Efter koranbränningsdomen: Förvaltningsrätten är tandlös och yttrandefriheten en chimär
Svenskarna förtjänar ett bättre system för att garantera våra medborgerliga fri- och rättigheter. Kanske kan vi lära av Tyskland?
Nu har, precis som väntat, Förvaltningsrätten konstaterat att det var fel av polisen att neka tillstånd för allmän sammankomst när Rasmus Paludan ville bränna koranen utanför Turkiska ambassaden i februari. I samband med att ansökan avslogs skrev vi på Det fria Sveriges hemsida:
Vad man än tycker om brännandet av böcker eller skändandet av religiösa symboler, så är Polismyndighetens beslut en stor skandal. Det handlar i det här läget inte om att “respektera religion” eller att skydda någons känslor, utan om att man viker sig för våld och hot orkestrerat av utlänningar och främmande makt.
Det fria Sverige har full förståelse för att människor blir ledsna när något de håller heligt behandlas på ett sätt som de tycker är fel. Men en stat kan inte ge vika för att en intressegrupp känner sig “kränkt” och hotar med våld, utan måste istället stå rakryggad och principfast för de idéer som staten säger sig vila på — i det här fallet yttrande-, mötes- och demonstrationsfriheten.
I våra diskussioner i Dagens Svegot konstaterade vi också att Förvaltningsrätten skulle ge polisen en smäll på fingrarna, men att inte spelar någon roll. Skadan är redan skedd och eftersom du inte har någon möjlighet att överklaga “i realtid” när du nekas tillstånd så kan polisen göra lite vad de vill.
Den tandlösa Förvaltningsrätten
Lagmannen Eva-Lotta Hedin konstaterar i Förvaltningsrättens pressmeddelande:
De möjligheter som finns att vägra tillstånd till en allmän sammankomst är mycket begränsade. Förvaltningsrätten anser inte att den hotbild som redovisats och som har legat till grund för Polismyndighetens beslut att neka tillstånden är tillräckligt konkret och kopplad till den aktuella sammankomsten. Polismyndigheten har därför inte haft tillräckligt stöd för sina beslut.
Men vad spelar detta för roll? När polisen nekade Paludan tillstånd i Borås konstaterade Förvaltningsrätten att det var fel; samma domstol som också konstaterade att när man tvingade Paludan att byta plats i Örebro 2022 var även det fel.
Vad Förvaltningsrätten säger är bara av akademisk betydelse, eftersom polisen kan fortsätta neka tillstånd och sedan bara låta tiden rinna ut medan domstolens långsamma kvarnar maler. Paludan har fortfarande nekats sitt tillstånd, eller tvingats flytta sin grundlagsskyddade manifestation.
Inget brott att bränna koranen
Och nej, det var inte heller något brott att bränna koranen utanför Turkiets ambassad, vilket för vilken gång i ordningen vet jag inte, återigen konstaterats. Den här gången är det åklagare Fredrik Ingblad i Västerås som fick en anmälan om hets mot folkgrupp på sitt bord, men som la ned anmälan och beslutade att inte inleda någon förundersökning:
Kortfattat handlar detta om att det är en del av yttrandefriheten att bränna en koran, och det krävs starka skäl att inskränka yttrandefriheten. Detta är grunden i Europakonventionen och därmed också svensk rätt.
Jag kom fram till att en koranbränning riktar sig mot en symbol mot religionen och inte gruppen i sig, även om människor blir kränkta. Den distinktionen är viktig för att förstå debatten.
Så inget brott begås när man bränner koranen, och polisen har inte haft rätt att stoppa eller flytta Paludans demonstrationer. Ändå har Paludan stoppats från att på ett säkert sätt kunna genomföra det han ville göra, eftersom polisen helt och hållet struntar i så väl domstolar som grundlag som Europakonventionen.
Kommer det bli några konsekvenser för polisen? Knappast! Kommer Paludan få rätt till skadestånd när hans medborgerliga rättigheter har nekats honom? Glöm det!
Sveriges bristande system för att säkra våra medborgerliga rättigheter
Den svenska yttrande- och demonstrationsfriheten en demokratisk charad; en chimär av frihet som man gärna viftar med när man ska berätta om hur god och fin man är, men som bara inte ens är vatten värd när den väl sätts på prov. För vad är en yttrandefrihet värd om den bara omfattar “ofarliga” åsikter som inte utmanar maktens fundament, och vad är en demonstrationsfrihet värd som inte får nyttjas för att någon kan bli kränkt av den?
Jag har många års erfarenhet av att både delta i och arrangera demonstrationer och möten i Tyskland. Där är initialt nekade tillstånd en del av vardagen, men det finns en stor skillnad: Du har rätt att överklaga beslutet och en jourdomstol måste behandla ärendet skyndsamt så att att utfallet är klart innan din utlysta samlingstid.
Det kan bli både långdragna och säkert kostsamma processer ibland, men det är att föredra alla dagar i veckan framför Sveriges absurda system där du “får rätt i efterhand”.
Yttrande- och demonstrationsfriheten är grundbultar i en fungerande demokrati, och de ska inte kunna sättas på undantag på grund av aktivistiska tjänstemän i poliskåren eller ryggradslösa politiker som vill smöra för islamister och främmande makt.
Att Sverige inte har ett bättre system för detta är egentligen absurt, och att ingen parti på allvar verkar driva frågan säger rätt mycket om hur bekväma de blir när de väl kommit in i riksdagen.