Jag knackade på med en flaska Riesling. Det gick inte bra.
En obekväm granne och en fråga jag inte kunde släppa: när blev vi ett folk som flyr varandra i trapphuset?
Veckobrev #19-2026 (läs tidigare veckobrev här)
För några månader sedan knackade jag på hos en ny granne med en flaska Riesling i handen. Jag hade bestämt mig för att vara den förändring jag ville se. Han öppnade dörren på glänt. När jag presenterade mig såg han ut som om jag försökte sälja honom Jehovas vittnens tidskrift, eller möjligen en begagnad dammsugare. Han tackade för flaskan, mumlade att han skulle höra av sig om han behövde hjälp, och stängde dörren.
Han har inte hört av sig. En gång såg jag honom på parkeringen och ropade “Hej!”. Han tittade upp som om jag bröt mot ordningslagen, sa ett tveksamt “hej…” och slank in i bilen. Senare fick jag veta att han flyttat hit från en annan del av Skaraborg. Inte från Pyongyang.
Jag förstår honom egentligen. Jag är själv svensk. Jag vet hur det känns när någon bryter mot Den Heliga Regeln: du ska inte besvära andra människor med din existens. Det går knappast att tänka sig en allvarligare överträdelse i det här landet. Bättre att frysa ihjäl i en hisskorg än att fråga grannen om man får låna ett täcke.
Det är inte första gången jag grunnar på det här, kära läsare. För många år sedan skrev jag en artikel på Det fria Sveriges hemsida där jag uppmanade svenskar att bli bättre på att hälsa på varandra. Jag hade just kommit hem från en lång tid utomlands och tagit med mig vanan att morsa på folk man möter på gatan, även i stadsmiljö, om det inte är allt för mycket folk. Det blev inte populärt. En del blev chockerade. Äldre människor mumlade något ohörbart och stirrade i backen. En äldre dam i Skövde verkade övertygad om att jag var ute efter hennes plånbok.
Jag tänkte i flera år att det var en udda fas. Att vi skulle hämta oss. Att pandemin kanske skulle göra oss hungrigare på varandra. Inget av det stämde.
Här någonstans måste jag stanna och förklara mig. Jag är nationalist. Jag har försvarat svensk kultur i sammanhang där det kostar att göra det. Och ändå sitter jag och skriver att jag har tröttnat på svenskar.
