Den som lämnar valdagen åt fienden har redan gett upp

Föreställningen att valen är meningslösa bygger på ett missförstånd om vad politik är. Det finns flera nivåer, eller lager om du så vill, och de flesta ser bara ett.

Argumentet dyker upp med nästan rituell regelbundenhet. I kommentarsfält, i samtal efter föredrag, i privata meddelanden från människor som i övrigt tänker skarpt och ser klart. Det kommer alltid i samma ordning, som en litania: systemet är riggat. Partierna är köpta. Valen spelar ingen roll. Den verkliga förändringen kommer först när alltihop kollapsar.

Och slutsatsen följer med en logisk oundviklighet: man kan lika gärna stå vid sidan av. Inte rösta. Inte delta i det politiska spelet. Låta utvecklingen ha sin gång tills allt brakar ihop och något nytt kan växa ur spillrorna.

Jag förstår den tanken. Jag har själv tänkt så.

Det finns en bitter klarhet i den, en lockelse som liknar den man kan känna inför en storm när man redan bestämt sig för att inte söka skydd. Om allt ändå är förlorat kan man lika gärna luta sig tillbaka och se världen brinna. Hållningen kan till och med kännas kompromisslös, rentav radikal. Man tänker att man vägrar delta i ett system man föraktar, att passiviteten i sig är en protest.

Men med tiden har jag kommit till insikten att detta inte är radikalitet. Det är uppgivenhet klädd i ideologiska kläder. Och uppgivenhet är ingen strategi, oavsett hur välformulerad den är.

Kollapsens lockelse

Föreställningen om att saker måste bli värre innan de kan bli bättre är gammal, betydligt äldre än den moderna demokratin. Den löper som en underjordisk ström genom politiskt tänkande av vitt skilda slag, och den dyker upp med särskild kraft bland människor som upplever att deras samhälle rör sig i fel riktning utan att de kan stoppa det.

Resonemanget är förföriskt i sin enkelhet. När problemen blir tillräckligt stora kommer människor att vakna. När systemet når sin gräns kommer det att falla samman. Och ur ruinerna kan något nytt, något bättre, byggas av dem som hela tiden förstod.

Problemet är att historien nästan aldrig fungerar så.

Weimarrepubliken kollapsade, och det som följde var inte den nationella pånyttfödelse som dess kritiker hade drömt om utan tolv år av hybris, krig och förstörelse som slutade med ett Tyskland i ruiner och ett folk så traumatiserat att det ännu åttio år senare knappt förmår tala om sin egen identitet utan att rodna. Ur Sovjetunionens spillror reste sig inte det fria Ryssland som dissidenterna hade hoppats på utan en oligarki byggd på plundring och cynism, som med tiden härdade till den auktoritära stat vi ser i dag. Arabiska våren svepte bort diktaturer, och i land efter land ersattes de av inbördeskrig eller nya diktaturer som var värre än de gamla.

Mönstret borde ge varje tänkande människa anledning att stanna upp.

När samhällen kollapsar leder det sällan till den klarhet och beslutsamhet som de som väntar på kollapsen föreställer sig. Oftare leder det till förvirring, till rädsla, till att människor vänder sig mot varandra eller underkastar sig den som lovar ordning. Institutioner bryts ner, ekonomin försvagas, de sociala banden tunnas ut. Människor blir inte modigare av en kollaps. De blir mer rädda och mer beroende av den som kontrollerar resurserna.

Den som romantiserar kollapsen gör nästan alltid samma misstag: han utgår ifrån att det tomrum som uppstår efter systemets fall automatiskt kommer att fyllas av hans egna idéer, av hans folk, av hans vision. Men historien ger inga sådana garantier. Tomrummet fylls av den som är bäst organiserad och mest hänsynslös. Och det är sällan de som satt hemma och väntade på att världen skulle ordna sig av sig själv.

Politikens lager

En viktig orsak till dessa missförstånd är att de flesta människor tänker på politik som om det vore en enda sak.

När de hör ordet politik tänker de på partier och val, på riksdagsdebatter och opinionsmätningar, på ministrar som uttalar sig i TV-soffan och ledarskribenter som kommenterar. De tänker på det synliga, det dagspolitiska, det som har en nyhets livslängd. Det här är politikens ytskikt, det lager som är enklast att se och enklast att förakta.

Men under ytskiktet finns andra nivåer som är avgörande på ett helt annat sätt.

Det finns ett idéplan, där begrepp och kategorier formas som sedan avgör vad det överhuvudtaget går att tänka och säga i det offentliga samtalet. När ett ord som “mångkultur” skiftar från att vara en neutral beskrivning till att bli antingen honnörsord eller skällsord, händer det på denna nivå. Själva kartan över det politiskt tänkbara ritas om, och de flesta märker det inte medan det sker.

Under det finns en kulturell nivå, där normer, intuitioner och estetiska reflexer formas. Inte som resultat av argument, utan som något man absorberar genom det man ser, läser och upplever. Det är här det avgörs att en åsikt som var okontroversiell för femtio år sedan i dag känns otänkbar, utan att de flesta kan förklara varför.

Och ännu djupare finns de grundläggande antagandena om människans natur och samhällets väsen som i längden avgör allt annat. Det fundament på vilket hela bygget vilar. Det förändras långsammast, men när det förändras förändras allt.

Den bestående förändringen börjar nästan alltid nerifrån. Masspolitiken, ytskiktet, är i hög grad verkställighetens domän. Den omsätter redan mogna uppfattningar i beslut och lagar. Den skapar sällan själv de djupare idéer som gör förändringen möjlig. Den som vill förstå varför Sverige ser ut som det gör i dag hittar inte svaret i riksdagsprotokoll från 2020-talet. Han hittar det i de idéer som slog rot på universiteten och i kulturlivet decennierna före, idéer som gradvis sipprade nedåt genom institutionerna tills de till slut framstod som självklarheter som ingen längre ifrågasatte.

Allt detta innebär att den som vill förändra ett samhälle på djupet måste arbeta på flera nivåer samtidigt.

Men det innebär inte att ytskiktet saknar betydelse.

Att lämna slagfältet

Här uppstår det märkliga resonemang som jag möter alldeles för ofta.

Eftersom valen inte löser allt drar vissa slutsatsen att de inte spelar någon roll alls. Det är samma logik som att säga att man lika gärna kan sluta låsa ytterdörren eftersom låset ändå inte skyddar mot en raketattack. Det är ett logiskt hopp som bara fungerar om man inte tänker på det för länge.

Valen avgör inte civilisationers öde. De avgör inte vilka idéer som kommer att forma framtiden på djupet. De kan inte ersätta det mödosamma, generationslånga arbete som krävs för att förändra kultur, institutioner och människors grundläggande världsbild.

Men de avgör fortfarande något mycket konkret: vem som har makten över masspolitikens lager. Vilka lagar som stiftas. Vilka myndigheter som får resurser. Vilka som sitter i domstolarna. Hur mycket handlingsutrymme som finns kvar för dem som arbetar med förändring på de djupare nivåerna.

Och den som frivilligt lämnar det lagret åt sina motståndare gör i praktiken ett mycket tydligt val. Han kapitulerar. Inte med en dramatisk gest, utan med den tysta reträtt som historien aldrig minns.

Att vägra rösta är inte en revolutionär handling. Det är att lämna ett av politikens slagfält åt fienden utan strid, och sedan trösta sig med att man egentligen strider på ett högre plan.

Den infantila strategin

När jag ser tillbaka på delar av den nationella rörelse jag själv en gång var en del av slås jag av hur mycket av tänkandet som präglades av politisk infantilitet. Det är inte ett ord jag använder för att vara elak. Det är det mest exakta ordet jag kan hitta.

Strategin, om man kan kalla den det, bestod i regel av två element.

Det ena var revolutionsfantasin. Föreställningen att systemet plötsligt, nästan magiskt, skulle falla samman, och att en liten ideologiskt ren minoritet som hållit sin fana ren då skulle kunna kliva fram och ta över. Det var en föreställning som hämtade mer från actionfilmer och heroiska myter än från någon verklig analys av hur makt fungerar.

Det andra var idén om det stora uppvaknandet: att allt i grunden handlade om att “väcka folket”. Om man bara spred tillräckligt många flygblad, lade upp tillräckligt många inlägg, presenterade tillräckligt många obekväma fakta, skulle människor till slut inse sanningen. Då skulle en kritisk massa nås, en tröskel passeras, och allt förändras.

Inget av detta stämde med verkligheten.

Samhällen förändras inte genom plötsliga uppvaknanden, lika lite som jordlager bildas genom plötsliga ras. De förändras genom långsamt, ihärdigt arbete i institutioner, organisationer och kulturella miljöer. De förändras genom att människor bygger strukturer som kan bära idéer över tid, strukturer som överlever enskilda personer och enskilda valcykler. Det är tråkigare än revolutionsfantasin. Men det är så verkligheten ser ut.

En annan strategi

När vi grundade Det fria Sverige 2017 var utgångspunkten just denna insikt. Vi hade sett hur kortsiktigheten åt upp rörelse efter rörelse, hur organisationer byggdes kring karismatiska ledare som sedan försvann, hur energin slösades på spektakulära aktioner som inte ledde någonstans.

I stället för att jaga kortsiktiga politiska genombrott eller vänta på den stora kollapsen började vi arbeta med en mer långsiktig strategi. En strategi som inte är beroende av valresultat eller tillfälliga opinionsvindar, utan som syftar till att bygga institutioner och strukturer som kan bära idéer över generationer. Vi frågade oss inte “hur vinner vi nästa val?” utan “hur ser vi till att de idéer vi tror på fortfarande finns levande och välorganiserade om trettio år?”

Det är i det arbetet jag också har fått verktyg för att förstå politikens olika nivåer, inte som en abstrakt teori utan som en levd erfarenhet. Man lär sig att se lagren när man själv arbetar med att bygga något som sträcker sig bortom nästa nyhetscykel.

Och när man väl ser dessa nivåer tydligt förändras också synen på val.

Valen framstår varken som frälsningen eller som meningslösa ritualer. De framstår som vad de faktiskt är: ett begränsat men fortfarande viktigt verktyg. Ett verktyg bland flera. Men inte ett verktyg man har råd att lämna oanvänt åt sina motståndare.

Rösta utan illusioner

Det är här jag tror att många människor fastnar. De lever i ett pendlande mellan hopp och cynism som aldrig leder någonstans.

Först tror de att valet ska rädda landet. De lägger sin röst med en förväntan som gränsar till det religiösa, och när den nya regeringen inte omedelbart vänder på allt, när byråkratin bromsar, när kompromisserna haglar och idealen bleknar, kommer besvikelsen. Och den är lika orealistisk som hoppet var. De drar slutsatsen att valen inte spelar någon roll, att alla partier är likadana, att hela systemet är en fasad.

Men felet ligger inte i valen. Felet ligger i förväntningarna.

Valet är inte där civilisationer räddas. Det är ofta där man avgör hur snabbt de förloras. Det är skillnaden mellan en regering som aktivt arbetar mot dina intressen och en som åtminstone inte gör det. Den skillnaden kan tyckas liten i ett filosofiskt perspektiv. I ett praktiskt perspektiv kan den vara enorm.

Att rösta är inte en revolutionär handling. Det är strategiskt hygienarbete. Det tar några minuter vart fjärde år, det kräver ingen kompromiss med sina djupaste övertygelser, men det kan påverka vilka förutsättningar som finns för allt annat arbete, det arbete som verkligen formar framtiden.

Den som arbetar långsiktigt med idéer, kultur och institutioner har därför inget att vinna på att lämna valdagen åt sina motståndare. Tvärtom. Han har allt att förlora.

Min egen slutsats

För egen del innebär detta att jag i nästa val kommer att rösta för att Sverigedemokraterna och Tidöpartierna ska få fyra år till att fortsätta sitt arbete.

Inte därför att de är perfekta. Inte därför att jag tror att parlamentet i sig kommer att lösa Sveriges djupaste problem. De problemen är av ett slag som ingen riksdagsmajoritet kan lagstifta bort, hur stor den än är.

Utan därför att alternativet är sämre. Konkret, mätbart sämre. Och därför att det är rationellt att använda varje politiskt verktyg på den nivå där det faktiskt verkar, på samma sätt som det är rationellt att låsa sin dörr trots att man vet att låset inte skyddar mot allt.

Den som arbetar för långsiktig förändring har inte råd med illusioner. Men han har heller inte råd med uppgivenhet. De två är närmare besläktade än man tror. Båda bygger på antagandet att det finns en enkel lösning, och båda leder till passivitet när den enkla lösningen uteblir.

Den som lämnar valdagen åt fienden har redan gett upp. Och den som redan gett upp borde åtminstone vara ärlig nog att erkänna det, i stället för att klä sin reträtt i revolutionär retorik.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare