Får Sverige vara svenskarnas land?

Ett viralt inlägg från Skara sommarland fick Federico Moreno att psykologisera svenskars hemkänsla. Men frågan är inte hur känslan uppstår. Frågan är om den är berättigad.

Jag var på Skara sommarland i slutet av nittiotalet, sexton år gammal, tillsammans med min vän Robert från Vara. Vi hade ett musikprojekt ihop, Paranoid Project, melodisk trance mest, och vi hade förmodligen större tankar om musiken än om vattenrutschkanorna. Dagen har ändå fastnat. Hamburgerköer, klorlukt, solbrända axlar. En alldeles vanlig svensk sommardag, av det slag man inte vet att man kommer att sakna.

Tjugo år senare, sommaren 2019, åkte jag tillbaka. Min fru är tysk och hade aldrig varit där. Jag hade talat väl om stället. Det var en bit av min ungdom jag skulle visa henne och barnen.

Det blev inte den dag jag hade lovat. Jag hade aldrig sett så många burkinis på en och samma plats. Jag vet inte om svenskarna var i minoritet i parken den dagen. Men det kändes så.

Jag höll minen för barnens skull. Vi åkte i rutschkanorna, åt vår glass, gjorde det man gör. På vägen hem var jag tystare än vanligt. Känslan var inte ny. Jag växte upp i Skogås och vet hur det känns att vara i minoritet. Det var ett av skälen till att jag flyttade därifrån 2005. Fjorton år senare hann känslan ikapp mig på ett nöjesfält i Västergötland.

Jag skrev inget Facebookinlägg om saken. Men det gjorde en annan familjefar i somras, och hans inlägg fick en miljon visningar. Kvartals Federico Moreno har nu ägnat en artikel åt att förklara vad mannen egentligen kände. Rubriken ställer frågan om svenskar är i minoritet på Skara sommarland. Det är en bra fråga. Moreno besvarar den aldrig. I stället ägnar han sex minuters lästid åt att förklara att känslan sitter i betraktaren.

Diagnosen

Morenos artikel är läsvärd, det ska sägas. Han skriker inte. Han diagnostiserar. Familjefadern på Sommarland har inte sett något, han har upplevt något, och upplevelser kan förklaras bort. Moreno hänvisar till forskning som visar att förväntningar och stereotyper påverkar hur vi tolkar sociala situationer. Den som bär på negativa föreställningar om en grupp kan uppfatta köbildning och trängsel som värre än de är.

Det är den terapeutiska klassens äldsta manöver. Den som pekar på en samhällsförändring får ingen replik utan en diagnos. Christopher Lasch beskrev tekniken redan för femtio år sedan: när eliten inte längre förmår bemöta folkets invändningar börjar den behandla dem. Invändningen blir ett symptom. Medborgaren blir en patient.

Problemet med förklaringsmodellen är att den inte förklarar min dag. Jag åkte till Skara sommarland sex år före det virala inlägget. Ingen hade förberett mig. Jag kom med goda minnen, en förväntansfull familj och en välvillig inställning. Förväntningarna var ljusa. Känslan kom ändå.

Fogelström vittnar mot sin åberopare

Moreno anar möjligen att psykologin inte räcker hela vägen, för han tar också historien till hjälp. Han påminner om Per Anders Fogelströms Stockholm, där de infödda stockholmarna under industrialiseringen blev en minoritet i sin egen stad. Trängsel, rotlöshet och social oro blev en del av den nya storstadens verklighet, skriver han.

Läs den meningen en gång till. Moreno medger att snabb demografisk förändring löser upp samhörighet och föder social oro. Han beskriver skadan. Sedan avfärdar han dem som invänder mot den.

Och jämförelsen haltar värre än så. Bonddrängen från Roslagen som klev av tåget vid Centralen talade samma språk som stockholmaren, var döpt i samma kyrka, sjöng samma psalmer och firade samma högtider. Fogelströms stockholmare blev inte främlingar för varandra. De blev trångbodda med sina kusiner. Att jämföra den processen med invandring från Mellanöstern och Afrika är att låtsas att avstånd inte finns.

Kvinnan i Husby

Artikelns mest avslöjande avsnitt handlar inte om Sommarland alls. Moreno berättar om en turkisk kvinna i Husby som bott där sedan åttiotalet. Hon älskar sitt område men känner inte längre igen det. Grannarna har bytts ut, demografin har förändrats, hemkänslan är borta. Moreno skildrar henne med värme. Hon får vara nostalgisk. Hennes sorg är begriplig, mänsklig, värd eftertanke.

En svensk familjefar känner exakt samma sak på ett nöjesfält i Västergötland och får forskningsreferenser om fördomar.

Samma känsla, två måttstockar. Antingen är hemkänslans förlust legitim för alla, eller för ingen. Moreno väljer, förmodligen utan att själv märka det, linjen att sorgen är tillåten för alla utom svensken.

Det finns dessutom en skillnad mellan kvinnan i Husby och familjefadern som Moreno aldrig snuddar vid. Hon kan sörja sitt förlorade Husby och ändå ha kvar Turkiet. Någonstans på jorden finns en plats där hennes språk, hennes seder och hennes ansikte alltid kommer att höra hemma. Svensken har ingen sådan reservutgång. Den skillnaden återkommer vi till.

Vad ett hem är

Så vad gäller striden egentligen? Inte individerna. Det behöver sägas rakt ut, eftersom hela Morenos slutkläm bygger på motsatsen.

De flesta invandrare är med största sannolikhet bra människor, precis som de flesta svenskar. Tandläkaren i hijab är förmodligen en utmärkt tandläkare. Barnen som fotograferades i vattenlandet gjorde ingenting fel; de lekte, vilket är vad barn ska göra. Den som letar efter skurkar bland enskilda invandrare letar på fel våning.

Frågan är en annan, och den är kollektiv: har svenskarna rätt till ett land som är övervägande vårt? Ett land där vår kultur, vårt språk och våra normer är så självklara att de aldrig behöver uttalas.

Det är nämligen vad ett hem är. Hemmet är platsen där koderna är tysta. Ingen förklarar för dig hur man beter sig i ditt eget vardagsrum; det sitter i väggarna. Hemmet upphör inte när någon bryter mot reglerna. Det upphör när reglerna måste förklaras.

Om femtio främlingar flyttar in i ditt hus har ingen av dem nödvändigtvis gjort något olagligt. Huset upphör ändå att vara ditt hem. Skara sommarlands presschef försäkrar att samma ordningsregler gäller alla gäster, och det tvivlar jag inte en sekund på. Det var aldrig ordningsreglerna det handlade om.

Kategorifelet

Moreno avslutar med en fråga som ska låta som schackmatt: är det beteendet eller blotta existensen som är problemet? Frågan förutsätter att kritiken riktar sig mot individer, och då återstår bara två svar, båda förkrossande. Den som svarar beteendet har gett upp, för tandläkaren beter sig oklanderligt. Den som svarar existensen har erkänt att han hatar människor för vad de är.

Svaret är: ingetdera. Problemet är en politik som på några decennier förändrade landets sammansättning utan att någon tillfrågades. Kritiken gäller aggregat, proportioner och riktning, inte moralisk skuld hos enskilda. Att översätta systemkritik till individanklagelse är ett kategorifel, och i Morenos fall ett retoriskt trick. Individerna som kom bär ingen skuld för att dörren stod öppen. Skulden bärs av dem som öppnade den.

Vägen ut

Jag inser att belägenheten är svår, och den ska inte trollas bort. Decennier av massinvandring har skapat en situation där svenskar i delar av sitt eget land inte längre känner sig hemma, och där invandrare som rotat sig här kan uppfattas som ett problem enbart för att de ingår i en stor grupp, utan att som individer ha gjort något fel. Det finns ingen smärtfri väg ut ur detta. Den som påstår något annat ljuger. Men tragiken har en adress, och det är inte tandläkarmottagningen i Umeå. Det är Rosenbad.

Mycket hade ändå löst sig av sig självt om samhället vore tydligt på en enda punkt: Sverige är svenskt. Den som vill stanna här ska, utöver att vara en hederlig människa, vilja bli en del av det. Assimilation är inget myndighetskrav med tillhörande blankett. Det är att göra de tysta koderna till sina egna. Att ens barn inte går att skilja från grannens annat än till efternamnet. Att Sverige med tiden blir det enda landet även för dem.

Man når kanske inte hela vägen fram på en generation. Men det ska vara riktningen. Jag hyser full förståelse för den som hellre fortsätter leva som turk, somalier eller syrier; det är hedervärt att älska sitt folk. Då är bara inte Sverige platsen. Världen är stor och hemländerna många.

Utom för oss. Vårt folk har ett enda land. Vi har ingen annanstans att ta vägen om Sverige glider oss ur händerna, inget reservhemland, ingen diaspora att uppgå i. Det är därför känslan på ett nöjesfält i Västergötland inte är en fördom som ska behandlas bort. Den är ett folks instinkt att hemmet håller på att gå förlorat.

Är det beteendet eller existensen som är problemet, frågar Moreno. Ingetdera. Det är politiken. Och politik går, till skillnad från känslor, att ändra.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare