Elden i natten och vägen vidare

En personlig reflektion om gemenskap, ansvar och den inre uppgörelse som formar vår väg framåt.

Veckobrev #44-2025 (läs tidigare veckobrev här)

I går firade vi åtta år med Det fria Sverige. Vi gjorde det med festmåltid, teater och gemenskap. En trevlig och värdig tillställning. Jag fick också chansen att i mitt tal beröra de åtta åren som gått, vad vi faktiskt lyckats med och misstagen vi förhoppningsvis lärt oss av.

Ett långt och viktigt internt arbete med att utvärdera verksamheten och välja väg framåt börjar nu närma sig sitt slut, och en del kommer kanske förvånas över vad vi kommit fram till. Men har man följt mig och Magnus i tal och skrift de senaste åren bör man vara väl förberedd.

En sak vi diskuterat är vilken roll vi spelar. Och då menar jag bokstavlig roll, så som jag beskriver det i Skådespelet. För det är inte bara makthavare som hamnar i en roll, det gäller även sådana som oss själva. De som kallar sig nationalister beter och uttrycker sig inte sällan på ett sätt som passar perfekt in i den roll “vi” förväntas spela, den aggressiva, hatiska, våldsamma. Man blir det perfekta alibit för att misstänkliggöra alla som lyfter liknande frågeställningar, och ger ett bekvämt sätt att vifta bort viktiga frågor som “extremism”.

Det interna arbetet i Det fria Sverige har inte bara handlat om det organisatoriska, utan för mig har det varit en uppgörelse även med mig själv. Ofta i ensamhet med funderingar, men inte sällan i långa, innerliga och personliga samtal med så väl Magnus som andra närstående vänner.

Faller jag ibland i en roll jag tänker att jag förväntas spela? Undermedvetet alltså. Vad är det egentligen jag tycker och står för?