Fjorton år senare och vi fortsätter framåt

De flesta hade slutat. Flera gånger. Fjorton år efter Radio Framåts första avsnitt försöker jag förklara varför jag inte gjort det.

Veckobrev #11-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Det finns en inspelning från det allra första avsnittet av Radio Framåt. Ljudkvaliteten är usel. Allt är stolpigt. Formen sitter inte. Tre ganska olika personer med olika temperament och olika bakgrund — jag, Magnus och Jonas — famlar sig fram genom något som ännu inte har ett namn.

Det var fjorton år sedan i dag.

Då hade jag redan varit engagerad i den nationella rörelsen i mer än ett decennium. Men sanningen är att jag vid den tiden inte alls var säker på att jag skulle fortsätta. Tvärtom. Under slutet av 00-talet var jag mycket nära att lämna allt bakom mig.

Jag hade sett för mycket. För många interna konflikter, för mycket småpåveri och poserande, för mycket ideologiskt renhetsrunkande från människor som verkade mer intresserade av att framstå som obefläckade än av att faktiskt åstadkomma något. Jag såg ingen verklig framtid i den miljön.

Samtidigt började mitt eget liv röra sig åt ett annat håll.

Min yrkeskarriär gick bättre än någonsin. Efter att ha hoppat mellan tjänster — min offentliga roll gjorde det sällan möjligt att stanna länge på samma arbetsplats — hade jag till slut hittat en uppdragsgivare som inte såg mitt förflutna som ett problem. Jag tjänade bra. Hade stimulerande arbetsuppgifter. Bodde utomlands. Hem till Sverige åkte jag mest för att pliktskyldigt närvara vid större evenemang, och i övrigt höll jag låg profil.

Det hade kunnat sluta där. Det hade varit fullt möjligt att steg för steg glida bort — behålla vissa sympatier, vissa kontakter, vissa minnen, men i praktiken lämna allt bakom sig.

Jag tror faktiskt att det är precis vad som hade hänt, om inte valet 2010 förändrat någonting.

Ett kommunalt mandat i Grästorp. Det låter inte som mycket. Men för mig innebar det en öppning. Möjligheten att ett nationellt alternativ faktiskt skulle kunna göra skillnad, om så bara på lokal nivå. Jag tog kontakt med Svenskarnas parti. Kände i stort sett ingen i ledningen sedan tidigare. Men i samtalen blev det tydligt att namnbytet och det nya partiprogrammet inte bara var kosmetika. Man hade faktiskt lämnat den nationalsocialistiska återvändsgränden.

Det räckte för att jag skulle ansluta mig. Eftersom jag bodde utomlands blev min roll främst utländska kontakter. Jag var aldrig djupt engagerad på hemmaplan.

Ibland har jag ångrat det beslutet. Inte bara för att mediernas logik innebär att man hålls ansvarig för allt som andra gjort före ens egen ankomst, utan för att jag borde ha förstått tidigare att projektet i grunden var döfött. Men eftervalsanalysen 2014 blev ärlig. Ledningen ställde sina platser till förfogande. Ingen annan ville ta ansvaret. Partiet lades ned.

Det var ett misslyckande. Men det var inte meningslöst.

Genom SvP fick jag åter en fot in i rörelsen, trots åren utomlands. Utan det steget hade Radio Framåt sannolikt aldrig blivit till. Och utan Radio Framåt hade de fjorton år jag nu blickar tillbaka på sett helt annorlunda ut.

Det första avsnittet var alltså ingenting att skryta med. Men det fanns någonting där. En dynamik mellan tre röster som inte lät som något annat i den svenska nationella miljön. Och det visade sig att det räckte.

Radio Framåt blev Motgift. Motgift blev en del av det arbete som lade grunden för Det fria Sverige. Det fria Sverige lever nu vidare som en del av Vårdkasen. Det går att se en röd tråd genom alla de här åren — inte en rak linje, inte en enkel framgångssaga, men en tydlig rörelse framåt genom misslyckanden, uppbrott, omtagningar och gradvis mognad.

Det är lätt att i efterhand bara se det som synts utåt. Sändningarna. Artiklarna. Poddarna. Vecka efter vecka. Ibland dagligen. Kommentarer, analyser, polemik, samtal och ren underhållning.

Men det som inte synts har ofta varit minst lika avgörande.

Bakom kulisserna har vi gått igenom sådant som hade knäckt de flesta projekt för länge sedan. På det personliga planet: skilsmässor, missbruk, moraliska kollapser, svek och människor som helt enkelt inte klarat av att bära det ansvar de tagit på sig. På det organisatoriska: hotbilder, smutskastningskampanjer, skatterevision, polistrakasserier, nedstängda bankkonton. Var och en av de sakerna hade kunnat räcka för att slå sönder ett mindre robust sammanhang.

Vi har flyttat och byggt upp nya studiorum. Levt på existensminimum. Gått varandra på nerverna. Bitit oss i tungan när sanningen hade varit för ful, för privat eller för destruktiv att lägga fram offentligt. Vi har stått i sändning och gett artiga, kontrollerade förklaringar till varför någon inte längre syns, när den egentliga berättelsen handlat om sammanbrott, droger eller rent svek.

En dag kanske hela historien berättas. Kanske inte.

Fjorton år av det arbetet förändrar en människa.

Man lär sig vad som fungerar och vad som inte gör det. Att de som talar högst sällan bär tyngst. Att uthållighet nästan alltid betyder mer än intensitet, och att institutioner, även de minsta, byggs genom disciplin snarare än poserande.

Vi vet att vi nått tiotusentals människor. Vi vet att vårt arbete når rakt in i riksdagen. Vi vet att vi lyssnas på av människor från flera olika politiska läger. Vi vet att aktivister, opinionsbildare och politiker som i dag syns betydligt mer än vi gör till stor del formats av idéer, perspektiv och analyser som vi drev fram långt innan de blev allmängods.

Det är inte något jag säger av bitterhet. Tvärtom. Det är en position jag trivs med.

Jag har inget behov av att stå i centrum. Det viktiga är inte vem som får applåderna, utan att idéer får fäste, att strukturer byggs och att nästa steg blir möjligt.

Sedan länge har jag släppt tanken på ett normalt arbetsliv. Åtta timmars arbetsdag tillhör en annan värld. Min familj har fått lära sig att en semester där jag faktiskt är helt ledig snarare är en fantasi än en realistisk plan. Det är sällan rimligt och inte alltid rättvist. Men det är ett val jag gjort, och jag gör om det varje dag.

Därför känner jag tacksamhet. Mot min familj som orkar med mig. Mot dem som stått kvar när andra försvunnit. Mot alla som genom åren lyssnat, läst, stöttat, kritiserat, delat eller bara fortsatt dyka upp vecka efter vecka.

Och jag har full förståelse för dem som inte orkar. Det här arbetet kostar. Det har det alltid gjort.

Fjorton år. En tredjedel av mitt liv. Det mesta av mitt vuxna liv. Det som började som tre killar med usla mikrofoner och en halvbakad idé blev det arbete som definierat hela min tillvaro.

Jag vet inte vad de kommande fjorton åren för med sig. Men jag vet att jag inte är färdig.

Vi är inte färdiga.

Se vårt första avsnitt med direktsänd video

Detta program sändes den 9 september 2013 och var avsnitt 75 av Radio Framåt. Vi talar om överfallet på en ettåring och hans far i Malmö, om hur Berlin förbjuder julafton, om att Sverige skickar en och en halv miljard till Somalia, om att alla syrier erbjuds PUT och att Cecilia Malmström hyllar det. Vi pratar också om debatten mellan Jimmie Åkesson och Erik Ullenhag i Agenda.

Ganska mycket är sig således likt, och notera att Magnus har en Det fria Sverige-tröja...