Dystopin som lockelse

Mellan simulerad fara och verklig tomhet: Om längtan efter autenticitet i en säkerhetsbesatt tidsålder.

Jag tog mig äntligen tid att spela Cyberpunk 2077, och kunde inte låta bli att reflektera över den märkliga motsägelse som präglar vårt förhållande till dystopiska miljöer i modern underhållning. Framför mig bredde en digital värld ut sig där megaföretag härskar oinskränkt över en mångkulturell metropol dränkt i neon och moraliskt förfall. Vid första anblick förkroppsligar en sådan miljö allt som en nationalistisk världsåskådning tar avstånd från. Ändå, märkligt nog, kände jag en oemotståndlig dragning till denna kaotiska värld – inte på grund av dess moraliska förfall, utan för något mer fundamentalt som den väckte inom mig.

Evolas vision och modernitetens andliga öken

Julius Evola beskrev i sitt verk "Revolt Against the Modern World" den "differentierade människan" som står emot modernitetens likriktande krafter. Han beklagade hur den moderna civilisationen skapat en andlig öken där verkliga utmaningar – och därmed äkta mening – systematiskt utplånats från den mänskliga tillvaron. Är inte detta just vad vi bevittnar i våra bekväma västerländska demokratier? I Sverige, precis som i andra utvecklade länder, har vi skapat omfattande system som förvisso erbjuder materiell trygghet, men som samtidigt fråntagit oss de livsviktiga spänningar som en gång gav tillvaron dess djup och syfte.

Den moderna progressiva staten, med sin besatthet av säkerhet, jämlikhet och bekvämlighet, har format ett samhälle där de grundläggande elementen i den mänskliga tillvaron – fara, kamp, hierarki och erövrande – har sjukförklarats och tystats. Dessa element utgör dock inte enbart arkaiska rester från ett förflutet vi lämnat bakom oss; de är oumbärliga delar av ett fullvärdigt mänskligt liv.

Återvändandet till det ursprungliga

När vi fördjupar oss i dessa digitala dystopier möter vi omedvetet vad Evola skulle beskriva som en "traditionens värld" – inte i dess moraliska eller kulturella bemärkelse, utan i dess fundamentala struktur. I Night City, trots dess förfall, måste människan fortfarande bevisa sitt värde. Merit avgör överlevnad. Handlingar får omedelbara konsekvenser. De konstlade barriärer mellan handling och resultat – som så omsorgsfullt upprättats i våra moderna byråkratiska samhällen – har skalats bort.

Detta får mig att reflektera över det hela. Den mänskliga anden är inte skapad för den inbäddade tryggheten i den moderna välfärdsstaten. Vi har formats genom årtusenden av kamp, där vardagen innebar utmaningar som gav tillvaron mening och riktning. Våra förfäder vaknade inte till den förlamande bekvämligheten av garanterad försörjning; de steg upp för att svara på nödvändighetens kall. De jagade, byggde, försvarade och erövrade – och genom detta levde de ett fullödigt liv.

Är det då förvånande att vi dras till dessa digitala världar där något av den ursprungliga livserfarenheten finns bevarad? Vi känner på oss, ofta utan att medvetet erkänna det, att något väsentligt har gått förlorat i vår framstegsiver mot allmän trygghet och bekvämlighet. Priset för vårt moderna paradis har varit uppoffringen av mening – den drivkraft som tidigare gav mänsklig existens dess djupare betydelse.

Det digitala upproret mot moderniteten

Kanske utgör vår dragning till dessa digitala världar något mer än bara underhållning – ett andligt uppror. Ett omedvetet erkännande av att den nationalistiska kritiken av modernismen berör något fundamentalt i den mänskliga naturen. Det antyder att det under vår tillvanda acceptans av progressiva värderingar döljer sig en djupare längtan efter den värld vi förlorat – en värld där fara och mening var oskiljaktiga, och där människan fann sin fullbordan inte genom bekvämlighet, utan genom utmaning och erövring.

Denna mäktiga verklighetsflykt avslöjar en grundläggande sanning om vår samtid. När miljontals människor spenderar otaliga timmar försjunkna i Night Citys brutala landskap, bevittnar vi inte bara förströelse utan en kollektiv pilgrimsfärd bort från den andliga tomheten i vår antiseptiska tillvaro. Intensiteten med vilken vi söker oss till dessa digitala gränsmarker vittnar om vidden av det som moderniteten har berövat oss. Vi har bytt ut den äkta kamp som formade våra förfäder mot en konstlad fred som lämnar våra själar utsvultna.

Betrakta paradoxen: i en värld som påstås vara skapad för mänskligt välbefinnande söker vi alltmer vår tillfredsställelse i världar som uttryckligen är konstruerade som dystopier. Detta är ingen slump, utan snarare ett vittnesmål om modernismens andliga haveri. Den flyktimpuls som driver oss in i dessa digitala sfärer är både symptom och anklagelse – den blottlägger den tomma kärnan i progressiva löften och den envisa, okuvliga naturen hos äkta mänsklig längtan. Våra nationella identiteter och traditionella livsformer kan inte rationaliseras bort utan att efterlämna ett tomrum som kräver att fyllas.

När vi träder in i Night City, återerövrar vi tillfälligt något väsentligt – den grundläggande spänning som finns i en tillvaro fri från samhälleliga skyddsnät och byråkratisk kontroll. Vår digitala skepnad ställs inför verkliga risker och betydelsefulla val. I detta brutala elektroniska landskap återfinner vi ekon av vad våra förfäder instinktivt förstod: att ett liv befriat från kamp inte utgör ett paradis utan ett fängelse, att mening uppstår just genom de utmaningar vi möter och besegrar. Det nationalistiska perspektivet bekräftar denna grundläggande insikt – att ett folk som skiljs från de avgörande spänningar som format deras väsen oundvikligen kommer att söka dessa spänningar på andra arenor, även i simulerad form.

■

Denna text publicerades ursprungligen på engelska här.

---

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare!