Den öppna svenskheten är krävande

Om Jimmie Åkessons vårtal, om ordet svensk som bär på två betydelser samtidigt, och om varför kritiken från höger för en gångs skull behöver vara mer hederlig än effektiv.

Veckobrev #16-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Käre läsare,

I lördags stod Jimmie Åkesson på Långholmen och höll sitt numer traditionsenliga vårtal. Talet var i många stycken vad man kunde vänta sig — räfst och rättarting med regeringssamarbetets motsträviga partner, en uppvärmning inför valåret, det vanliga. Men en bit in i talet sker något jag tycker är värt att stanna vid. Han börjar tala om svenskheten. Och han gör det på det sätt som under många år har varit en knäckfråga, kanske den knäckfrågan, för en hel del av oss som befinner sig längre ut åt höger än SD.

“Svensk sitter inte i hudfärgen eller i någon annan kroppsdel”, säger han. Och sedan rabblar han upp vad svensk då är: vår identitet, vårt ursprung, vår historia, ja — men också våra normer, våra värderingar, vårt språk, våra seder och bruk, vår kultur, vårt sätt att leva, vårt sätt att förhålla oss till varandra, till landet, till naturen, till marken vi trampar. “Svenskheten är öppen och välkomnande för den som vill, som anstränger sig och som visar respekt.”

Det är just sådana formuleringar som under åren har fått en del av oss att fnysa. För vad är det, om inte den välbekanta retoriken om att vem som helst kan bli svensk bara man dansar tillräckligt rätt kring midsommarstången? Jag har själv sagt det, mer eller mindre ordagrant, om SD: att de inte hade några problem om svenskarna byts ut mot somalier så länge de dansar runt midsommarstången. Det var en effektiv formulering, riktad till människor som redan var besvikna på partiet, och den fungerade som politisk munhuggning gör. Men jag har under åren tvingats fundera över om den var rättvis, eller om jag bara ville att den skulle vara det.

Jag tror att den var orättvis. Och jag tror att man ser det om man läser hela talet i sammanhang och tar Jimmie på allvar.

Två svenskheter i ett ord

Problemet är i första hand språkligt. Det är därför vi pratar förbi varandra.

När jag säger “svensk” menar jag i första hand något etnokulturellt. Jag menar ett folk, en kontinuitet av människor som under tusen år bott på den här jordlappen, talat varianter av samma språk, gift sig med varandra, begravt sina döda i samma jord, format sina seder i samma klimat och samma årsväxlingar. Jag menar något som har en kropp, ett minne och en framtid, och som inte kan väljas till eller från som ett medlemskap i en bokklubb. Det är ingen värdering jag kan ändra på genom att vilja något annat, utan ett konstaterande av hur folk och nationer bildas och fortlever.

När Jimmie säger “svensk” rör han sig i en betydelse till. Han talar också om något man kan tillträda — en samhällsgemenskap, ett medborgarskap, en delaktighet i landets liv. Och han har rätt i att den svenskheten finns och att den är möjlig att vinna. Den finns till och med juridiskt nedskriven, i medborgarskapslagen.

Förvirringen — den verkliga förvirringen, som ligger till grund för att vi gnetat på varandra om det här i tjugofem år — är att samma ord bär båda betydelserna. Och anledningen till att samma ord bär båda är trivial och nästan rörande: vi har varit ett land där det folk som grundade nationalstaten och det folk som bebodde den var samma folk. Då behövde man inte skilja på orden. Etnisk svensk och medborgarsvensk var samma sak, för i praktiken var alla medborgare också etniska svenskar. Att vara svensk medborgare betydde att vara etnisk svensk, plus några små minoriteter som vi själva senare bestämde att slippa kravet — finnar, samer, judar, romer, tornedalingar — och som vi visste vilka de var.

Sedan 1975 är det inte längre så. Och språket har inte hängt med.

Den högt satta ribban

Om man läser vad Jimmie faktiskt säger om vad det innebär att bli svensk, och inte bara hör att han säger att det går, så sätter han ribban betydligt högre än de flesta kommentatorer tycks ha noterat.