Det handlar inte om invandring

Den verkliga konflikten står mellan torn och torg – mellan en maktklass som styr samhället och ett folk som förväntas tiga och bära fram brickorna.

Massinvandringen hotar inte bara Sverige. Den riskerar att underminera hela den västerländska civilisation som formats under århundraden. Problemen är numera uppenbara för allt fler: klanvälden, etniska motsättningar, islamisering och folkutbyte, för att nämna några. Man kunde tro att makthavarna skulle göra allt för att stoppa denna samhällsomstörtning.

Men då har man inte förstått var det verkliga problemet ligger. Det är inte de missanpassade utlänningarna som utgör det största hotet, utan den inhemska makteliten. En klass som fjärmat sig från verkligheten, frossar i självgodhet och klamrar sig fast vid sin ställning.

Vi ser det tydligt hos Sverigedemokraterna. Partiet som en gång utmanade makten har allt mer börjat anpassa sig till den. Det är en livsfarlig balansgång. Jag har själv sett människor som en gång drevs av idealism, som såg verkligheten för vad den var, men som i riksdagen blivit tomma skal. Knapptryckare utan ryggrad, med åsikter som nu går i takt med den klass de en gång ville bekämpa.

Det är frestande att använda Karl Marx verktyg för att förstå dagens maktelit. Men i stället för produktionsmedel som fabrik eller jord, är det makten själv som är deras tillgång. De äger inte kapital i klassisk mening – de äger positioner, nätverk, narrativ. Och de använder dessa för att forma samhället efter sina intressen. Politiken är för dem inte ett kall, utan ett sätt att stiga i graderna. Att bli en del av en exklusiv klass där lojalitet med vanligt folk ses som ett svaghetstecken, något suspekt.

I Ivar Arpis föredrag ”Hur ska demokratin överleva om folket röstar fel?” beskrev han det så här:

"Men jag tänker att vänster och höger inte alltid är den bästa uppdelningen för att förstå världen. En annan uppdelning som jag tror mer på är att det finns ett torn och ett torg.

I tornet sitter den styrande klassen. Det inkluderar de politiska eliterna, byråkrater, akademiker, opinionsbildare – kanske till och med om de har väldigt många prenumeranter på Substack, till exempel – och även företagsledare. De definierar ramarna för vad som får sägas, vilka idéer som får existera, vad som är legitimt och vad som inte är legitimt. De är inte en majoritet, men de är de tongivande i samhället.

Sen har vi torget, och det är de breda folklagren. Det är de som får leva med de politiska besluten, men som har ett begränsat inflytande. Deras oro över saker som invandring, kriminalitet, kulturell förändring – eller för den sakens skull klimatet eller ekonomisk ojämlikhet – avfärdas som populism eller extremism, även när det är majoritetsuppfattningar.

Den här uppdelningen tror jag är någonting som går igen. Oftast, när man pratar om hot mot demokratin, så är det torget som är hotet mot demokratin. Det är samma folk som ingår i folkstyret som utmålas som hotet. Det är alltid de som sitter i tornet som framställs som försvarare av demokratin – fast de i regel utgör en ganska liten grupp människor."

Det är svårt att inte tänka på denna styrande klass i tornet när man hör Hunter Bidens senaste skandalintervju. Ministersonen, som vi vet tillbringat stora delar av sitt liv med att knarka, ligga med prostituerade och ingå i korrumperade affärsverksamheter i Asien och Östeuropa, skriker ut sitt hat mot vita massinvandringskritiker.

“Så folk är verkligen upprörda över illegal invandring? Fuck you. Hur tror du att ditt hotellrum blir städat? Hur tror du att du får mat på ditt jävla bord?”

Detta är uttalanden som säger mycket om Bidens, och den klass han tillhörs, människosyn. De som så gärna vill se sig som toleranta, och som svär evig trohet till “alla människors lika värde”, vill inget hellre än att skapa en underklass av servitörer och städare som kan passa upp på dem i deras priviligierade liv.

En som nog hoppades bli en del av den klassen var Meral Tasbas, som hade sina femton minuter i rampljuset efter att hon varit med i någon dokusåpa, och sen stod och gormade i en TV-debatt 2003 om att invandrare behövdes för att baka pizzor.

Du som inte tillhör den styrande klassen kanske tänker att det är ett bimboargument, och inget att bry sig om. Tja, det är faktiskt ett argument som tar dig hela vägen in i riksdagen. Fråga kristdemokraten Magnus Jacobsson som på stora reklamskyltar trumpetade ut exakt samma budskap under sin valkampanj.

Men om det är något som stinker klassmedvetenhet så måste det ändå vara Moderaternas senaste förslag om “breddat rutavdrag” för att få igång barnafödandet.

Finansminister Niklas Wykman, som på många sätt symboliserar den allra muffigaste av MUF-muppar, gick nyligen ut och slog mot Sverigedemokraterna eftersom de har ett “historiskt bagage”. Det historiska bagaget består av att de en gång i tiden inte kröp för Wykmans styrande klass, utan hade med det förhatliga folket på torget att göra och talade på ett sätt som detta torgets folk gör varje dag.

I Svenska Dagbladet talar han om problemet med arbetslösa invandrare som lever på bidrag, närmare bestämt flerbarnstillägget.

“Vår bedömning är att om man inte har ett jobb och har kommit till Sverige så bör man först skaffa jobb och sedan skaffa barn. Då får man inte utforma de ekonomiska drivkrafterna som att den lägst hängande frukten för att förbättra sin ekonomi är att skaffa fler barn. Det är inte en del av en hållbar demografisk utveckling.”

Så vad ska dessa utlänningar — många av dem analfabeter eller med nästan ingen kompetens som efterfrågas — arbeta med istället för att gå på bidrag? Det är här förslaget om det "breddade rutavdraget” kommer in:

“Det kan vara hjälp med att hämta och lämna. Man kanske behöver kunna få skjuts till fritidsaktiviteter. Det växer fram tjänster kring hemleverans och man kan fundera över om man kan ta ned kostnaderna i sådana branscher.”

Boom! Invandrarna ska hämta och lämna den styrande klassens barn på förskolan, skjutsa Wykmans grabb till fotbollen och köra hem mat och andra konsumtionsvaror till hans dörr.

Detta är inte slump. Det är inte inkompetens. Det är klasspolitik, rakt upp och ner.

Den styrande klassen har inga problem med invandring – så länge invandrarna städar deras hem, passar deras barn och håller käften om allt annat. Och de har inga problem med svenskar – så länge svenskarna inte höjer rösten, inte organiserar sig, inte ifrågasätter ordningen.

För det är just det som provocerar dem: när torget börjar tala med en egen röst. När vanligt folk inte längre nöjer sig med att rösta vart fjärde år på partier som ändå lyder tornets diktat. När vi kräver mer än att bli en minoritet i vårt eget land för att eliten vill få mat levererad till sin dörr. När vi säger nej till att bli reducerade till skattebetalande betjänter i vårt eget land.

Vi lever i ett samhälle där eliten talar om demokrati, men fruktar folket. Där de säger sig stå för jämlikhet, men bygger ett nytt tjänarsamhälle. Där deras förakt för arbetet och folket inte längre ens maskeras, utan blottas i varje intervju, varje förslag, varje flinande MUF-politiker.

Men vi ser dem nu. Vi vet vad de gör. Och vi vet vad som står på spel.

Det är upp till oss att riva tornet, bildligt talat. Att återta vårt land, vår värdighet och vår framtid. Inte genom att be om lov, utan genom att bygga nytt – vid sidan av deras system, underifrån och tillsammans.

Torget reser sig. Och när det gör det, då skälver tornet.

■

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare