Veckobrev #35-2026 (läs tidigare veckobrev här)
Revolutionen uteblev. När jag skanderade slagord på gatorna under 2000-talet trodde jag att den stod för dörren. Jag delade ut tusentals flygblad i veckan och byggde aktivistgrupper över hela landet. Det var bara en tidsfråga. Så tänkte jag, och så tänkte de flesta omkring mig.
Om bara svenskarna fick se statistiken. Om de bara fick höra berättelserna från oss som tvingades växa upp i de allt mer avsvenskade områdena. Då skulle de väl vakna? Då måste de väl gå man ur huse och kräva förändring, eller åtminstone rösta för stoppad invandring?
Så naiv jag var. Så liten min förståelse var, för både människan och världen.
Jag var långt ifrån först. Jag talade med dem som varit engagerade före mig. De som sedan 1970-talet stått på barrikaderna och förklarat att massinvandringen och det mångkulturella samhället skulle innebära slutet på allt vi värdesätter med Sverige. Några av dem hade grundat Bevara Sverige Svenskt. Andra var så övertygade om den stundande revolutionen att de på 1990-talet samlade vapen och gjorde sig redo för den slutgiltiga striden.
De senare var galningar, och det ska sägas rent ut. Det fanns också kufar, som fastnat i konspirationsteorier eller snöat in på något väldigt litet. Varje rörelse som stöts ut i kylan drar till sig sådana.
Men de allra flesta var vanliga människor som verkligen ville sitt land och sitt folk väl. De fick utstå mycket skit. De sa saker som i dag är mainstream i den politiska debatten, och fick plikta för det med sina jobb och sitt anseende på ett sätt som saknar motstycke i svensk demokratisk historia.
Hade man lyssnat på dem då, eller på oss för 25 år sedan, hade vi sluppit oerhört många av de problem vi ser i dag. Förnedringsrånen, klanerna, undanträngningen och islamiseringen hade inte varit något svensken behövt tänka på alls.
Det kan vi konstatera.
Men när det är konstaterat måste vi sluta blicka bakåt och i stället fråga oss vad vi kan göra framåt. Det är här jag menar att många ”nationella” har hamnat fel, och det på två sätt.
Det första är ressentimentet. Stora delar av den nationella miljön drivs av det. Det är sällan helt ogrundat, men det är heller aldrig särskilt konstruktivt. Den som lever på oförrätter lär sig till slut att definiera sig genom dem. Oförrätten blir en identitet i sig, och en väldigt fattig sådan. Man kan ägna ett helt liv åt att ha fått rätt och ändå inte ha åstadkommit någonting.
Det andra är att man sitter fast i en politisk modell anpassad för förra årtusendet. Man kan ha principiellt rätt. Det spelar ingen roll om man aldrig kan få makt, eller om politiken aldrig kan genomföras. Då förblir man möjligen en intressant tankesmedja. Man blir aldrig den maktspelare som alla som faktiskt vill förändra något borde ha ett intresse av.
Resten av texten handlar om Sverige som det faktiskt ser ut. Varför idén bakom Bevara Sverige Svenskt hör till en tid som redan är förbi, vad jag sa i tisdagens sändning som ingen har reagerat på, och hur Vårdkasen tänker bygga svensk gemenskap i den verklighet vi de facto lever i. Bli prenumerant för att läsa vidare.
