Det eviga tyckandet och debatterandet på nätet stjäl vår tid

Det är dags för en förändring, och jag börjar med mig själv.

Under åren har en allmän trötthet kring det eviga tyckandet och teoretiserandet bland nationellt sinnade vuxit fram inom mig. Den som följt mitt arbete har säkert märkt av att det ibland bubblar fram. Ett relativt nyligen exempel är ett inlägg på engelska på min Telegramkanal, som jag här översatt till svenska:

“Politik i allmänhet och geopolitik i synnerhet är fascinerande ämnen att tänka på och debattera. Men många gånger handlar det också bara om att studera sidoämnen. Inte för att dessa ämnen nödvändigtvis inte är viktiga. Det är bara det att europeiska etnomedvetna aktivister inte ens är i närheten av de maktpositioner där de kan påverka dessa frågor. Ibland är det som om nationalister lajvar statsledare.

Att debattera dessa frågor borde inte vara mer än en sidoverksamhet, en hobby som många andra. Istället behöver människor som vill göra gott för sina nationers framtid (inte att blanda ihop med sina respektive stater) strategier och, framför allt, agens för saker vi kan påverka.

Precis som personlig utveckling bör vara av intresse för alla, bör även småskaligt samhällsbyggande vara det. Att närma sig likasinnade, handla med varandra, bygga upp ett stödsystem och arrangera familjeträffar är av största vikt.. Genom detta kan vi skapa strukturer och nätverk som senare kan omsättas i politisk makt, åtminstone på lokal nivå. Om detta görs i tillräckligt stor skala och på rätt sätt kan det senare även påverka politiken på nationell nivå.”

Ett första steg mot förbättring

Sanningen är den att även bildandet av Det fria Sverige kom ur denna trötthet på det eviga tyckandet. Jag och Magnus (och fram till nyligen även Jonas) hade drivit Motgift (ursprungligen Radio Framåt) i mer än fem år, och saker och ting flöt på bra. Vi nådde tusentals, vi hade en fungerande affärsmodell som gjorde att vi tillsammans med en del sidouppdrag kunde fokusera heltid på projektet, och vi hade byggt upp en studio och ett kontor i utkanten av Berlin.

Men att bara sitta och tycka på nätet, eller ens i våra skrifter eller konferenser, kändes futtigt. Vi hade många långa diskussioner om vad vi kunde göra. Vi hade anordnat en del träffar och konferenser, men även det kändes inte tillräckligt – det var alldeles för futtigt. Så föddes idén om generationsprojekt – ett metodiskt arbete för att svenska nationalister skulle förvärva mark, byggnader och verksamheter. Samtidigt skulle vi knyta band, bygga nätverk och skapa en större trygghet för de som engagerade sig, deras familjer och framtida generationer.

Detta arbete har bara börjat. Men när nu bitar börjar falla på plats känns det som att det är dags för mig själv att ta nästa steg bort från det eviga tyckandet och mot det mer praktiska arbetet för långvarig förändring och förbättring för mitt folk.