Det var då jag började undra om jag var trasig

Ett ögonblick på en restaurang i Stockholm väckte en gammal, obehaglig tanke till liv.

Orakad på balkongen i Mariestad. Sådan kan också sommaren vara.

Veckobrev #27-2025 (läs tidigare veckobrev här)

Ibland undrar jag om jag saknar empati.

Det kanske låter märkligt. Jag som ofta gråter till film och böcker. Jag som ibland får svårt att prata när en sångröst träffar exakt rätt, eller när någon berättar något ur sitt liv och jag kan känna varje ton, varje paus, varje darr på rösten. Jag som grät när Klas Eriksson i sitt sommarprat beskrev smärtan efter att ha förlorat ett barn och sin mamma. Men ändå: ibland, i vardagen, slår tanken mig. "Känner jag för lite? Förstår jag dem inte alls?"

Det hände igen förra veckan. Jag satt på en italiensk restaurang i Stockholm med familjen. God mat, världens bästa sällskap, alla glada. Vid bordet bredvid satt två män i min egen ålder och pratade husrenoveringar. Inget konstigt. Många gör det. Men jag blev... irriterad. Rentav uppgiven.

Inte för att de pratar om något "fel", egentligen. Utan för att jag hörde två vuxna svenska män i sina bästa år, och allt de kunde prata om var ny isolering, materialval, och hur svårt det var att få tag i rätt kakel. Inget om vart Sverige är på väg. Inget om framtiden, om barnen, om kulturen, om vilka vi är. Bara... kakel.

Min första impuls var att döma dem. Att se dem som tomma skal, fångade i sina egna små projekt medan huset brinner. Men efteråt, med lite distans, kände jag något annat: avund. Tänk att få vara så pass ointresserad av världens förfall att man kan fokusera på sitt lilla badrum. Tänk att slippa bära allt det andra i huvudet, i hjärtat.

Men samtidigt... nej. Jag vill inte leva så. Jag kan inte leva så. Det vore som att säga att det räcker att överleva, fast jag vill leva sant. Jag vill förstå, förbättra, förändra. Och där någonstans uppstår konflikten.

Jag började engagera mig politiskt 2002. Först i protest mot det mångkulturella gatuvåld som präglade min uppväxt, men snabbt gled fokus över till idéerna bakom. Böckerna. Perspektiven. Filosofin. Jag ville förstå strukturerna, de långsiktiga skeendena. Jag såg hur andra människor tänkte i fyraårsintervaller – mellan val, kampanjer och nyhetscykler – men jag ville veta: Vad händer om detta får pågå i 40 år till? Hur ser Sverige ut då? Vad händer med våra barnbarn?

När jag läste Corneliu Codreanus "Till mina legionärer" i mitten av 00-talet hände något. Här var en rumän från början av 1900-talet, och ändå kände jag att han talade till mig, om mig. Det var som att någon visade mig att jag inte var ensam. Att detta större perspektiv inte bara var möjligt, utan nödvändigt.