Hur ska man få nationell ungdom på rätt väg?

Expo går till attack mot Det fria Sverige, men vad är det de är rädda för egentligen?

(Skärmdump från expo.se)

Veckobrev #40-2025 (läs tidigare veckobrev här)

Det rimliga är förstås att ignorera, alternativt hånskratta åt Expo. I dag tänker jag göra ett undantag och faktiskt svara på deras senaste försök att svartmåla Det fria Sverige. Jonathan Lemans artikel om att DFS “kastar masken när de välkomnar Aktivklubb” (arkiverad version här) är nämligen ett bra underlag för en viktig diskussion.

Men innan jag kommer dit vill jag be om ursäkt för att jag inte skrev något veckobrev förra veckan. För den som följer mitt poddande hos Det fria Sverige kommer det kanske inte som någon nyhet, men jag har inte bara varit på de brittiska öarna för att tala och nätverka, utan också i huvudstaden för att finnas med en nära anhörig som legat inlagd på sjukhus.

Ta det inte personligt, men jag valde helt enkelt att prioritera bort veckobrevet. Jag hoppas du har förståelse för det.

Nästa vecka har jag ett par intressanta möten inbokade, inte minst med Eric Orwoll från Return To The Land-rörelsen, ännu ett initiativ som rör sig i någorlunda samma riktning som Det fria Sverige. I England träffade jag företrädare för The Woodlander Initiative, som också har förstått behovet av parallella strukturer och alternativa strategier till de ändlösa valrörelserna.

Vi arbetar alla på olika sätt, med olika förutsättningar, inte minst på grund av våra länders olika kultur, juridiska hinder och våra olika kompetenser. Men det finns en gemensam idé som ska bli väldigt intressant att utforska vidare och se hur vi kan stärka varandra tillsammans.

Nåväl, tillbaka till Expos artikel och mina funderingar kring hur vi bör förhålla oss till den nationella ungdomen.