Veckobrev #33-2026 (läs tidigare veckobrev här)
I morgon är det val till Sveriges riksdag. Och kommuner. Och regioner. Vilket är jäkligt dumt. De borde så klart vara på olika dagar, så att det blir fokus på kommunpolitik när kommunpolitiker ska väljas, och regionpolitik när det ska väljas till regionerna.
Men det är inte det viktigaste, eftersom det i morgon också är min födelsedag. Jag fyller 44, och därför skriver jag det här veckobrevet en dag tidigare än jag brukar.
Jag har varit politiskt intresserad och engagerad i ungefär 25 av de 44 åren. Men aldrig tidigare har det varit valdag på min födelsedag. Nu kanske det inte betyder något, men nog hoppas jag på en födelsedagspresent i form av att det inte blir någon rödgrön vinst. Skulle det ändå bli det så tänker jag hursomhelst tillbringa kvällen med goda vänner, god mat och bedövningsdryck.
I morgon kommer jag gå till vallokalen och rösta på Sverigedemokraterna. Jag tror det är första gången jag gör det. Tidigare har jag röstat på små partier utanför riksdagen. Att jag inte gör det i år har fått en del uppmärksamhet bland de renläriga på internet. Jag såg till och med någon med stirrig blick och vattenkammad frisyr som gormade något om att jag var en “förrädare” rätt in i kameran.
En förrädare av vadå? Den sektliknande del av “den nationella rörelsen” som jag i över ett årtionde sagt att jag inte vill vara en del av?
Man kan inte förråda något man inte har en lojalitet till. Men för sakens skull, låt mig förklara hur det kommer sig att jag inte vill ha med den “rörelsen” att göra. Hur jag i deras ögon blev en “förrädare”.
