Har Sverigedemokraterna förrått sina väljare med "Sverigelöftet"?

Sverigelöftet ger SD en möjlig plats vid regeringsbordet, men till ett pris som splittrar den egna rörelsen. Var det ett strategiskt genombrott eller ett köp som kostar mer än det smakar?

Veckobrev #10-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Alla talar om Liberalernas panik. Begripligt, men inte särskilt intressant. Simona Mohamsson drev igenom kursändringen med små marginaler i partistyrelsen, flera liberaler har redan markerat att de lämnar uppdrag eller överväger att lämna partiet, och de egna väljarna är till stor del emot att se Sverigedemokraterna i regering. Det är ett drama. Men det är inte det viktigaste dramat. Den verkligt intressanta frågan ligger någon annanstans: gjorde Sverigedemokraterna rätt som tog den här affären?

Det är där den verkliga skiljelinjen går. Inte mellan dem som hånler åt ett sönderfallande Liberalerna och dem som försvarar Mohamssons trovärdighet. Utan mellan dem som fortfarande ser SD som ett oppositionsparti, vars främsta uppgift är att markera renhet och avstånd, och dem som förstår att ett parti som vill bli en verklig maktfaktor förr eller senare måste börja spela för regeringsduglighet. Vägrar man ens försöka ta sig igenom dörren till regeringsmakten kan man heller aldrig bygga den erfarenhet, den vana och det förtroende som krävs för att längre fram göra sig oberoende av småpartier som Liberalerna.

Det nya avtalet, Sverigelöftet, offentliggjordes den 13 mars. Det innehåller femton punkter, men den avgörande punkten står egentligen över alla andra: om Tidöpartierna vinner valet 2026 ska man eftersträva att alla fyra partier, alltså M, SD, KD och L, sitter i regering. Där ligger den verkliga sprängkraften. Resten är i någon mening underordnat, hur viktigt det än må vara. Eurofrågan, skolpolitiken, energin, arbetskraftsinvandringen, kriminalpolitiken; allt detta är sakpolitik. Det som nu har hänt är större. En spärr har flyttats. Det som tidigare utmålades som otänkbart har gjorts tänkbart.

Se på detta med kallare ögon än vad nyhetsflödet gör. Vad fick Liberalerna? Några tydliga markörer som de kan sälja till sina kvarvarande väljare: en ny eurofolkomröstning på valdagen 2030 efter ny utredning, förstatligande av skolan och en skrivning om att vinstintresset i skolan ska fasas ut. Vad fick SD? Möjligheten att på allvar börja behandlas som ett regeringsparti. Den som inte ser att detta är den större vinsten förstår inte maktens hierarki. I politikens yttersta lager är tillträdet nästan alltid mer avgörande än enstaka formuleringar i ett papper.

Priset är inte obetydligt. Det finns delar av uppgörelsen som många nationalister och konservativa med rätta reagerar mot, framför allt eurofrågan. Men även här måste man tänka klarare än vad reflexerna tillåter. Avtalet säger inte att Sverige ska införa euron. Det säger att Sverige ska hålla en folkomröstning 2030, efter en ny euroutredning. Man behöver inte gilla det. Man kan tycka att det är en dålig öppning. Det är fortfarande en folkomröstning, inte en anslutning. Och om man i åratal har sagt att fler stora frågor borde underställas folket, att eliterna inte ska gömma undan avgörande vägval från medborgarna, då blir det märkligt att plötsligt hävda att just denna fråga aldrig mer får prövas för att resultatet en gång föll rätt.

27 år mellan 2003 och 2030. En hel generation har vuxit upp sedan den förra folkomröstningen. Om principen är att stora nationella frågor ibland måste få avgöras direkt av folket, då är det svårt att hävda att euron skulle vara undantaget. Den som säger att vi borde ha fler folkomröstningar men blir upprörd så fort en verklig folkomröstning dyker upp visar ofta inte att han försvarar demokratin, utan att han försvarar sina egna favoritresultat. SD:s eftergift är inte liten. Men det är en skillnad mellan att sälja ut landet och att gå med på att en fråga prövas demokratiskt. Den skillnaden bör man hålla fast vid.