Ett odödligt arv

Trots trötthet, sjuka barn och en hektisk vecka återvänder tankarna till nationalismens stora tänkare och drömmen om att lämna avtryck som lever vidare långt efter vår tid.

Veckobrev #13-2025 (läs tidigare veckobrev här)

Kära vän!

Jag hoppas veckan varit produktiv och att du fått behålla din hälsa på topp. För mig personligen har den varit rörig. Förra helgens evenemang tog på krafterna, helt klart. Två dagar av intensiva förberedelser, och sedan konstant arbete från tidig morgon fram till ungefär klockan 23 på lördagen gjorde att jag, utan att ha druckit en droppe alkohol, kände mig närmast bakfull på söndagen.

Inte blev det bättre av att dottern dragit på sig influensan, vilken bröt ut natten till söndagen. Nu har min fru visserligen tagit huvuddelen av ansvaret för henne, men det är klart att det blir ännu ett hack i skivan när man mest bara vill att saker och ting ska flyta på.

Trots detta har vi lyckats publicera ett gäng inslag på YouTube, inklusive så väl en tre timmar lång livestream och ett timmeslångt fredagssamtal. Bortom de utåtriktade verksamheterna har det planerats inför kommande evenemang, fastslagits viktiga riktlinjer inför en kommande kampanj och dessutom kom boken “Stålstorm över Sverige” som vårt förlag arbetat med från tryckeriet (till försäljning nästa vecka!).

Jag har också blivit intervjuad av Frihetsnytt två gånger om, och dessutom deltog jag i en “Twitter space” med flera intressanta personer på fredagskvällen.

Sen, och det ska väl inte förglömmas i sammanhanget, har jag publicerat tre texter här på Friborna tankar, varav den om Friedrich Merz faktiskt översatts till engelska och publicerats på Radical Dose.

När jag sammanställer det på det här viset så kanske veckan var ganska produktiv ändå. Trots trötthet efter en intensiv arbetshelg och sjuka barn.

Man hoppas ju, möjligen lite fåfängt, att något av allt man producerar ska träffa tillräckligt rätt för att kunna leva kvar även när jag inte längre vandrar här på jorden. Kanske är det drömmen om odödlighet som lockar, eller bara tidigare nämnda fåfänga.

Men det är svårt att inte fundera över ens eftermäle när man läser Edward Duttons nyutkomna biografi över Jonathan Bowden. Många känner säkert till Bowden som en otroligt skicklig talare, och en intressant filosof. Men Duttons bok målar också upp en annan bild av den brittiska tänkaren.