in i de stora mediehusens redaktioner.
Att terrorstämpla en sådan idé riskerar att bli mer symboliskt än praktiskt.
Sverige och den blinda fläcken
För oss i Sverige är den nuvarande debatten en smärtsam påminnelse om vår egen gammelmedias blindhet. Våld från vänster bagatelliseras. När det överhuvudtaget rapporteras så försvinner det ofta in i formuleringar om ”motdemonstranter” eller ”aktivister”. Samtidigt följer vi med spänning minsta rörelse på den nationella högerkanten, även när det rör sig om rena bagateller. Ett fylleslagsmål på stan där en nationell är inblandad blir stora rubriker i pressen. Resultatet blir en skev verklighetsbild där våld bara anses vara farligt om det kommer från ett visst håll.
När EU ändå nu tvingas diskutera hur man ska hantera antifascistiskt våld, så säger det något om hur långt vi i Sverige ligger efter i debatten. Här förblir ämnet en icke-fråga i de stora medierna.
Statens makt är ett tveeggat svärd
Men här måste vi också stanna upp. För även om det är frestande att ropa på hårdare tag och kräva att Antifa ska terrorlistas, så är jag djupt tveksam till den vägen. Varje gång vi ger staten mer repressiva verktyg så kommer de förr eller senare att användas även mot oss. Det finns en lång historik av hur lagar som sägs vara riktade mot våldsverkare i praktiken breddats till att drabba även fredliga oppositionella.
Vi ser det redan i dag. I flera länder används terrorlagstiftning mot människor som aldrig varit i närheten av våld, men som anses utgöra ett ”hot mot demokratin” för att de har fel åsikter. I Sverige har vi sett samma mönster i debatten om så kallade ”odemokratiska organisationer”. Det är alltid lätt att börja med att säga ”det här gäller bara de farliga”, men vem definierar vad som är farligt? I slutändan är det alltid staten, och staten styrs av samma etablissemang som ser oss som det största hotet.
Därför: ja, politiskt våld måste bekämpas. Ja, AFA och liknande grupper utgör ett reellt hot mot yttrandefrihet, föreningsfrihet och fysisk säkerhet. Men lösningen är inte att utvidga statens makt på ett sätt som förr eller senare slår tillbaka mot oss själva. Det är bättre att vi tydligt visar hyckleriet, pekar på dubbelmoralen och kräver konsekvent tillämpning av de lagar som redan finns.
Vad händer nu?
Den närmaste tiden kommer allt att kretsa kring JURI-utskottets möte den 23 september. Om de rekommenderar att Salis immunitet ska hävas så går frågan vidare till hela parlamentet, troligen i oktober. Skulle parlamentet rösta ja, då öppnas dörren för att en ungersk domstol äntligen kan pröva hennes fall. Skulle de rösta nej, då har vi svart på vitt att EU skyddar en våldsverkare från rättslig prövning. Oavsett utfall blir det ett lackmustest för unionens trovärdighet.
Samtidigt kan vi räkna med att Orbán fortsätter spela på frågan. Hans beslut att terrorklassa Antifa på nationell nivå är ett sätt att hålla trycket uppe. Trump lär återkomma med samma budskap i sin kampanj. Och vi i Sverige bör inte låta oss luras: detta är inte bara en internationell debatt, utan en fråga som direkt berör oss. Våldet finns här. AFA finns här. Och skyddsnarrativen finns här.
Slutord
När jag skrev förra artikeln anade jag att Salis-fallet skulle bli en symbolfråga. Jag hade nog inte förstått hur länge det skulle fortsätta mala och hur starkt det skulle växa i betydelse. I dag är det uppenbart: detta handlar inte bara om en italiensk aktivist och en misshandelsdom i Budapest. Det handlar om Europas trovärdighet, om statens maktbefogenheter och om den mediala blindhet som fortsätter skydda våldsamma vänsterextremister.
Vi måste våga se detta för vad det är. Våld är våld, oavsett ideologi. Och vi måste våga hålla fast vid principen: staten får aldrig ges verktyg som kan vändas mot oss själva. Där ligger vår styrka, där ligger vårt ansvar.
■
Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare
Missa inte min bokdebut!
Har du förbeställt min bok “Skådespelet”? Om inte, passa på att göra det nu. Första upplagan, en samlarutgåva, är snart slutsåld.