Veckobrev #34-2026 (läs tidigare veckobrev här)
I går tillbringade jag dagen på ett större badhus i Skövde. Ett sådant med vattenrutschkanor och vågmaskin, där fotsvampen ingår i entrépriset.
Det var för mycket folk för min smak. Men man håller minen för barnen. Deras outtröttliga vandring uppför trapporna för att åka samma rutschkana för femtioelfte gången ska inte behöva förstöras av en pappa som hellre hade suttit någonstans i tystnad med en bok.
Så jag stod där, blöt och tålmodig. Och fick tillfälle att betrakta det pågående folkutbytet i badbyxor.
Sydpoolen, förra årtusendet. Andelen utomeuropéer på badet i Skövde påminde om äventyrsbadet Sydpoolen i Södertälje, dit vi åkte på nittiotalet för att “äventyrsbada”. Min uppskattning är att européerna fortfarande utgjorde en majoritet, kanske uppemot tre fjärdedelar. Skillnaden mot nittiotalet låg någon annanstans: i antalet burkinis och besläktade heltäckande muslimska badplagg.
De sticker ut. Och jag retade mig på dem. Först förstod jag inte varför. Ett folkutbyte är ett folkutbyte, oavsett om det sker i tangatrosor eller i heltäckande polyester. Hygienargumentet köper jag inte heller; plaggen såg ut att vara sydda i samma material som alla andra baddräkter, de skylde bara mer. Och i grunden bryr jag mig inte om vad folk badar i, så länge de trivs i det.
Så vad var det då?
Symboliken. Det var den som stack i ögonen. Burkinin ropar ut sitt budskap över hela bassängen: vi har kommit hit, och vi tänker inte anpassa oss till ert land. Den fungerar som en flagga nedborrad i marken av en kolonisatör. Minareterna i våra svenska städer ropar ut samma sak. Ibland bokstavligen.
Burkinin påminner mig om att det svenska Sverige är ett minne blott. Det lever kvar på sina håll, men bit för bit förändras landet av att människor från andra sidan jorden flyttar hit. De blir sällan en del av oss. Deras närvaro tränger på sikt undan oss.
Jag talar inte om någon plan. Inte ens om en uttalad vilja hos de här människorna; människor tänker sällan så långsiktigt. Jag talar om resultatet av deras närvaro. En grupp som inte assimileras men som växer skapar en undanträngningseffekt. Det är aritmetik.
Vänsterliberalernas standardreplik är att folkutbytet är en konspirationsteori. Men när jag, och många med mig, talar om folkutbytet gör vi det varken utifrån en konspiration eller en teori. Vi konstaterar ett resultat.
Om fler ickesvenskar flyttar till och etablerar sig i Sverige än vad det svenska folket självt förmår återväxa med, alltså antalet födda minus antalet döda under samma period, så byts det folk som utgör befolkningen ut. Folk och befolkning är två olika begrepp. Det är hela poängen. Man kan tycka att bytet är oproblematiskt, men det är en annan diskussion.
Där står jag alltså, bredvid några snoriga ungar från Tidaholm som är arga för att deras mamma sagt att det är dags att åka hem, och betraktar det flytande folkutbytet. Då minns jag ett samtal från några dagar tidigare, med en bekant som är djupt engagerad muslim. Han var uppåt över valresultatet. Antalet muslimer i Sveriges riksdag såg ut att fördubblas, berättade han. Om det stämmer har jag inte ens dubbelkollat.
Han nämnde inget parti. Bara att de var muslimer. Det var det som räknades. Hans grupp skulle få mer makt.
Resten av veckobrevet handlar om de fem somalierna i riksdagen, om hur muslimska väljare lärde sig av misstaget med Nyans, och om varför jag till slut personröstade som jag gjorde. Andra grupper i Sverige har redan förstått att de är ett folk med egna intressen. Det här är texten om vad svenskar kan lära av dem.
