Det är inte avgiften som är problemet – utan makten vi ger bort

De EU-kritiska argumenten behöver slipas och anpassas, annars blir de för enkla att vifta bort.

Jag och Magnus Söderman på besök i Europaparlamentet 2016. Här tillsammans med parlamentsledamöterna Udo Voigt (NPD/Die Heimat, Tyskland) och Georgios Epitidios (Gyllene Gryning, Grekland)

Veckobrev #20-2025 (läs tidigare veckobrev här)

Kära vän,

Som du vet har jag länge intresserat mig för europeiska frågor – och en stor del av det jag gör här på Friborna Tankar rör europeisk politik i allmänhet, och EU i synnerhet. Det här intresset har lett mig in i en mångårig fördjupning i Europas historia, idéer, system – och inte minst EU:s utveckling.

Och sanningen är den att ju mer jag har lärt mig, desto mer har min bild av EU nyanserats. Det gäller inte bara det institutionella maskineriet – utan också hur man bäst förhåller sig till unionen ur ett svenskt, och framför allt ett europeiskt, perspektiv.

Vad vi ofta säger – och varför det inte räcker

EU-kritik är ingen ny företeelse i Sverige. Vi har hört argumenten många gånger: att det är odemokratiskt, byråkratiskt, maktfullkomligt – och dyrt. Särskilt det sistnämnda får ofta stort utrymme: Sverige är nettobetalare! Vi skickar miljarder till Bryssel! Tänk vad vi kunde gjort med de pengarna här hemma!

Och visst – det stämmer. Sverige har varje år sedan inträdet 1995 betalat mer till EU än vi fått tillbaka. Vi är, i teknisk mening, nettobetalare.

Men det är ett svagt argument.

Det förbiser nämligen de ekonomiska vinster som EU-medlemskapet också fört med sig: en kraftigt ökande export, fördjupad tillgång till den inre marknaden, större investeringar i svensk industri, och en förstärkt ställning i globala handelsavtal. Det betyder inte att allt är bra – men det betyder att vi gör oss själva en otjänst om vi fokuserar vår kritik på fel sak.

Vad vi borde säga – och varför det spelar roll