Globalismens återvändsgränd
Från globalistiskt haveri till nationell pånyttfödelse
I en intressant ledare beskriver den brittiske journalisten Mick Hume hur den nyliga konfrontationen mellan USA:s president Donald Trump och Ukrainas Volodymyr Zelenskyj markerar en historisk vändpunkt. Det handlar inte bara om två ledares personliga konflikt, utan om något mycket större – en slutpunkt för den globalistiska världsordningen som under decennier försökt ersätta nationalstatens suveränitet med överstatligt styre.
Hume skriver träffande i European Conservative att "genom att i direktsänd TV riva sönder diplomatins accepterade etikett, signalerade president Trump också till både allierade och fiender att de etablerade reglerna och konventionerna för internationella relationer inte längre gäller". Detta är inte bara en diplomatisk stilfråga, utan ett djupgående paradigmskifte.
Globalismens återvändsgränd
För de flesta EU-entusiasterna framstår detta som en katastrof. I över 35 år har globalismens förespråkare försökt övertyga oss om att nationalstatens tid är förbi, att historien nått sitt slut och att bara globala institutioner som EU-kommissionen, IMF och FN kan hantera världens problem. Tecken på nationellt självbestämmande har föraktfullt avfärdats som populism eller värre.
Det är ingen slump att EU:s tidigare ordförande Jean-Claude Juncker 2016 förklarade att "nationella gränser är den värsta uppfinningen som någonsin gjorts av politiker". Det avslöjar en djupt rotad fientlighet mot nationalstaten som politisk enhet – en inställning som genomsyrar hela det globalistiska etablissemanget från Bryssel till Washington.
När Vladimir Putins Ryssland invaderade Ukraina återupptäckte plötsligt samma europeiska ledare vikten av nationell suveränitet. Men som Hume korrekt påpekar är en "tro på nationell suveränitet är inte något man kan slå på och av som en kran."
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen talar om mer centraliserat EU-försvar, men Hume påpekar att "globalistiska ledare som visat sig oförmögna att försvara sina egna nationsgränser knappast är i position att slåss för att försvara Ukrainas." Detta blottlägger ett grundläggande hyckleri i den överstatliga elitens retorik.
Nationens grundproblem i dagens Europa
Ett av de fundamentala problemen i dagens Europa är att nationalstaterna inte längre är nationalstater i ordets egentliga mening. Den okontrollerade invandringen har skapat mångnationella och mångkulturella stater där den gemensamma identiteten, kulturen och tillhörigheten urholkats.
En nationalstat bygger historiskt på en känsla av gemensam identitet, värderingar och öde. När denna gemenskap fragmenteras genom massinvandring och mångkultur skapas parallella samhällen utan den sammanhållning som krävs för att försvara nationella intressen och suveränitet.
Hur kan man förvänta sig att medborgare ska vara villiga att försvara en stat som inte längre representerar deras folk, kultur och identitet? Detta är den obehagliga fråga som EU-eliten konsekvent vägrar att ställa.
Europas outnyttjade potential
Jag är övertygad om att Europa faktiskt har potential att bli en formidabel stormakt på världsscenen. Våra europeiska nationer besitter tillsammans en enorm ekonomisk styrka, avancerad teknologisk kapacitet och en rik kulturell och historisk tradition. Ett starkt Europa är inte bara möjligt utan önskvärt i en multipolär värld.
Men – och detta är avgörande – den nuvarande EU-eliten är fundamentalt oförmögen att förverkliga denna vision. De globalister som under decennier arbetat för att underminera nationalstaternas suveränitet kan omöjligt leda oss mot en framtid där Europa hävdar sig som en stark och självständig kraft.
Vägen framåt – ett Europa av starka nationer
Trumps konfrontativa stil må orsaka diplomatisk förvirring, men den pekar på en avgörande insikt: det är dags att återupprätta nationellt självbestämmande som grunden för internationella relationer och europeiskt samarbete.
För Sverige och övriga Europa innebär detta att vi måste återta kontrollen över våra gränser, stärka vår nationella identitet och låta demokratiskt valda nationella parlament – inte teknokrater i Bryssel – bestämma över våra länders framtid.
Ett verkligt starkt Europa måste byggas på starka, självständiga nationer med återupprättad kulturell och demografisk sammanhållning – inte på en överstatlig byråkrati som saknar legitimitet hos folken. Bara ett sådant Europa kan agera som en respekterad geopolitisk kraft.
Dagens politiska elit, särskilt i EU, har visat sig totalt oförmögen att förstå denna grundläggande sanning. Vårt hopp står istället till de nationalistiska krafter som växer över hela Europa som reaktion mot globalismens misslyckande – krafter som kan skapa det starka Europa vi behöver i en allt mer osäker värld. Men dessa krafter måste vara genuint proeuropeiska och tredjepositionistiska, och inte gå i vare sig Washingtons eller Moskvas ledband.
Som Hume uttrycker det: "Europas verkliga hopp ligger fortfarande i folket, många av vilka har visat att de fått nog av att se sina traditioner och levnadssätt smutskastade av härskare som lever i en annan värld."
Det är hög tid att lyssna på detta folk om vi vill se ett starkt och självständigt Europa växa fram.
■
Jag behöver din hjälp! Jag har startat en insamling för att kunna fortsätta (och utveckla) min granskning och rapportering av EU och europeisk politik under 2025. Om du har möjlighet, överväg då att donera en slant. Läs mer här.
Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare!