Veckobrev #31-2026 (läs tidigare veckobrev här)
Staketet runt din mark stoppar ingen som verkligen vill ta sig in. Ett par spjälor och en grind håller inte tillbaka en beslutsam människa. Vad staketet gör är att märka ut var ditt slutar och någon annans börjar. Det fungerar därför att vi är överens om vad den markeringen betyder, och därför att det finns en rättsstat som beivrar den som struntar i den. Utan den överenskommelsen är staketet en bit trä i gräset.
Men fungerar det, så begränsar det andras rörelsefrihet. Och samma begränsning är skälet till att du kan bygga och odla innanför utan att någon starkare tar marken ifrån dig i morgon. Begränsningen och möjligheten är samma sak.
Så ser jag på statens uppgift. Den ska finnas till för att göra oss fria, och den gör det genom att sätta upp ett fåtal tydliga staket, försvara dem och sedan lämna oss i fred innanför dem. Verklig frihet uppstår inte i frånvaron av gränser. Den uppstår när gränserna är få, kända och försvarade.
Två ytterligheter står i vägen för den ordningen. Den ena säger att nästan varje begränsning av individen är ett övergrepp, och att friheten maximeras när var och en får göra precis vad han vill. Det fungerar utmärkt så länge alla andra är hyggliga. Men utan någon som försvarar äganderätten är din mark din bara fram till dess att någon starkare bestämmer sig för att den är hans, och utan någon som upprätthåller avtal blir handeln en fråga om vem som har mest folk med sig.
Den andra ytterligheten ser staten som lösningen på varje problem. Varje missförhållande kräver en ny regel. Varje olycka en ny myndighet. Varje orättvisa ett nytt bidrag. Varje olämpligt mänskligt beteende en ny handlingsplan. Kvar står till slut en människa som är tryggt inbäddad i staten och som inte kan bygga ett skjul på sin egen mark utan att fråga om lov.
Jag vill ha tydliga gränser och stor frihet innanför dem.
Odalbonden och entreprenören är för mig den högerradikala tankens två gestalter. De ser olika ut, men de behöver samma sak. Bonden måste veta att marken han arbetar på fortfarande är hans i morgon. Entreprenören måste veta att spelreglerna inte ändras därför att en politiker behöver visa handlingskraft före nästa mätning. Båda behöver äganderätt och förutsägbarhet. Båda behöver rätten att fatta sina egna beslut och sedan leva med följderna.
Det är en betydligt intressantare frihet än den konsumtionssamhället bjuder på. Att välja mellan femtio sorters tandkräm är ingen frihet värd namnet. Att köpa en bit mark och bygga någonting där är det. Att starta ett företag, bilda familj och skapa någonting som står kvar när man själv är borta.
Odlingsfrihet kallar jag det. Jag menar odling i vidare mening än potatis och morötter.
Resten av brevet ligger innanför staketet.
Där skriver jag om skyldigheterna som gör friheten möjlig, om folkets rätt att säga nej, och om varför det viktigaste du gör den här hösten inte sker i vallokalen.
Friborna tankar finns tack vare dem som betalar för det. Ingen annonsör och ingen mediestödsnämnd. Tack för att du vill läsa.
