Från förortens skolgårdar till politisk kamp

Svenskfientlighet, svek och organisering – en personlig resa genom ungdomens verklighet och drömmen om något bättre.

Jag visste inte hur jag skulle illustrera det här veckobrevet så jag tog en bild på mig själv där jag låtsas tänka djupa tankar…

Veckobrev #18-2025 (läs tidigare veckobrev här)

Hur formas en ung människa när vuxenvärlden blundar för verkligheten? Jag berättar om min resa från mångkulturell förort till politiskt engagemang – och om insikterna som kom med åren.

Det är en stor skillnad att betrakta världen som snart 43-åring jämfört med hur det var när jag som tonåring tog mina första stapplande steg in i nationalismen.
Ofta återkommer jag till frågan: varför gjorde jag de val jag gjorde? Vad blev rätt – och vad blev fel?

I januari 2012 spelade jag in ett podcastavsnitt med titeln "Hur jag blev nationalist". Avsnittet har varit otillgängligt på internet i många år, men längst ned i denna artikel får du som stöttar mitt arbete exklusiv tillgång till det.

Tretton år har gått sedan dess.
Jag var då 29 år gammal, barnlös och levde ett liv som på många sätt var väsensskilt från mitt liv idag.
Berättelsen är fortfarande sann – men mitt perspektiv har förändrats. Jag ser resan genom en annan lins.

När vi som unga började drabbas av mångkulturen var vår första instinkt självklar: vi vände oss till de vuxna. Det var så vi hade blivit uppfostrade – konflikter skulle lösas genom samtal.

Och vi försökte.

Vi talade med lärare, rektorer, fritidsledare och föräldrar.

Jag minns inte alla samtal i detalj, men svaren ekar ännu: vi måste förstå att de andra pojkarna kom från svåra förhållanden, kanske bar de på trauman. När vi beskrev hur vi utsattes för svenskfientliga kränkningar blev svaret oftast tystnad, eller en klapp på huvudet. Att tala om svenskfientlighet var som att prata om ett sagoväsen. Vuxenvärlden vägrade tro att det existerade.

Så småningom insåg vi – långt in i gymnasiet – att vi inte kunde förlita oss på vuxenvärlden. Det fanns bara ett sätt att freda sig från invandrargängen:

Våld.

Eller åtminstone – tillhöra en grupp som kunde utgöra ett våldskapital som gjorde det riskabelt att angripa oss.

Detta blev min första "nationella" organisering.

Tack vare vänner som delade kassetter och minidiscs med nationell musik öppnades mina ögon för något ännu större. Problemen vi såg fanns inte bara i vår förort eller vår skola.
Man sjöng om dem i Storbritannien, i Tyskland, i Amerika – ja, ända borta i Australien.

Och budskapet var tydligt:
Vi måste organisera oss. Vi måste slå tillbaka. Vi får inte acceptera den här utvecklingen.

Efter åratal av svenskfientliga övergrepp – från dagliga glåpord till rån och misshandel – och en vuxenvärld som vände bort blicken, var det precis detta jag behövde höra.

Klart vi skulle slå tillbaka.
Klart vi inte skulle acceptera någonting.

När jag tänker tillbaka på den tiden påminner min skolupplevelse mer om en amerikansk fängelsefilm, där etniska gäng är en överlevnadsstrategi.
Det är kanske en överdrift – men det är den känslan jag bär med mig.

När jag i början av 2000-talet började engagera mig politiskt var det till stor del en serie slumpartade händelser som ledde mig till Nationaldemokratisk Ungdom. Den organiseringen blev början på en resa ned i ett kaninhål av konspirationsteorier, osund kultur och psykopatiska ledare som utnyttjade unga för att göda sina egna egon.

I efterhand är jag övertygad:
Hade vuxenvärlden tagit vår oro på allvar, hade min väg blivit en annan.
Jag hade sluppit så många omvägar för att nå de insikter jag bär på idag.

Podcastavsnittet från 2012 är ett bokmärke i mitt liv – men det är dags för ett nytt.
Jag vet inte än exakt vilket format det kommer att ta, men jag vet att jag måste dela med mig.
Och jag hoppas kunna göra det snart.

Med ditt stöd blir det möjligt. Teckna gärna en betald prenumeration på Friborna tankar om du vill stötta mitt arbete (och lyssna på den omtalade podcasten), eller ge en gåva via Swish till 123 090 03 08.

Tack för ditt stöd.