Veckobrev #38-2026 (läs tidigare veckobrev här)
Den 3 oktober, på Tysklands nationaldag, samlades tyska nationalister till en kongress under en rubrik som säger det mesta: Wer schützt das Volk vor Karlsruhe? Vem skyddar folket mot författningsdomstolen?
På ena sidan satt AfD-politikern Maximilian Krah. Han har sedan i fjol slutat tala om remigration av medborgare. Domstolarna har sagt sitt, menar han. Medborgarskapet är etniskt blint, och den som vill att tyskarna ska finnas kvar får stärka sitt eget nationella medvetande och vinna väljare där de finns, även bland tyskar med turkiska rötter. På andra sidan satt jurister som menar att domstolarna har läst grundlagen fel. Ett folk som går med på att varje människa bara är en röst bland andra har enligt dem redan börjat avveckla sig självt.
Fem dagar senare skrev Carl Eos på SD:s tankesmedja Oikos i Bulletin att etnonationalismen borde begravas en gång för alla. Det var samma strid på två språk, samma vecka.
I Sverige har den sedan dess gått på alla kanaler. Richard Jomshof sa emot Eos. Mira Klang svarade i Riks, och Bulletin tog in repliker från Petter Brolin (Carl Eos missförstår etnonationalismen) och Andreas Feymark (Etnicitet spelar roll). Joakim Larsson, SD-are sedan 1994, skrev i Samnytt att partiets röstmaximering har nått vägs ände. Fredrik Johansson i SvD återgav Timbros varning om “den politiska irrelevansens underjordiska labyrinter”. Morgonsoffor, ledarsidor och poddar har fyllt på. Själv skrev jag på Vårdkasen att Eos har läst halva Anderson, alltså Benedict Anderson, och det står jag för.
Striden är äldre än både SD och AfD. När Ernest Renan höll sin föreläsning Qu’est-ce qu’une nation? vid Sorbonne 1882 kallade han nationen för en daglig folkomröstning. Den formuleringen har medborgarnationalister citerat i hundrafyrtio år. Mer sällan citerar de vad han sa strax innan: att nationen också är ett gemensamt arv av minnen, och att förfäderskulten är den mest legitima av alla. Renan delar öde med Anderson och blir läst till hälften. 1908 skilde den tyske historikern Friedrich Meinecke mellan kulturnation och statsnation. Samtidigt samlade sig den svenska unghögern kring sina tidskrifter och började formulera sitt svar på samma fråga.
Frågan om vad ett folk är kommer att avgöras, i den mån den alls avgörs, över generationer. I dag vill jag skriva om något annat: vad vi tror att den ska avgöras av.
Två sorters maximalister
Det är lätt att stå vid sidan av och säga hur saker borde vara. Att genomföra dem är svårare. De som säger sig veta precis hur det ska gå till har ofta en sak gemensamt: de stannar vid att tala om det. Det hårda arbetet lämnar de åt andra. Att engagera sig helhjärtat i ett parti, arbeta sig uppåt i en institution eller bygga grunden för en rörelse som överlever en själv kräver år, och det ger sällan några applåder i flödet.
Ändå vill jag inte avfärda maximalisterna. Man måste skilja på två sorter.
