Barnet som accessoar

Ett veckobrev om hybris, om beställningsbarn, och om varför det mest subversiva du kan göra idag är att möta dina närmaste utan filter.

Veckobrev #14-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Käre vän,

Det finns klipp man inte vill ha sett. Jag såg ett sådant i veckan, och nu sitter det fast i mig som en flisa man inte får ut.

En bebis, fem månader gammal, säger något som låter som “mamma”. Bredvid står två homosexuella män. Den ene är countrylåtskrivaren Shane McAnally – ett efternamn så oavsiktligt avslöjande att jag överlåter kommentaren till läsaren själv. De två männen skrattar. De skrattar åt barnet. “There’s no mommy here”, säger de, gång på gång, med en sorts road överlägsenhet, tills den lilla pojken börjar gråta. Det är ett skratt som vill att världen ska veta: den här ungen kommer aldrig ha någon mor, och se vad bra det är.

Kanske kunde barnet inte ordet. Kanske var det bara stavelser, det mjuka “m-m” som nästan alla spädbarn producerar när de leker med sin mun. Det spelar ingen roll, för barnet sökte något. Det sökte den där mjuka, primära varelsen som det hade legat i i nio månader och sedan skilts ifrån – utlämnad, bortbytt och levererad. Och när det sträckte ut ljuden efter henne stod två män och skrattade.

Jag vet inte vad man ska kalla den där känslan. Men jag tror att den heter hybris.

Några dagar senare sitter jag och tittar på tysk TV. Goodbye Deutschland, ett av dessa program där kameran följer tyskar som flyttat utomlands för att börja om. En blond kvinna, 37 år, sitter i Las Vegas tillsammans med sin franske man och pratar om att bli mamma. Inte “på det vanliga sättet”, förklarar hon glatt. De ska använda konstgjord befruktning. Inte för att de måste – det verkar inte finnas några medicinska skäl i sammanhanget – utan för att hon vill välja. Hon vill ha en dotter. Hon har alltid föreställt sig en dotter. Alltså blir det en dotter.

Det sägs med samma lättsamma ton som när man väljer färg på bilen.

Jag satt där en stund och kände hur ordet “önskebarn” hade bytt betydelse i realtid. Från att ha varit ett kärt barn till att bli ett barn-som-önskas-fram, med beställningssedel och leveransadress. Flickor är det tydligen trend på just nu. Rosa tvättlappar, pappa-dotter-matchande outfits, det där söta. Pojkar är lite stökiga. Pojkar skulle ha stört estetiken.

Och här, käre läsare, skulle vi kunna stanna och vara indignerade tillsammans. Det vore bekvämt. Men jag tänker inte låta oss slippa undan så lätt, för jag har sett samma grundrörelse i mina egna kretsar.

Bland oss på högerkanten, bland nationalister och värdekonservativa, finns det ett ideal om den stora familjen. Många barn. Blomstrande kärnfamilj. Det är i grunden ett gott ideal, det tror jag på, och jag är den förste att säga att ett folk som inte föder barn snart inte finns. Men ibland blir det krystat. Ibland blir det en rekvisita.