Du föraktar inte journalister nog

Om Sydsvenskans lögner och propaganda som en del av en större apparat, och varför det aldrig är lönt att prata med systemets journalister.

Veckobrev #33-2025 (läs tidigare veckobrev här)

Ärade svensk!

Det finns en meme som cirkulerar i våra kretsar: “You don’t hate journalists enough.” Jag tycker dock att förakt är ett bättre ord än hat. Hat binder dig känslomässigt till den du hatar, medan förakt innebär att du genomskådat någon och avfärdat honom som irrelevant. Det är där vi måste landa när det gäller journalister i Sverige idag.

Låt mig visa vad jag menar.

Skogsslagsmålet som aldrig tar slut

I dag slog Sydsvenskan upp ett stort reportage på sin förstasida om en man vid namn Christian Jeppesen. Han berättar om hur han, på 90-talet, sökte sig till ”nazismen” för att han älskade våld. För 26 år sedan deltog han i ett slagsmål i en skog utanför Helsingborg, ett slagsmål som slutade med att en motståndare blev förlamad.

Detta är alltså berättelsen Sydsvenskan väljer att lyfta fram sommaren 2025, i en tid när svenskar mördas på gatorna, när barn skjuts ihjäl i gänguppgörelser och när vårt land bokstavligen håller på att lösas upp. Då väljer man att berätta om ett fyllo som för ett kvarts sekel sedan slogs i en skog.

Det har ingenting, absolut ingenting, med dagens nationalistiska organisering att göra. Men i journalistens värld är det fortfarande så här man ”förstår” svensk nationalism: en våldsam sekt på 90-talet.

Frågan är: är det för att de är fast i sitt eget narrativ och helt oförmögna att ta in verkligheten – eller för att de medvetet vill sprida en falsk bild?

Oavsett vilket är resultatet detsamma: propaganda, inte journalistik.

När man insinuerar istället för att beskriva

Ett annat exempel från samma tidning: Sydsvenskan publicerade nyligen ett stort uppslag om ”högerextrema grupper i Skåne”. Där skriver man att Det fria Sverige ”försöker att inte profilera sig genom att hylla våld.”