Finns det ett folk att kämpa för?
Finns det ett folk att kämpa för?
Del tre i artikelserien utforskar det svenska folkets situation idag, och om nationalisters fokus missar målet och riskerar att stjäla resurser från där de verkligen kan göra skillnad.
Detta är del tre i min artikelserie “Är nationalismen en hämsko?”. Om du inte läst del ett redan så föreslår jag att du gör det först, och sedan tar dig an del två.
Vi har tidigare konstaterat att etnicitet och identitet är komplicerade begrepp, och att den svenska etniciteten inte bara vilar på genetik, kultur, språk och identitet, utan att den även varit ett politiskt projekt. Nu står vi inför en helt ny utmaning som vårt folk aldrig upplevt tidigare, och den är så väl demografisk som teknologisk.
Demografisk till följd av massinvandringen från för oss väldigt främmande delar av världen. Runt 30 procent av Sveriges befolkning sägs idag ha “utländsk bakgrund” och åtminstone 10 procent är muslimer eller kommer från muslimska områden. Detta har så klart en enorm inverkan på vårt land och vårt folks livssituation.
Teknologisk så till vida att det senaste århundradets rasande utveckling gjort världen betydligt mindre. Billiga flyg tar oss utanför Europa på några timmar, och tack vare internet är vi ständigt uppkopplade mot och med hela världen. Denna förändring har om möjligt ännu större påverkan på vår framtid som nation än den demografiska, och måste tas med i varje framtidsanalys.
Svenskheten som politiskt projekt gjordes i stort möjlig tack vare så väl en central styrning av informationsflödet som en homogen berättelse om världen. Till en början via kyrkan, sedan via massmedier i form av tidningar och television. Folkskolan, och senare den allmänna skolplikten, var också instrumental för att forma vår gemensamma berättelse om vilka vi är och hur vi förhåller oss till världen runtomkring.
En välfärdsstat i förväntat förfall
Många av de saker vi länge tagit för givna kommer tas ifrån oss de kommande decennierna. Den socialdemokratiska välfärdsstaten var ett omöjligt bygge från början som byggde på ständigt ökande produktion, vilket i många personalintensiva branscher också innebär ständigt ökande population. Problemet blir än värre av att en produkt av välfärdsstaten tillsammans med den nihilistiska moderniteten är lägre barnafödande, vilket omöjliggör (eller åtminstone kraftigt försvårar) den ökade produktionen.
Svaret på detta har från en del håll varit massinvandring. Det är därför det talats om att invandrarna ska “rädda vår pensioner” och så vidare. Folk som röstat på och bidragit till det system som lovat dem trygghet från vagga till grav ser panikartat hur ekvationen inte går ihop; kanske hamnar de på förlorarsidan som betalade in ett helt liv men sedan inte får en utbetalning i slutet; nya människor måste in längst ned i pyramiden.
Detta moderna välfärdsstatstänkande där du måste rädda din egen pension med kortsiktiga lösningar är motsatsen till det traditionellt germanska där man levde och verkade för att kommande generationer skulle få det bättre. Och just däri ligger kanske det största sveket; vi har i processen glömt bort allt som gjorde oss till ett starkt och framgångsrikt folk; vi har förlorat kunskapen om hur vi tar hand om oss själva och istället lagt ut allt på entreprenad i den “offentliga sektorn”.
Så vad återstår då när välfärdsstaten krackelerar, landets etnodemografi förändras i grunden och den rikstäckande gemensamma identiteten slås i spillror? Finns det ens ett folk att tala om; ett folk att kämpa för?
Ett nytt folk
Ja, men inte så som många kanske tror. Därav frågeställningen i den här artikelserien: Är nationalismen en hämsko? Gör den att vi fokuserar på att rädda något som inte har en framtid, istället för att fokusera våra krafter där de gör som mest nytta.
I trailern till Jonas Nilssons kommande dokumentär om Orania i Sydafrika säger intervjupersonen något som verkligen är huvudet på spiken:
“Det första vi i Orania gjorde på sent 80-tal, tidigt 90-tal, var att säga att ‘vi kan inte rädda allt, det är dags för triage, och välja vad vi ska rädda. Det finns inte en chans att vi kan ta kontroll över och styra hela landet. Vi måste lämna mycket bakom oss, och fokusera på det lilla’. Jag säger det här framförallt till konservativa européer, för de verkar inte tro på mig när jag säger att ni kommer förlora era hemländer så fokusera istället på en liten del och rädda det.
Om 10, 20, 30 år kommer ni vara i en situation då ni förlorat allt, och då har ni verkligen ingenting. Det bättre att lämna några av era vackra städer som redan är gravt demografiskt förändrade, lämna de bakom er för att konsolidera och fokusera på en plats och rädda den, och sen kanske ni kan expandera bit för bit. Men att försöka rädda allt kommer göra er svaga.”
Det är här hoppet och framtiden finns. Likt fågeln Fenix räds vi inte askan, men vi dyrkar den inte heller, utan vi reser oss ur den. Vi kan inte vrida tillbaka klockan, vi kan inte återvända till en tid innan socialdemokratin förstörde Sverige, men vi kan bygga och rädda områden och de människor som vill vara en del av det, för att kunna forma en ny framtid för ett nytt folk.
Men vilka utgör detta folk? Det, och en del annat, kommer jag att gå igenom i den fjärde och sista delen av den här artikelserien. Skriv upp dig här under om du inte redan gjort det, för att få tillgång till artikeln först av alla.
Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 0739192313.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare!