Den nationella rörelsens misslyckande och vad som måste göras istället

Utan en maktbas är du maktlös. Därför behövs en övergripande strategi för hur vi bygger en nationellt sinnad maktbas, och jag ska berätta hur.

“Nationell resning” (av undertecknad 2023)

Den moderna nationella rörelsen har på många sätt varit väldigt ineffektiv. Det har inte varit på grund av ovilja till att förändra, utan snarare resultatet av en brist på en övergripande strategi grundad i verkliga förhållanden.

När jag var aktiv i Svenskarnas parti (2011-2014) så la vi till exempel massor av tid på att utveckla ett ganska djuplodande ekonomiskt program för Sverige, trots att vi inte ens hade ett kommunalt mandat — än mindre ett riksdagsmandat eller en riksdagsmajoritet — att genomföra några ekonomiska förändringar ifrån. Ändlösa styrelsemöten där detaljer i det ekonomiska programmet diskuterades var ett effektivt sätt att suga livslusten ur en. Men framförallt: Helt meningslöst.

Det finns många liknande exempel, men min mening med denna text är inte att peka ut enskilda nationella projekt eller företrädare, så jag håller mig till sådant där jag själv varit inblandad och får ses som medskyldig. Genomgående för exemplen är dock att man börjat i fel ände; man har lagt massor av tid på att förklara hur samhället ska se ut i en utopisk framtid, utan att ha byggt en maktbas utifrån vilken man också kan genomdriva de förändringar man teoretiserar om.

Lägg där till att nationella projekt ofta haft drag av misantropi och snarare drivits av ett förakt av sitt folk, än en kärlek till detsamma. Man har gärna sett på sig själva som en “upplyst elit”, som antingen genom att kunna säga vad man tycker är jättesmarta saker, eller träna till sig jättestora muskler, fått för sig att man ska attrahera massorna med tiden.

Massiva resurser i papperskorgen

Min tid i Nationaldemokraterna (2002-2005) präglades visserligen också av en hel del utopiskt drömmande, men framförallt låg fokus på informationsspridning. Det här var i det breda internets barndom, varför det ansågs nödvändigt att försöka nå ut med information också utanför det digitala. Det var väl i sig ingen dålig idé, men vad var nästa steg? “Rösta på Nationaldemokraterna!”. Javisst, men sen då?

Torgmöte med Nationaldemokratisk Ungdom 2002/2003, jag med fana till vänster.

Hundratals idealister la ned tiotusentals timmar på att dela flygblad, affischera och demonstrera. Men inte ledde det till några valframgångar att tala om. De uteblivna resultaten blev i sin tur en grund för interna bråk, utbrända aktivister och konspirationsteorier om både partikamrater och valsystemet.

Men någon maktbas hade man inte byggt. Miljontals kronor hade plöjts ned i kampanjer, som möjligtvis hade en metapolitisk effekt som snabbade på Sverigedemokraternas framgångar, men de ledde inte till ökad makt för den nationella rörelse vi tillhörde.

Samtidigt som vi sett hur den nationella rörelsens olika organisationer och partier misslyckats gång på gång har också den egna självkritiken lyst med sin frånvaro. Jag minns en gammal podcastkollega som aldrig ville att vi skulle testa något nytt eller ändra något, på frågan vad vi skulle göra för att bättre lyckas med våra målsättningar sa han alltid att “vi får väl fortsätta göra det vi alltid har gjort bara”.

Att fortsätta göra samma sak gång på gång men förvänta sig ett annat resultat, sägs som bekant vara definitionen av idioti. Men i mångas fall tror jag att det snarare är ett resultat av lättja. Det är nämligen enklare att bara fortsätta göra det man alltid har gjort och sedan hävda att man “åtminstone gjorde något”, när sanningen är att ens insatser måste bedömas på de resultat de skapar.

Den långa marschen genom institutionerna

Vänsterns totala dominans av media, kultur och akademi de senaste årtiondena, som nu också tar sig uttryck i de stora multinationella företagens woke:a ESG-arbete, är resultatet av att vänstern vågade tänka om. Antonio Gramscis idéer om kulturell hegemoni som en förutsättning för revolutionen inspirerade några årtionden senare Rudi Dutschkes slogan “Den långa marschen genom institutionerna”.