Jag förstår att Oliver Anthony inte vill bli kapad av politiker
Lördagsfunderingar om musikfenomenet som alla vill "claima" som sitt, och hans motstånd mot att bli placerad i ett partipolitiskt fack.
I två program av Sommar med Svegot har jag pratat om fenomenet Oliver Anthony. När jag hörde hans “Rich Men North of Richmond” hade den dryga miljonen visningar på YouTube, och i skrivande stund har den över 42 miljoner (!) visningar på YouTube och många miljoner spelningar på olika strömningstjänster. Dessutom har den varit föremål för hundratals “reaktionsvideor” där folk spelar in sina initiala reaktioner när de hör låten första gången.
Minst sagt en jättehit.
I dagarna har Oliver (eller ja, han heter faktiskt Chris egentligen men låt oss fortsätta kalla honom vid hans artistnamn) publicerat ett klipp där han pratar om sin nuvarande situation. Sittandes i sin pickup truck med regnet smattrande mot rutorna tittar han med sina vänliga ljusa ögon in i kameran, och bjuder på ett leende som är en välkommen kontrast till smärtan och sorgen i rösten när han sjunger.
I videon talar han bland annat om reaktionerna på hitlåten, och framförallt om hur han är trött på att olika politiska läger antingen försöker göra låten till sin eller försöker utmåla Anthony som något han inte är.
Det får mig att tänka på när vi talade om låten en andra gång och det fanns några i chatten som var upprörda över att han sagt något de inte höll med om, eller som inte låg i linje med “vår” världsåskådning. Jag är rätt övertygad om att om du går runt och förväntar dig att människor alltid ska säga och tänka som du så kommer du ofta bli gruvligt besviken.
Jag har även full förståelse för Oliver Anthonys uppgivenhet inför att bli ett slagträ i en politisk debatt mellan två partier han uppenbarligen föraktar av hela sitt hjärta. Hans låt mot korruption, girighet och maktens ovilja att bry sig om samhällets mest utsatta försöker politiker lägga sina smutsiga fingrar på; det blir så där poetiskt ironiskt som när neokonservativa krigshökar spelar Bruce Springsteens “Born in the USA” utan att reflektera vidare över låtens budskap.
För mig fyller låten en viktig funktion för att den träffar en känsla som många går runt och bär på, inte bara amerikaner, och inte heller bara europeiskättade människor, av en allt mer fjärmad härskarklass och ett allt mer ohållbart leverna för vanligt folk.
Den typen av röster kan bli definierande för en generation och tvinga igenom förändringar. Att den förändringen sedan inte är exakt vad coolnationellkille18 på Flashback vill ha är egentligen relevant, eftersom ett par ordentliga lavetter i maktens ansikte bara kan vara bra för de allra flesta av oss som står utanför maktens korridorer.
Låt mig avrunda den här lilla lördagsfunderingen med att rekommendera Oliver Anthonys nyinspelning av sin låt “I Want To Go Home”. Smärtan och uppriktigheten i både text och röst gör att den helt klart är i klass med Rich Men North of Richmond, ja kanske till och med ännu bättre.
“Four generationѕ farmin’ thе ground
Grаndson sells it to a man frоm out of town
Two weeks later thе treeѕ go down
Only got cоncrete growin’ around”“I just wanna go home
I don't know which road to go
It's been so long
I just know I didn't used to wake up feelin' this way
Cussin' myself every damn day
People have really gone and lost their way
They all just do what the TVs say
And I wanna go home”
Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 0739192313.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare