En ny väg för svensk frihet

Det är dags att lämna den gamla nationella rörelsen bakom oss. Det är den enda rimliga vägen för att något nytt måste få växa, och vi ska sluta begå samma misstag gång på gång.

Veckobrev #41-2025 (läs tidigare veckobrev här)

Aktivklubbfrågan har tagit hårt på mig. Jag hade verkligen hoppats att vi inte skulle behöva gå igenom det här en gång till. Att vi lärt oss något av alla tidigare misstag. Men återigen ser jag unga grabbar kasta bort sin potential på meningslöst våld, eller på att försvara meningslöst våld.

Aktivklubb måste välja väg

Jag trodde att det skulle räcka att förklara. Att visa att det finns bättre, konstruktivare vägar att gå. Jag tänkte att om vi bara visade ett annat sätt att arbeta och leva, så skulle fler välja det.

Så vad ska unga män göra då?

Jag hade fel. Jag var naiv.

Uppenbarligen är problemet djupare än så. Det handlar inte bara om enskilda personer eller tillfälliga missförstånd. Det är något i hela vår rörelse, i kulturen, i kommunikationen, som gång på gång leder till samma återvändsgränder.

Om vi menar allvar med att bygga något livskraftigt, något som kan leva längre än oss själva, så måste vi våga erkänna det. Vi måste våga säga att den gamla vägen inte fungerar längre.

En personlig vändpunkt

Under lång tid har jag stått med en fot inne och en fot ute. Jag har försökt påverka inifrån, försökt reformera, försökt hålla fast vid det som en gång fick mig att engagera mig. Jag har velat tro att det gick att ta tillvara på det goda och lämna det destruktiva bakom oss.