En pragmatisk nationalism är inte bara möjlig, den är nödvändig
Ett veckobrev som behandlar strategier för en nationell opposition, och dessutom helgens Bitcoinhalvering och vad den innebär.
Veckobrev #5-2024
I detta veckobrev
Så lätt att vara dogmatisk, men pragmatism är nödvändig
Fria fantasier kan inte ligga som grund för en strategi
Naturlig skepsis mot pragmatism
Att lägga fokus där vi kan förändra
Att leva med konsekvenserna
Nationalisters fokus i framtiden
Bitcoinhalveringen och vad den innebär
Historisk prisutveckling efter en halvering
Så reagerade marknaden — vad händer nu?
Så lätt att vara dogmatisk, men pragmatism är nödvändig
En käpphäst för mig, egentligen så länge jag kan minnas, men framförallt de senaste tio åren, har varit hur nationellt sinnade behöver inse vilka kort vi har på handen och spela efter dessa förutsättningar. När man inte gör detta kan det få närmast komiska effekter, som när en grovt marginaliserad rörelse likt den radikalnationalistiska lajvar statsmän och politiker genom att diskutera detaljer i det ena eller det andra “efter revolutionen”.
Men det fungerar också som en effektiv hämsko för en rörelse som fastnar i ett evigt teoretiserande, framförallt när den utformar strategier baserade på drömmande och önsketänkande utan fast förankring i verkligheten.
Mina dryga två decennier aktiv organisatör och debattör inom och i utkanten av denna rörelse har gett mig alldeles för många exempel på detta. Jag har sett många “stjärnskott” dyka upp med storvulna drömmar, och de allra flesta av dem har försvunnit efter några år — kanske efter att verkligheten blivit alldeles för påträngande.
Fria fantasier kan inte ligga som grund för en strategi
Jag minns en mycket underlig figur som drev en nyhetsaggregator med namnet “Riktiga Nyheter”, som förklarade att nationella var dumma i huvudet och “allt” man behövde göra var att anordna “masskampmöten”. I sociala medier ser man ofta liknande resonemang, att vi “bara borde gå ut i hundratusentals och tåga mot Rosenbad” eller liknande.
Fria fantasier. Och det är väl inget fel att ha en livlig fantasi, men den bör inte ligga till grund för vare sig en politisk eller gruppevolutionär strategi. En sådan, om den ska vara framgångsrik, måste vara förankrad i verkligheten och utgå ifrån vad vi faktiskt kan göra; vad vi kan påverka; hur vi kan flytta vår sak i rätt riktning.
I radikala rörelser, oavsett politisk färg, ses dogmatism som något positivt. Man håller sig strikt till vissa “principer” oavsett om ny fakta hamnar på bordet eller omständigheterna förändras. Man anser sig ha den absoluta sanningen, och enbart sanningen kan göra oss fria.
Pragmatism å andra sidan är, som förmodligen bekant, en filosofisk tradition som värderar idéer baserat på deras praktiska konsekvenser och användbarhet. Den pragmatiske fokuserar på problemlösning, att lära av erfarenheter och att se sin kunskap som ett verktyg för att hantera verkliga situationer istället för att vara en absolut sanning som världen bör rättas till efter.
Naturlig skepsis mot pragmatism
Således har pragmatism setts på med skepsis, för att inte säga förakt, i den radikalnationalistiska miljön. Nära besläktat med detta är begreppet purity spiral, eller renhetsspiral, som också drabbar denna rörelse.
Begreppet “purity spiral” är en sociologisk teori som beskriver en situation där en grupp människor tävlar om att visa sin renhet eller övertygelse i en viss åsikt. Det leder till att mer extrema åsikter belönas, medan tveksamhet eller måttfullhet bestraffas. Detta skapar en negativ feedbackloop där gruppmedlemmar strävar efter att överträffa varandra i att demonstrera sin hängivenhet till en viss värdering eller ideologi.
Jag tror nog att alla som rört sig i den radikalnationalistiska miljön kan känna igen sig i detta.
Det finns goda förklaringar till varför rörelser som ses som ytterlighetsrörelser och är radikala, alltså vill förändra samhället i grunden, har problem med “avvikare”. Man är ofta i en ganska utsatt position, med statlig repression och sociala konsekvenser av sitt engagemang som stärker den egna ingruppen, men som också leder till misstänksamhet mot de som ifrågasätter den egna gruppens dogmer.
Att lägga fokus där vi kan förändra
Problemet med detta är att jag tror att om den nationella saken vill kunna flytta fram sina positioner är pragmatism nödvändigt. Det handlar inte om att kohandla med ideal, utan att anpassa lösningar, strategier och verktyg efter den rådande terrängen. Det handlar om att lägga fokus på det vi faktiskt kan förändra, och att acceptera att världen inte är, och förmodligen aldrig kommer bli, som i våra utopiska föreställningar.
Invandringsfrågan, eller snarare återvandringsfrågan, är ett utmärkt exempel på sådana områden där radikalnationalister behöver se över sin dogmatism. Det betyder inte att man inte ska arbeta för återvandring, eftersom en sådan är nödvändig för att undkomma den värsta demografiska vintern, utan att inse vad som är realistiskt genomförbart och vad som bara är fria fantasier.
Keep reading with a 7-day free trial
Subscribe to Friborna tankar to keep reading this post and get 7 days of free access to the full post archives.