Europa utan arvtagare?

En civilisation som glömmer livet, glömmer sig själv. Kan teknik och vilja resa ett nytt Europa innan vi förlorar allt?

Veckobrev #17-2025 (läs tidigare veckobrev här)

En gammal värld håller andan. På kullerstensgatorna i Europas städer vandrar turister bland kyrkor och palats som en gång var fulla av liv. Men under ytan ekar en växande tomhet. Det är inte bara fabriker som stänger eller kyrkklockor som tystnar. Det är förlusten av framtiden själv: barnen som inte blir till.

När officiell statistik nyligen bekräftade att EU:s totala fruktsamhet 2024 föll till 1,4 barn per kvinna, noterade få vad det innebar. Under finanskrisen och pandemin kunde vi tala om tillfälliga störningar. Denna gång handlar det om något djupare: en civilisations inre utmattning, en förlorad viljeakt att vara till.

Svaren som erbjuds är lika få som de är otillräckliga. Mer barnbidrag, hoppas vissa. Massinvandring, tror andra. Men fertilitet är inget maskineri vi kan justera med enkla verktyg. Den är vävd in i vår kultur, våra drömmar, vår teknik och vår tro på morgondagen.

När pengar inte räcker

Ibland pekas Ungern ut som undantaget. Viktor Orbáns regering lanserade 2019 ett omfattande familjestöd: räntefria lån, skattebefrielse för flerbarnsmammor, bostadsstöd. Under några år steg fertiliteten från 1,23 till 1,55 barn per kvinna.

Men 2023 och 2024 var nedgången tillbaka: 1,49. Bara snäppet bättre än snittet i EU. Financial Times noterade att subventionerna främst nådde medelklassen och inte de unga par som fruktar en oviss framtid.

Pengar är nödvändiga men inte tillräckliga. Människor skaffar inte barn för att de kan, utan för att de vill. Och vilja springer ur hopp, ur mening, ur en känsla av sammanhang.

Den moderna tidens demografiska dilemma

Historiskt var stora barnkullar normen i samhällen där varje liv var en försäkring mot framtidens osäkerhet. Men med moderniteten — vaccin, utbildning, välstånd — blev barn ett självförverkligande, ett livsprojekt snarare än en nödvändighet.

Japan, Italien, Brasilien — olika kontinenter, olika öden, samma resultat: färre barn, en tynande framtid. Och Europa, som en gång stod som världens hjärta, följer samma bana, tyngd av sitt eget historiska bagage och sitt moderna tvivel.

Men att förstå mönstret betyder inte att vi ska kapitulera. Tvärtom. Vi står inför en teknologisk revolution som kan rädda oss — om vi vågar forma den efter våra värden.