Den förlorade gemenskapen

En reflektion om varför svenskar slutat hälsa, varför vi hoppar över minnesstunden och varför en levande gemenskap aldrig kan byggas på bara politiska åsikter.

(AI-genererad bild)

Veckobrev #43-2025 (läs tidigare veckobrev här)

I dag var en sådan där solig, stilla novembersöndag när man egentligen borde känna ro i kroppen. En dag för eftertanke, långsam frukost och kanske en promenad utan mål. I Tyskland, där jag bodde under några år, var söndagen just en sådan dag. Affärerna var stängda, tempot gick ned, och det fanns en underförstådd respekt för att nu ska vi låta varandra vara ifred. Det var inte perfekt, Tyskland har sina egna problem, men just detta var en liten skärva av något bättre.

I Sverige ser det annorlunda ut. Här borras det i väggar på söndagsförmiddagen, gräsklippare drar i gång på radhusgatorna och parkeringarna vid köpcentrumen fylls tidigt. Det är som om varje söndag vore sista chansen att konsumera. Den dag som en gång höll samman veckan, och där kyrkklockorna skapade rytm och riktning, har gjorts till ännu en dag för handel och brus.

Detta är ingen slump. När söndagsöppet infördes på 70-talet såldes det in som modernisering och frihet. Men bakom fanns ett tydligt politiskt projekt. Genom att ta söndagen från kyrkan och från den gamla veckorytmen, försvagade man en av de viktigaste naturliga samlingspunkterna i vårt samhälle. Vänstern fick sin sekularisering, kapitalet fick sin extra försäljningsdag. Och vanliga människor förlorade något som inte riktigt kan mätas i kronor eller procentsatser.

Det är därför jag ofta säger att socialister och kapitalister i Sverige har varit två sidor av samma folkfientliga mynt. De bråkar om vem som ska styra, men delar samma grundsyn på oss andra. Vi ska vara producenter och konsumenter. Människor som rotar sig i något annat än arbete, lön, bidrag och konsumtion blir besvärliga. Organiska gemenskaper, som inte kan kopplas till varken propaganda eller kommers, ses som hot eller åtminstone som hinder.

Söndagen är bara ett exempel. Men den säger något viktigt om den förlorade gemenskapen.

Hej, eller tystnad

Jag tog en promenad genom min hemstad häromdagen. Det är en vana jag försöker hålla fast vid. Komma ut, låta tankarna vandra, se vilka människor som faktiskt rör sig på gatorna där jag bor. En annan vana jag har är att hälsa på dem jag möter. Inte med någon stor gest, bara ett enkelt hej och en kort blick som signalerar: “Jag ser dig. Du finns här, jag finns här. Vi delar den här platsen.”

På den här timmen mötte jag ungefär fyrtio personer. Av dem var det runt hälften som inte hälsade tillbaka. Några stirrade rakt fram. Andra hann titta på mig men valde medvetet bort att möta blicken, som om ett hej var en sorts social skuld de inte ville dra på sig. En del kanske hade hörlurar under mössan och var inne i sin egen värld. Men mönstret var tydligt.

Det som också var tydligt var att samtliga ickesvenskar jag mötte hälsade tillbaka. Nu var de bara tre den här gången, men det stämmer med en erfarenhet jag haft i många år. Invandrare från mer traditionella kulturer hälsar ofta spontant, medan svenskar i allt högre grad verkar klippa den där tunna tråden av vardagskontakt.

Vad är det som händer med ett folk när till och med ordet hej börjar kännas som ett intrång? Att hälsa kostar ingenting. Det tar ingen tid. Men det är en handling som säger något om hur vi ser på platsen där vi bor och människorna som rör sig där. Ett hej är en sorts mikroskopisk medborgarplikt. Det bekräftar att den andre inte bara är statist i din egen film, utan en människa med ett namn, en historia, en framtid.

Jag är övertygad om att ett leende på en gångväg en vanlig söndag kan förändra någons dag. Ibland kanske det är det enda vänliga bemötande den personen får på flera dagar. Därför tänker jag fortsätta hälsa vitt och brett, oavsett hur många som svarar. Om någon väljer att inte ge något tillbaka är det inte min karma som försämras, utan deras.

Begravningen utan samtalen

På samma promenad stötte jag på en familj vi känner, som nyligen begravt en släkting. Vi pratade en stund, sådär som man gör på trottoaren, om begravningen och hur dagen varit. De berättade att prästen sagt något som fastnade hos mig. Nämligen att det blivit mycket ovanligare med fika och minnesstund efter begravningen.