Hade Mikael i Skärholmens öde kunnat vara mitt?

Photo by Mike Labrum on Unsplash

Veckobrev #4-2024

Då var söndagen återigen här, och det har varit en intensiv och fullmatad vecka så väl personligen som i nyhetsflödet. Inget tyder väl på att den kommande veckan kommer bli mycket lugnare.

I detta veckobrev

• Mordet i Skärholmen gav mig kalla kårar

• Resa till Stockholm med trevliga möten

• Den totala marknadspaniken när Iran slog tillbaka mot Israel och hur jag agerade

Mordet i Skärholmen gav mig kalla kårar

Veckan som gått har av naturliga skäl präglats av det vidriga mordet på Mikael Janicki i Skärholmen. Det är ett ämne jag och mina vänner på DFS- och Svegotredaktionen återkommit till i så väl text som poddar och musik(!) de senaste dagarna, och kanske tycker en del att det inte finns så mycket mer att säga.

Jag vet inte.

Det sker mord ganska ofta (men inte så ofta som en del vill få det till…) i Sverige och tyvärr är det inte alltför ovanligt att “oskyldiga” drabbas. Med oskyldiga menar jag sådana som inte är en del av den organiserade kriminaliteten. Men fallet med Mikael Janicki träffar ändå lite extra hårt i mig. Kanske är det för att jag på många sätt kan se mig själv i Mikael; vi är i ungefär samma ålder, vuxit upp i ungefär samma område och har barn i ungefär samma ålder. Det blir således lätt att identifiera sig med honom.

Jag minns också hur något liknande faktiskt höll på att hända mig 2003. Några vänner som var på väg hem till mig för en kräftskiva hade konfronterat några av utlänningarna som försökte sälja knark till ungdom i Skogås Centrum. När vi några timmar senare avslutat festen och skulle följa några gäster till tåget blev vi påhoppade av ett stort gäng utlänningar, men lyckades freda oss med hjälp av bland annat pepparspray, och jagade dem på flykten.

Runt hörnet låg turkiska föreningen och det tog inte mer än ett par minuter innan utlänningarna återkom i ännu större grupp, med farsor, farbröder, kusiner och vad som nu kan ha tänkt gömma sig i den skattefinansierade lokalen. Plötsligt smäller det till, och det dammar i tunnelvägen bredvid av oss.

Vafan, var det ett pistolskott?

Vi springer, bokstavligen, för livet. Åtminstone ett skott till smällar av.

Ingen av oss träffas. Ren tur förmodligen.

Så när jag läser om hur Mikael konfronterat de knarksäljande utlänningarna och det slutat med ett skott i huvudet skickar det iskalla kårar ner för min ryggrad.

Mikael var inte det första offret för det importerade gangstervåldet, och han kommer inte bli det sista. I dagsläget tyder ingenting på att regeringen är beredd att göra vad som krävs, även om det är lovande att Jimmie Åkesson verkar tuffa på sig lite rörande att riva upp medborgarskap.

Men mindre snack och mer verkstad, tack. Den stora återvandringen kan inte börja snart nog.