Europa förlorade världskrigen

Första världskriget krossade Europas gamla ordning. Det andra fullbordade nederlaget. Nu måste vi förstå vad som gick förlorat för att kunna återvinna vår styrka.

Det avgörande är inte vilket europeiskt land som vann ett visst slag eller stod på den segrande sidan när vapnen tystnade. Det avgörande är vad krigen gjorde med Europa som helhet.

Första och andra världskriget bör inte förstås som två helt åtskilda konflikter, utan som två faser av samma europeiska katastrof. Det första kriget slog sönder den gamla ordningen. Det andra fullbordade förstörelsen och lämnade kontinenten delad mellan nya maktcentra utanför Europa.

Mellan 1914 och 1945 förbrukade Europas folk en stor del av sin styrka på att bekämpa varandra. När krigen var över hade kontinenten förlorat den ställning som byggts upp under århundraden.

Det är i den meningen Europa förlorade världskrigen.

Före katastrofen

Före 1914 var Europa världens självklara centrum.

De ledande stormakterna låg här. Världshandeln organiserades från europeiska huvudstäder. Europeiska flottor kontrollerade haven. Europeiska företag byggde järnvägar, gruvor, hamnar och industrier över hela världen. Våra universitet ledde vetenskapen. Våra språk, idéer, lagar och tekniska uppfinningar spreds långt utanför kontinentens gränser.

Europa var inte en politisk enhet. Kontinenten bestod av rivaliserande nationer och imperier. Britter, tyskar, fransmän, ryssar, italienare och österrikare konkurrerade om makt och inflytande. Men denna konkurrens utspelade sig inom en värld som fortfarande var europeiskt dominerad.

När europeiska stater tidigare hade krigat mot varandra hade det ofta varit blodigt och förödande. Trettioåriga kriget ödelade stora delar av Centraleuropa. Napoleonkrigen drog in nästan hela kontinenten. Religionskrig, tronföljdskrig och territoriella konflikter hade återkommit under århundraden.

Men efter dessa krig förblev Europa världens centrum. Maktbalansen förändrades mellan europeiska riken, men makten stannade i Europa.

Världskrigen blev annorlunda.

De avgjorde inte bara vilken europeisk stat som skulle dominera kontinenten. De förstörde Europas samlade förmåga att dominera världen.

Ett europeiskt inbördeskrig

Du kan betrakta perioden 1914 till 1945 som ett långt europeiskt inbördeskrig.

Det betyder inte att alla sidor bar samma ansvar för varje händelse. Sådant får historikerna reda ut in i minsta detalj. För den större civilisatoriska analysen är något annat viktigare: Europas besläktade folk vände hela den moderna industrins kraft mot varandra.

Vi använde vår vetenskap till artilleri, bombflyg och stridsvagnar. Vi använde våra fabriker till att massproducera förstörelse. Vi skickade generationer av unga europeiska män mot taggtråd, kulsprutor, granater och pansar.

Två gånger på en generation tömde Europa sina nationer på människor, kapital och framtidstro.

Det första kriget fällde gamla dynastier och imperier. Det förstörde den ordning som hade upprätthållit en europeisk maktbalans. Det radikaliserade politiken, skapade revolutioner, skuldsatte staterna och lämnade efter sig olösta motsättningar.

Det andra kriget växte ur det första. Det avslutade det som 1914 hade påbörjat.

När kriget var över låg Europas städer sönderbombade, dess ekonomier utmattade och dess politiska självständighet kraftigt begränsad. Kontinenten delades mellan USA och Sovjetunionen.

Östeuropa hamnade under Moskva. Västeuropa hamnade under Washingtons säkerhetsparaply.

De europeiska länderna fortsatte att existera. De fick flaggor, parlament och regeringar. Men de hade förlorat sin tidigare strategiska frihet. De viktigaste besluten om Europas säkerhet fattades inte längre enbart i London, Paris eller Berlin. De fattades i Washington och Moskva.

USA och Sovjetunionen blev supermakter.

Europa blev deras främsta frontlinje.

Återhämtningen förändrade inte nederlaget

Efterkrigstidens ekonomiska återhämtning var imponerande. Västeuropa byggde upp sina städer, industrier och välfärdsstater. Miljontals människor fick ett materiellt bättre liv än tidigare generationer.

Men rikedom är inte samma sak som makt.

Europa återhämtade sin konsumtion snabbare än sin suveränitet. Vi byggde bostäder, motorvägar och fabriker inom en världsordning som någon annan garanterade. USA stod för den yttersta militära säkerheten. Dollarn blev central för världsekonomin. Amerikanska företag, medier och kulturella ideal fick ett växande inflytande.

Den europeiska återhämtningen skedde inom ramen för Europas nederlag.

Samtidigt började de gamla europeiska imperierna falla sönder. Storbritannien och Frankrike kunde formellt räknas till krigets segrare, men båda förlorade snabbt stora delar av sin globala maktställning. Kolonier blev självständiga. Handelsvägar, resurser och marknader gled ur europeisk kontroll.

En militär seger kan alltså sammanfalla med ett historiskt nederlag.

Storbritannien besegrade Tyskland, men kunde inte längre bära sitt imperium. Frankrike satt vid segrarnas bord, men bestämde inte längre världens riktning. Tyskland låg delat. Östeuropas nationer hade befriats från en ockupation bara för att hamna under en annan makts kontroll.

Vem vann Europa?

Ingen.

Den andra revolutionen

Europas försvagning slutade inte 1945.

Under 1960- och 1970-talen genomgick Västeuropa en kulturell omvandling som fördjupade flera av nederlagets konsekvenser. Den nya liberalismen satte den frigjorda individen framför den ärvda gemenskapen.

Familjen skulle inte längre vara samhällets grund utan ett av flera livsval. Sexualiteten skulle befrias från tradition, ansvar och fortplantning. Aborter liberaliserades. Skilsmässor normaliserades. Konsumtion och självförverkligande fick större plats. Nationella identiteter började beskrivas som trånga, misstänkliga eller föråldrade.

Människan skulle inte längre förstå sig själv främst som en länk i en kedja mellan förfäder och efterkommande. Hon skulle bli en självständig konsument som valde identitet, livsstil, relationer och hemvist.

Globaliseringen tog samma princip och applicerade den på nationerna. Kapital, varor och människor skulle röra sig friare. Gränser blev hinder. Lojaliteter blev förhandlingsbara. Nationen skulle öppnas, omformas och till sist reduceras till ett administrativt område.

Denna utveckling fick demografiska konsekvenser.

När familjen förlorar sin centrala ställning, när barn framställs som ett hinder för individuell frihet och när samhället slutar förvänta sig att varje generation ska föra folket vidare, då sjunker födelsetalen.

Europas relativa demografiska nedgång beror inte bara på krigen. Andra delar av världen växte snabbt, samtidigt som Europa blev rikare, äldre och mer urbaniserat. Men den efterkrigstida kulturen gjorde det svårare för européerna att svara på denna förändring.

Vi utvecklade en civilisation som kunde producera nästan allt utom en tillräckligt stor nästa generation.

Från världens centrum till världens marknad

Europa har ännu rikedom, kunskap och institutioner. Men vi lever inte längre på den kontinent som självklarast formar framtiden.

USA gick om de europeiska stormakterna och byggde den ordning som fortfarande omger oss. Kina har därefter vuxit till en industriell, teknisk och geopolitisk makt som Europa har svårt att möta.

Europeiska stater diskuterar regleringar medan andra bygger fabriker, flottor, energisystem och digital infrastruktur. Vi konsumerar teknik som andra har utvecklat. Vi är beroende av andras säkerhetsgarantier, råvaror, produktionskedjor och plattformar.

Europa har gått från att vara världens verkstad och politiska centrum till att i allt högre grad bli en välbärgad marknad mellan USA och Kina.

Detta började inte med någon enskild regering eller något enskilt EU-beslut. Det började när Europa under första halvan av 1900-talet förstörde sin egen maktbas.

Vad vi måste återvinna

Att förstå Europas nederlag handlar inte om att återuppliva gamla motsättningar. Tvärtom.

Det handlar om att förstå att Europas folk delar ett civilisatoriskt öde.

Vi är inte identiska. Vi har våra språk, nationer, minnen och intressen. Dessa skillnader ska inte utplånas. Men tysken, svensken, italienaren, fransmannen och polacken står varandra närmare än någon av dem står de globala makter som i dag formar deras framtid.

Vi behöver inte ett nytt europeiskt inbördeskrig. Vi behöver ett Europa som återfår sin vilja att leva.

Det kräver mer än ekonomisk tillväxt. Det kräver familjer, barn och framtidstro. Det kräver nationer som vet vilka de är. Det kräver teknisk och industriell förmåga. Det kräver strategisk självständighet. Framför allt kräver det att européerna åter börjar betrakta sin civilisation som något värt att ärva, försvara och föra vidare.

Europa förlorade världskrigen därför att vi förlorade mer än slag och territorier.

Vi förlorade vår ställning, vår sammanhållning och vår tro på vår egen framtid.

Det är detta vi måste återvinna.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare